[M/M] Slices of Life - (7) |
Vet inte varför jag inkluderar den här texten här. Är ju knappast någon novell, men det är lika sant som allt annat som ingått i den här seriegrejen/whatever it is.
Pardon min överemotionalitet atm.
2009, 12/12
Jag är ärligt talat helt slut. Både mentalt och fysiskt.
Har haft fyra föreställningar idag, har jobbat, spelat och sjungit som själva fan från 08:00 till 22:30 idag. Nonstop work. Efter två veckors slit har det finally paid off.
Det var den fysiska biten.
Mentalt sett är jag helt... tom.
Jag fattar inte hur jag kan förlåta honom så fort. Det sjuka är att jag var så jävla arg på honom och jag ville inget hellre än att skrika och gråta ut frustrationen, men när han kommer med sina förklaringar... alltså, jag vet inte vad det är med mig. Jag kan väl fan inte älska honom så mycket att jag förlåter honom efter bara ett par ord?
Det är inte normalt.
Jag borde avsky honom. Jag borde skrika och svära åt honom för att han tar ifrån mig mitt liv. För han ÄR mitt liv. Eller var, blir det väl nu. Och jag kan inte ändra på något av det. För det är alltid hans beslut, har alltid varit. Jag skulle kunna låta honom diktera mitt liv i ett hjärtslag, för jag vet att han aldrig någonsin skulle göra mig illa på något vis.
VARFÖR KAN JAG INTE BARA HATA HONOM?
Det är fan det man ska göra när man blir dumpad. Han använde till och med den gamla hederliga "det är inte du, det är jag". Och jag tror på honom. Varför tror jag på honom? Varför ignorerar jag honom inte bara? Varför kan jag inte hata honom?
För att du aldrig kommer sluta älska honom, pucko.
Jag hatarhatarhatar dock att han får mig att känna såhär. Får mig att känna att det är okej om vi bara är vänner. För då har jag fortfarande en chans att komma nära honom. Och det. Är. Sjukt.
|
| Kommentarer | | blackgirl - 12 feb 10 - 21:49 | aj fan
vilken jävla kille
om han ska göra slut så får han väl ändå säga varför och sanningen
jävla pucko han e!!! X( |
|
|
|
