5. ~Colorblind~ |
COLORBLIND
5.
Efter att Kevin hade fått slå sig ner på valfri ledig plats i rummet, av vilka det inte fanns särskilt många, och Gunilla hade gett oss all fakta vi behövde om nästkommande dag, sa hon att vi var tillåtna att gå därifrån och att dagen var slut.
Jag och Cornelia var bland de allra första att lämna det kvava klassrummet. Vi kom genast ut i den tomma korridoren, men gick direkt ut på skolgården tillsammans med Fanny, Isabelle, Christopher, Fabian och Anton, som vi alla hade gått tillsammans i klassen med sen början av högstadiet. De hade varit lika ivriga som vi att komma ut från klassrummet.
”Herre min skapare!” utbrast Fanny så fort vi kommit ut genom de tunga entrédörrarna. ”Har ni någonsin sett en så snygg kille?”
Jag, Isabelle och Cornelia utstötte medhållande svar.
”Äsch”, fnös Christopher högdraget. ”Jag tyckte bara han var fånig. ’Farsan är officer’. Så jävla mallig. Som om det var någonting att skryta med?”
De andra killarna skrattade åt hans kommentar, men vi tjejer himlade bara med ögonen och utbytte menande blickar.
”Bara för att du aldrig har varit i Stockholm”, sa Cornelia högt och räckte ut tungan åt hans håll. ”Säg som det är. Du är bara avundsjuk för att du inte snackar samma dialekt som han, och än mindre ser ut som han.”
Christopher höjde ögonbrynen, och de andra killarnas skratt hördes lågmält bakom honom.
”Avundsjuk? På den där stroppen? Skulle inte tro det, va?”
Cornelia suckade och gav mig en road blick.
Vi fortsatte gå tillsammans med de andra, men när vi kom fram till centrum stannade vi upp. Cornelia vände sig mot mig.
”Ska vi hitta på någonting?” frågade hon med ett leende.
”Jag kan inte. Har bestämt med Jonas att vi skulle träffas idag”, sa jag och gjorde en ledsam min med plutande underläpp.
Cornelias leende blev en aning svagare, men sen ryckte hon likgiltigt på axlarna
”Synd”, sa hon och såg ut att mena det. ”Då måste jag åka buss med de där idioterna alldeles själv.”
Hon gjorde en knyck på nacken åt det håll där de andra stod i en klunga och jag kunde med lätthet urskilja den skämtsamma undertonen i hennes röst.
Jag skrattade.
”Du ska nog se att det går bra, och är du på väg att avlida så ringer du bara”, sa jag och viftade med mobilen framför näsan på henne.
”Toppen”, log Cornelia och gav mig en snabb kram och puss på kinden. ”Hälsa Jonas!” sa hon innan hon skyndade bort till de andra som redan var på väg att gå på den nyligen anlända bussen.
När hon gick förbi Christopher som stod och grävde i fickorna efter pengar till den korta hemfärden, stack hon två fingrar i sidan på honom så att han gav ifrån sig ett plötsligt tjut och hoppade högt av rädsla.
Han förstod förmodligen direkt att det var Cornelia som var den skyldige, på grund av hennes väldigt avslöjande och plötsliga fnissattack. Hon skuttade skrattande på bussen, med honom hack i häl. Han fick tag i hennes midja i dörröppningen och hotade med att dra ut henne igen. Hon skrek högt av skräckblandad förtjusning och sa gång på gång åt honom att lägga av, men jag förmodade att hon egentligen inte menade det.
Slutligen fick busschauffören tydligen nog, för Christopher såg med ens väldigt oskyldig ut, innan han föste in Cornelia och klev på efter henne.
Jag vände långsamt om och styrde stegen mot den hållplats där min egen buss skulle gå ifrån. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite nedstämd på grund av att det inte var mig Christopher hade jagat med ett lekfullt skratt. Inte för att det var just Christopher, utan snarare för att det var någon över huvud taget.
Jag avundades Cornelia för att hon kunde prata med vem som helst utan att det var det minsta konstigt. Det var inte så att hon hängde med tjejerna som gick ut för att röka så fort de fick tillfälle, utan snarare så att hon inte riktigt brydde sig.
Hon kunde driva med killarna i klassen på ett sätt som ingen annan någonsin skulle få för sig att göra, men det var som att när hon gjorde det var det helt normalt.
Hon var accepterad av alla.
Cornelia var väldigt modemedveten. Hon var alltid klädd efter senaste trenden, och hon ägde vartenda nummer av Elle, Cosmopolitan och Vogue som kommit ut under de tre senaste åren, samt många andra stora modetidningar. Hon hade stenkoll på allting som hände i kändisvärlden, vilket många gånger fick mig att känna det som att jag kom från ett annat universum. Kändisar och mode var några av de sakerna som intresserade mig minst.
Men Cornelia hade ett mod som jag bara drömde om att ha. Hon var inte modig på det klassiska sättet. Hon utsatte sig inte medvetet för faror eller utmaningar. Men hon vågade sticka ut och vägrade vara som alla andra. Trots att hon var väldigt mån om att ha samma kläder som kändisar och stylister, så var hon mån om att aldrig likna någon annan helt och hållet.
Hon hade färgat håret otaliga gånger, klippt det i jordens alla frisyrer, och gjort allt för att inte stämma in för mycket i allmänheten. När håret blev för kort, fyllde hon ut det med löshår och förlängningar. Hon kunde byta hårfärg från ena dagen till den andra, utan att så mycket som ens fundera över det. Hon gjorde precis det som föll henne in.
Jag var totala motsatsen. Tänkte noga över saker flera gånger innan jag lät dem ske. Jag var lågmäld och höll mig mest i bakgrunden. Jag var en person som gärna lyssnade medan andra pratade, funderade men pratade ogärna själv.
Med en kort suck grävde jag fram mp3n ur väskan och stoppade in hörsnäckorna i öronen medan jag satte mig ner på bänken vid rätt hållpats.
Jag blundade och lät musiken strömma in i mina öron samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att få tankarna på klassen och status att försvinna ur huvudet.
Vad skulle jag bry mig om det för, när jag redan hade Cornelia? Och dessutom var den bästa vännen som någon kunde önska sig redan min.
Jonas.
Jag kände hur mina mungipor automatiskt drogs uppåt, bara jag tänkte hans namn.
Jonas var den gladaste personen jag kände. Han tvingade alltid fram det positiva ur alla situationer, och trots att saker såg ut att gå rakt åt helvete, såg han det som en utmaning, och ryggade aldrig tillbaka.
Ibland kunde han skrämma livet ur mig med sina händelsefulla upptåg men nästan alltid fick han mig att skratta åt det efteråt.
Jag hade känt Jonas sen lågstadiet, då vi hade gått i samma klass. Det hade vi fortsatt med att göra ända upp till mitten av femman.
Det var enda gången jag såg honom gå runt utan det där levnadsglada leendet på läpparna under en längre tid.
En mycket snöig decemberkväll skulle Jonas föräldrar köra hem från en julfest med jobbet där de båda arbetade. Jonas skulle sova hemma hos mig över natten och vi hade väldigt roligt, tills det att dörrklockan ringde tidigt nästa morgon.
Det var mamma som öppnade dörren, men jag vaknade av den gälla ringsignalen. Jag smög mig försiktigt fram till trappavsatsen så att jag kunde höra vartenda ord som sades på nedervåningen.
”Vi skulle väldigt gärna vilja prata med Jonas Berg”, sa en främmande mansröst.
”Vad gäller det?” frågade mamma ängsligt och hennes röst var raspig och hes. ”Det har väl inte hänt någonting?”
Det blev en kort stunds tystnad.
”Dessvärre”, sa samma röst sen.
Jag minns hur mamma flämtade till av vad som lät som förfäran, medan jag satt där på trappans översta trappsteg och inte såg någonting annat än hallgolvet och någons skoförsedda fötter.
”V-Vad?” stammade mamma halvkvävt och jag antog att hon höll munnen för munnen.
”Det skulle vi helst vilja prata med Jonas om först”, sa rösten igen, men jag ville inte höra mer.
Ett märkligt illamående hade brett ut sig runt mina magtrakter, och mina föraningar var så starka att jag blev alldeles yr. Så jag tassade försiktigt tillbaka in på mitt rum där Jonas helt ovetande om någonting fortfarande låg med stängda ögon och andades tunga, djupa andetag.
Jag kröp upp i min säng igen, drog täcket långt över huvudet och gjorde mitt bästa för att låtsas som ingenting.
Men det lyckades inte särskilt länge eftersom att steg snart hördes utanför min sovrumsdörr innan den öppnades varsamt. Tre personer klev in i rummet och gick fram till Jonas säng.
En av dem var mamma, och hon väckte honom försynt och jag kunde inte låta bli utan låtsades vakna av de andras närvaro.
De två främlingarna visade sig vara poliser. Det var en man och en kvinna. Jag tyckte att båda två såg väldigt barska ut. Till en början ville de inte tala om varför de kommit om inte jag lämnade rummet, men Jonas, som förmodligen kände samma onda aningar som jag, vägrade. Han sa till de båda poliserna att vad de än hade att berätta så skulle de göra det för oss båda. Och eftersom att Jonas var lika envis som han oftast var glad, gav poliserna motvilligt med sig, och förklarade nedstämd för oss att Jonas föräldrar hade varit med om en bilolycka.
De berättade att Jonas mamma hade omkommit direkt, men att hans pappa nu vårdades på intensiven.
Jonas sa ingenting och jag såg på honom att han andades helt normalt.
Mamma körde in Jonas till sjukhuset där hans farbror och faster väntade på honom.
Jag hörde inte av honom förrän nästa dag. Det var hans farbror som ringde hem till os för att tacka för hjälpen, och när mamma frågade hur det hade gått med Jonas pappa hördes inte ett ljud från telefonen på en lång stund. Sen kunde jag urskilja svaga snyftningar och det krävdes inte mer för att jag skulle förstå att Jonas föräldrar var döda.
Jag ruskade på mig där jag satt på busskurens nerklottrade träbänk i väntan på bussen.
Jag bytte uttråkat låt på mp3spelaren flera gånger utan att veta vad jag kände för att lyssna på.
Bara att tänka på Jonas föräldrars bortgång gjorde mig illa till mods. Ändå kunde jag inte låta bli. Det var bara så sorgligt att det kändes overkligt.
Veckorna därefter var oförglömligt dystra och grå.
Jonas gick inte till skolan på en vecka. Istället höll han sig hemma och när jag ringde för att höra hur det var med honom, var det hans faster som svarade att det var väldigt rart av mig att ringa, men att Jonas tyvärr inte var tillgänglig. Hon hade gett mig ett vänligt men kort adjö, och sen lagt på. Jag hade stått kvar, med min lur hårt tryckt mot örat.
När Jonas väl kom tillbaka till skolan var ingenting sig likt. Lärarna tassade runt honom på tå, talade knappt med honom och gav honom inga frågor under lektionerna. De låtsades som om han inte fanns där, rädda för att trampa på ömma punkter.
Men det som skiljde sig mest från tidigare var att Jonas inte längre log.
Han var stenhårt sammanbiten. Skrattade inte, pratade inte. Han gick bara runt som en elvaårig zombie, medan jag gjorde mitt yttersta för att komma med roliga kommentarer och vitsar. Men ingenting fungerade.
Ytterligare en vecka senare bestämdes det att Jonas skulle bo hos sin farbror och faster, på deras gård som låg lite drygt en timme från stan.
Han skulle byta kommun, län, hus, skola och vi skulle inte kunna träffas lika ofta.
Jag minns att jag tyckte oändligt synd om Jonas som nu togs ifrån allt. Föräldrar, hem och bästa vän.
