På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskling, låt oss glömma det förgångna ~12~

Förlåt igen för att det har tagit så lång tid. Jag förstår inte att det ska vara så svårt det här.
Men jaja, här är ännu en del skriven av mig, Chulia. Vincents perspektiv på historien. Hoppas ni gillar det!

Kapitel tolv

Feels like yesterday to me

"Du är ju iskall!” sa jag när Jana stack in sin lilla isbit till hand i min. Jag tog upp min fria hand ur jackfickan och sa åt henne att ge mig båda sina händer varpå jag omsorgsfullt lät mina, i jämförelse med hennes, gigantiska händer omfamna dem.
Jag gnuggade dem varsamt för att få upp värmen. Jag knäppte snabbt upp jackan jag hade på mig.
"Vad gör du?" frågade hon förvånat. Jag svarade inte utan höll bara fram mina händer mot henne. "Vincent stäng jackan innan du börjar frysa."
"Ge mig dina händer", sa jag och ignorerade hennes protester. Men hon gjorde inte som jag sa, utan gav mig bara skeptiska blickar.
"Varför då?" ifrågasatte hon.
"För att du inte ska frysa", sa jag tålmodigt.
"Men snälla Vincent, det behövs inte. Stäng jackan”, sa hon och drog åt sig händerna igen. Hon stoppade demonstrativt ner dem i sina fickor.
"Jana", sa jag allvarsamt och såg ner på henne från de decimetrarna som skiljde oss åt i längd. "Litar du inte på mig eller vadå?"
Det sista sa jag med en skämtsam ton i rösten, och hon verkade uppfatta den för hon la långsamt och med låtsad motvillighet båda sina händer i mina. Med ett litet leende drog jag henne intill mig så att min tjocka jacka skyddade bådas våra kroppar från kylan.
"Se, nu ångrar du att du inte gjorde som jag sa och litade på mig med detsamma, eller hur?" sa jag lite retsamt.
"Det är klart att jag inte litade på dig. Jag vet ju hurdan du är. Bits och slåss och sparkas..."
Trots att jag hörde sarkasmen i hennes röst så frös allt blod i mig till is just när hon sa så.
Jag såg på henne med förfärad blick.
”Jag skulle aldrig göra dig illa…” klämde jag ur mig, men kände hur halsen var alldeles torr.
Jana, som tydligen inte hade lagt märke till min sinnesförändring, himlade med ögonen och fortsatte med sarkasmen.
”Tss… sådär säger alla!” sa hon och viftade avfärdande med handen i luften.
Jag tog tag om hennes båda axlar och höll kvar henne så att jag kunde se henne i ögonen.
”Det är på riktigt Jana. Jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv göra någonting som skulle skada dig. På något sätt. Aldrig.”
Hon såg upp på mig och ett drag av förvåning och oro la sig över hennes ögon. En liten bekymrad rynka letade sig fram mellan hennes små ögonbryn.
”Men jag skojade ju bara… Ta det lugnt Vincent.”
”Du måste förstå det här. Jag kommer aldrig såra dig!”
Jag kände hur det brände bakom ögonlocken, och hoppades förtvivlat att hon inte skulle se hur nära jag var att börja gråta.
”Jag vet! Jag vet det. Vincent, vad är det med dig?”
”Ingenting…”
Jag såg på henne att hon inte trodde mig, men sanningen var den att jag inte helt visste svaret. Jag kände bara att det viktigaste i världen just då var att hon aldrig någonsin fick veta något om den jag var förr.
”Vincent…”, sa Jana undrande, men jag ville varken höra eller svara på några fler frågor, så jag drog henne tätt intill mig och kramade henne hårt. Försökte finna någon slags tröst i hennes lilla kropp, och när hon började stryka mig över ryggen kändes allting lite bättre.
Sen kom bussen som jag och Jana skulle med. Vi klev på och satte oss bredvid varandra långt bak. Vi sa ingenting till varandra under hela bussfärden, men jag höll hennes hand i ett stenhårt grepp och släppte den inte en enda gång.

Jag hann inte mer än att kliva innanför dörren när jag väl kom hem innan mamma stack telefonluren i min hand.
”Vem är det?” frågade jag samtidigt som jag förbryllat sparkade av mig skorna.
”Zacharias”, svarade hon och gav mig en menande blick innan hon försvann ut i köket igen.
Mamma gillade inte Zacke, och kanske det med all rätt. Hon hade väl alltför många gånger öppnat dörren mitt i natten bara för att hitta mig i händerna på två poliser som förde mig hem efter något illdåd som Zacke hade dragit med mig på. Hon hade förstås sagt att jag inte borde umgås med han och hans gäng, men min enda respons hade varit att skrika åt henne att hon inte kunde ta ifrån mig det enda jag hade.
Jag satte luren mot örat och tog ett djupt andetag. Jag hade undvikit det här samtalet alldeles för länge, och borde vid det här laget ha räknat ut att han skulle ringa.
”Hallå?” sa jag i luren.
” Tjena Vicko! Det är jag”, sa Zacke i andra änden. Han lät som alltid glad att höra av mig.
”Tjena”, sa jag och gjorde mitt bästa för att låta lika glad som han. Det lät inte det minsta övertygande i mina egna öron, så jag skyndade mig att fråga hur läget var.
”Som vanligt”, svarade han undvikande och skrattade sen. ”Men du, det är fest ikväll och jag vill att du hakar på.”
”Ledsen, önskar jag kunde men jag har massa plugg och…”
”Men vafan Vincent! Sen när har du brytt dig om plugget? Och dessutom var det hundra år sen vi sågs och jag vet att du vill. Du är ju king of party, liksom. Kom igen. Jag och killarna saknar dig fan.”
Jag bet mig frustrerat i läppen. Det var just på grund av det här som jag hade försökt att inte prata med Zacke på så länge. Han var mästare på att övertala mig till att göra saker som jag egentligen inte ville eller var emot mina egentliga principer.
”Mm…” mumlade jag för att vinna tid.
”Kom igen nu”, tjatade han.
”Men jag har andra planer… Jag ska vara med Ja… en kompis”, ljög jag snabbt.
”Äh, fan Vincent. Du har blivit så jävla tråkig. Vi ses hos mig om en halvtimme. Och det är bäst att du kommer”, sa Zacke irriterat innan han slängde på luren.
Jag stod med telefonen i hand och gav ifrån mig en suck. Jag visste att jag var tvungen att gå.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ellizz - 28 dec 09 - 18:20- Betyg: