- Den mörka hemligheten, del 3. |
Del 3 här nu då..är på g att skriva ikväll men vet inte om det kommer någon fler del ännu ikväll. Eller om jag skriver mer imorgon eller någon annan dag. Kommentera gärna ;)
Efter skoldagen åkte jag i snabb fart hem, parkerade bilen inne i garaget. Eftersom inte adoptiv föräldrarna var hemma så tog jag mig in i huset på mitt sätt, att klättra upp i trädet, hoppa till fönstret och bara krypa in.
Jag slängde väskan på min orörda säng, satte mig i gungstolen och väntade på att solen skulle gå ner. Jag tänkte på Ivan och käkarna spändes, jag hoppades att de nya vampyrerna inte skulle orsaka problem.
Plötsligt hördes några ljud ner från marken, på mindre än en sekund hade jag rest mig från gungstolen och stod nu nere på marken. Öga mot öga med Ivan.
- Vad gör du här? fråga jag med sträng röst. Hans spydiga leende fick mig att vilja sticka in en påle i hans hjärta. Ivan svarade inte, det gjorde inget för jag hörde andra ljud och vände på huvudet .
Två andra vampyrer kom fram mot mig med smidiga rörelser, de tittade skeptisk på huset och sedan på mig.
- Ingen är hemma, sa jag utan att de behövde fråga. Jag studerade mannen som hade kommit och stå framför mig, han verkade bekant och det tog inte länge förrän jag visste vem han var.
- Nämen ser man på, det är ju du som jag förvandlade en gång i skogen! sa han med en någorlunda glad röst. Jag fnös till.
- Det är inget att vara glad över att vara en sån som oss, att tvingas välja mellan att döda eller låta bli, sa jag ilsket. En kvinna som också var vampyr la sin iskalla hand på min arm och la huvudet på sned.
Hennes ögon var ljusgröna och läpparna starkt rödmålade.
- Du ska vara glad över att få vara något så vackert och ha så mycket styrka och kunna göra vad du vill, sa hon med en sammetslen röst. Och drog handen genom sitt röda lockiga hår. Jag fnös till igen, vände mig mot mannen och räckte fram handen.
- Samantha Foster, vi hann aldrig presentera oss förut, sa jag. Mannen från skogen som hade gjort mig till det monster som jag var, la sin starka hand i min och tryckte till.
- Joe Richie, trevligt att se hur du har utvecklats, sa han och små skrattade. Jag drog åt mig handen, la armarna i kors och spände musklerna för att visa att de inte kunde behandla mig hur som helst.
Joe Richie var den äldste av dem men hans utseende hade inte förändrats ett dugg.
- Varför har ni kommit till denna stad? fråga jag och bet ihop käkarna. Jag tittade på Ivan och sedan mötte jag Richie's iskalla blick.
- Du vet, vi började få slut på människor i de andra städerna som vi har varit till, sa han och skrattade rått. Ilskan vällde upp inom mig, de kunde inte bara få komma till denna stad och utrota människorna och inte heller kunde de visa vilka vi var!
De skulle göra så människor skulle få reda på att vi var vampyrer.
- Hur in i helvete kan ni vara så okloka? Va?! Fattar ni inte att människorna här kan få reda på vår hemlighet! nästan skrek jag och gick hotfullt mot Richie. Han stod lugnt stilla med ett hånleende på läpparna och ögonen blev svarta.
Han hade blivit förbannad han med, men hade bättre nerver än mig.
- Såja lilla Sammy, nu ska vi ta det lite lugnt. Människorna är för korkade för att veta vår hemlighet. Herregud, jag har levt i flera hundra år och mycket längre än dig och se, jag är fortfarande vid liv. Eller vad man nu ska kalla det, berättade Richie.
Jag skakade kort på huvudet, människorna i denna stad var inte så korkade som de här nyinflyttade vampyrerna trodde.
- Nej, jag låter er inte göra det. Ni ska inte få förstöra hemligheten och ni ska inte komma hit och utrota människor, låt dem leva istället, sa jag strängt.
De tre vampyrernas ögon blev svarta och hatiska, alla tre började gå fram mot mig. Jag stod stilla och morrade hotfullt.
- Du ska inte bestämma över din ledare! sa Richie med en kraftig röst och utan varning slog han snabbt till med armen så den träffade mig i bröstet. Jag flög flera meter och landade med ryggen mot husets vägg, jag sjönk ner på marken men kom snabbt upp på fötter.
Precis när Richie skulle attackera mig igen så stannade han i sin rörelse och våra näsborrar vidgades ut. Mina adoptiv föräldrar var på väg hem.
- Detta är inte över ännu, sa Richie hotfullt och pekade med sitt långa pekfinger.
- Det kan du ge dig på, sa jag lika hotfullt och morrade. De försvann och jag klättrade snabbt upp för trädet, kastade mig in genom fönstret och slängde mig på sängen för att låtsas ha tagit en tupplur..
|
| Kommentarer | | LittleHoney - 12 dec 09 - 21:24 | | tack!! :) | | LittleHoney - 12 dec 09 - 20:00 | | Tack MizzKitty :D |
|
|
|