Det tog tid efter den där flytten, men efter många månader kunde jag åter se det där gamla leendena hos honom igen.
Bussen stannade upp framför mig med däck som skrek över bromsarna. Jag klev på den och visade upp mitt busskort för chauffören som nickade och sen stängde dörrarna bakom mig innan han tryckte ner gasen igen och körde iväg.
Jag såg några lediga platser längst bak i bussen. Jag begav mig ditåt medan tankarna åter fladdrade iväg.
Ungefär tre månader efter att Jonas föräldrar hade gått bort vaknade jag en sen kväll av att mamma stormade uppför trappan. Jag hörde henne slå i dörrar inifrån sovrummet som hon och pappa delade på.
Sen hörde jag hennes steg igen men nu lät det som att hon släpade på någonting mycket stort och tungt. Jag kikade ut genom nyckelhålet, precis lagom för att se henne försvinna nedför trappan med en gigantisk resväska i handen.
Det var den kvällen mamma lämnade oss. Jag förstod det inte då och inte ens när jag satt där på bussen, på väg till Jonas tre och ett halvt år senare.
Min mamma stack, medan Jonas mamma togs ifrån honom. Jag tyckte att det var så fruktansvärt orättvist.
När jag pratade om det med Jonas sa han att jag hade rätt.
”En förälder ska inte välja bort sitt barn.”
Det som var så konstigt var bara att Jonas, som inte hade blivit bortvald medvetet sörjde mycket mer än jag.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 16 dec 09 - 22:13- Betyg:  | jag tror jag ska göra dig till gud och helgon
e det här gudomligt bra eller rörande bra? | | murrwels - 16 dec 09 - 16:47- Betyg: | | KAlas :) säg gärna till när nästa del är ute! | | LipsOfAnAngel - 12 dec 09 - 23:25- Betyg: | stackars jonas :(
längtar efter nästa del :) | | Tokiloka - 12 dec 09 - 16:45 | Du är riktigt bra på detta!
Man fångas av texten, och vill bara fortsätta läsa! | | maaliinT - 12 dec 09 - 16:39- Betyg: | | du skriver fantastiskt bra. mejla nästa! | | LoveMusic - 12 dec 09 - 12:39- Betyg: | Åhhh, du är helt fantastisk! Och ja, som resten tycker jag superdupermega synd om Jonas, men det vet du förmodligen redan. Lilla gubben *tårögd*
Men sen är jag lite spänd på vad som kommer att hända med Kevin ^^
Bäst skrivet! | | Moii-Thilda - 12 dec 09 - 11:34- Betyg: | | superbra! maila gärna :) | | JessicaKarlsson - 12 dec 09 - 01:07- Betyg: | | stackars jonas assåå :( skitbra alltså! :o mejlaa :D | | addictedXO - 11 dec 09 - 22:02- Betyg: | | åh! mejla :D | | _MaAaLiN__ - 11 dec 09 - 21:17- Betyg: | | så himla bra :) tur att de fortsatte vara vänner även efter att han flyttade :) | | SoGetLost - 11 dec 09 - 19:34- Betyg: | superduper bra:D:D synd om båda ju:O
mejla nästa:D | | Rosapapper - 11 dec 09 - 19:05- Betyg: | | Jättbraaaa:D! | | gbg_95 - 11 dec 09 - 18:20 | Åh herregud, det där sista var så känslosam, du skriver på ett sätt som får mig att bli tårögd. Och han där Jonas, gud vad synd det är om honom, även om jag inte har "träffat" honom, så gillar jag honom redan ;p
Men iafl, helt fantastiskt skrivet som alltid! :) | | the-rose - 11 dec 09 - 18:03- Betyg: | | du skriver riktigt bra och spännande, =) | | fuckme4life - 11 dec 09 - 16:58- Betyg: | Owmygooodness!!!!
Fy fan vad bra! Du skriver som lilla Zeus där upe i himlen med sin blixt you know.
Jag lyfter på hatten för dig.
Bra, BRA! :D |
|
|
|
