Sympati. |
Jag vet.
Sympati är inte min grej.
Känner mig som en person som blivit uppdragen till en scen,
ovetande om vad fan han gett sig in på.
Öppen jävla scen.
Alla ögon stirrar på mig.
Jävligt ont gör blickarna.
Men betyder det att jag känner någonting?
Jo, men ingenting relevant.
Bara en fet, trögflytande rädsla,
för att min tegelmur skall falla.
Och att dom ser hur störd jag egentligen är.
Att någon skall se att jag saknar mänskliga
grundläggande känsloelement.
Är det kanske bara normalt tänkande?
Att sakna känslor och efter års träning ersatt saknaden
med falska blickar och en genomskinlig mask, eller bara
släppa ridån helt och visa en ytlig, sarkastisk bild som
bara ser ironi och dåliga manus i varje händelse.
Ett liv utav charader.
Som ingen uppskattar förutom mig.
Kanske uppstår det inte naturligt.
Man måste antingen lära sig hela känsloprocessen successivt,
eller lära sig låtsas som man lärt sig behärska den ädla konsten.
Mitt mål är att föra publiken bakom ridån...
med ett skådespel som inte ens kan övertyga den mest
godtrogne yngling...
men när man lyckas.
Då sprids lycka för att man visar ett engagemang till en
annan människas känslor.
Sympati.
Aldrig varit min grej.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Micael72 - 12 dec 09 - 10:55- Betyg:  | | Suveränt! Stående applåd! |
|
|
|
