- Den mörka hemligheten, del 2. |
- Den mörka hemligheten del 2. , jag var inte så koncentrerad när jag skrev denna del, ops ops. Och blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men det blir bättre. Jag lovar!^^
Första dagen i skolan skulle snart börja.Efter ett långt sommarlov som jag hade tillbringat inom hus för det mesta, bara för att slippa solens heta strålar. Jag la på mig en mörkblå tunika och svarta stuprörsjeans.
Och så mitt halsband, ett väldigt gammalt och vackert halsband som vampyren i skogen hade lagt runt min hals. Om jag tog bort det när jag var utomhus så skulle solens strålar göra så jag brann upp, men om jag hade den på mig så kunde jag röra mig fritt och sitta hur länge som helst i solen.
- Jag åker till skolan nu, ropa jag åt min adoptiv mamma. Med smidiga rörelser gick jag ut ur huset.
- Ha de så bra, Samantha! hörde jag Gretel ropa, fast dörren var stängd. Men min hörsel var bättre än människornas och till och med bättre än de flesta djur, jag kunde också läsa folks tankar.
Men jag försökte att inte göra det, eftersom jag ville vara som en helt normal människa och inte väcka uppmärksamhet, mer än vad jag redan gjorde.
Det tog bara några sekunder för mig att köra till skolan, jag parkerade bilen vid de andra bilarna och tittade på den stora byggnaden.
Massor av elever hade redan samlats och höll på att strömma in till skolan. Som vanligt var det jag som var först in. Jag gick till det samma klassrummet som jag hade tillbringat några år i.
Ni undrar säkert hur jag kunde gå i samma skola hela tiden utan att någon blev misstänksam? Jag ska förklara, allt jag behövde göra var att hypnotisera lärarna, adoptiv föräldrarna och de så kallade vännerna.
När jag hypnotiserade lärarna och vännerna sa jag samma sak hela tiden " Du kommer glömma att jag har gått i denna skola och tror att jag är en ny elev". Så de glömde bort vem jag var och att jag hade varit i den skolan förr. Åt adoptiv föräldrarna sa jag " ni ska tro att detta är min första dag på en ny skola".
Efter 20 minuter var alla eleverna på plats, värst vad människor är långsamma, tänkte jag. Som vanligt var det mig som allihopa stirrade på och gav mig beundrande leenden. Jag lutade mig bakåt i stolen, tittade på alla elever och log ett stelt leende.
Deras underbara dofter lockade mig och jag blev törstig efter deras blod. Men jag knöt nävarna under bordet, la benen i kors och spände käkarna. De trodde säkert jag var blyg eller något, för de log mjukt mot mig.
Jag kände hur det värkte i hugg tänderna och de ville bli synliga. När våran lärare klev in i klassrummet vändes alla blickar på honom. Han var en medelålders man, lång och lite små mullig. Han hade på sig en vit skjorta och mörkblåa jeans.
- Välkomna tillbaka efter detta fina sommarlov! Jag hoppas ni har haft det skönt och njutit av solen, sa han vänligt och skrev sitt namn på tavlan. Det namnet som jag hade sett på tavlan i flera år. " Roland Grey".
Plötsligt hörde jag steg som närmade sig klassrums dörren, steg som ingen annan i klassen ännu hade hört. Alla elever utom jag, ryckte skrämt till när det knackade högt på dörren. Roland gick för att öppna och in kom en ung kille.
Min blick mörknade, det var något med denna kille. Hans hy var lika som min, håret var nästan bronsfärgat och hans käkar spända. Med svarta ögon mötte han min blick, vi stirrade intensivt på varandra och hans rörelser var smidiga.
- Jaså? Vi har fått en ny till klassen! Vad heter du då? frågade Roland glatt och klappade honom på axeln. Killen tittade hatiskt på Roland och sedan på de andra eleverna.
- Ivan, Ivan Montey, sa han med en låg röst. Jag la armarna i kors, denna kille var samma djur som mig. En vampyr och tydligen ny in flyttad eftersom jag inte hade sett honom här förr.
Ivan satte sig på den enda lediga platsen, bredvid mig. Jag suckade och gav honom en sur blick. Vi vampyrer var inte speciellt glada åt främmande vampyrer men kunde ändå bli goda vänner sen. Eller så tog vi livet av varandra.
- Trevligt att ha en av samma sort här, viskade han, så bara jag hörde.
- Bete dig som en vanlig människa, vi får inte dra till oss uppmärksamhet, viskade jag strängt tillbaka och vände bort huvudet. Ivan gav ifrån sig ett hungrigt morrande läte från strupen, jag tittade varnande på honom.
- Skärp dig! mumla jag och tittade på de andra eleverna som satt med sina beundrande blickar mot oss.
Roland pratade om sin resa till Thailand, där han hade spenderat sin sommar. Medan jag under den lektionen försökte tygla Ivan's hunger. Han var ny och fortfarande en amatör. Minsta lilla fel från oss så kunde vi vara i fara.
Jag måste väl lära dig senare, tänkte jag och Ivan gav mig en mörk blick. " Det behövs inte, jag har en egen ledare som lär ut mig", jag läste hans tankar. Det är sällan jag blir chockad över något, men denna gång blev jag det.
Fanns det andra vampyrer i denna stad? Säkert ny in flyttade som inte ännu hade rörts sig här nära. Jag beslutade mig för att ta reda på vilka de var och om de kunde behålla våran hemlighet så inte någon av människorna fick reda på vad vi var..
|
| Kommentarer | | LittleHoney - 12 dec 09 - 21:24 | | tack :) | | LittleHoney - 12 dec 09 - 20:02 | | thanks :) |
|
|
|
