Vid sidan av hudson - Del 2 |
Jag gick in till mamma på hennes rum. Hon såg hemsk ut
även om jag hade vant mig med att hon hade fått ena
bröstet bortopererat. Det märktes bara när hon hade
pyjamasen på sig för jag hade varit ner på stan med
henne och köpt henne en bh där sådant inte syns.
Mamma hade blivit helt knäckt av alla cellgifter
och behandlingar att hon knappt orkade vara uppe längre.
Tur att vi hade Gina, mammas bästa kompis. Hon kom hit
en stund varje dag och livade upp stämningen lite.
Hon hade alltid med sig jätte god mat som hon lagat
själv och mamma blev så glad över någon att prata med.
Jag satte mig försiktigt ner på hennes sängkant.
-Hej mamma. Hur mår du? Du ser förskräcklig ut.
-Tack gumman, sa mamma och skrattade till lite försiktigt.
-Du ser så skör ut när du ligger där.
-Det är ingen fara med mig. Vi ska klara det här
tillsammans, jag ska övervinna cancern.
-Lovar du det?
-Ja.
Mamma somnade om helt utmatad. Hon hade lovat att
övervinna cancern. Ändå var jag inte övertygad.
När jag såg på henne såg hon ut som en porslinsdocka
som kunde gå sönder vilken sekund som helst. Men hoppas
det gjorde jag, av hela mitt hjärta. Min kompis farmor
hade ju överlevt och hon var mycket äldre än Mamma,
klart att hon skulle klara av det här.
Jag satt mig ner vid mitt skrivbord på rummet. Jag var
tvungen att skriva av mig lite. Jag älskade att skriva.
Allt, historier och poesi. Verkligen allt, och vid
sådana här tillfällen är det perfekt.
När vägen kröker
ska vi gå den tillsammans,
följa dess vindlingar,
klamra oss fast vid varandra,
mor vid dotter,
vid mor.
Själv blev jag ganska nöjd och jag vet att min svenska
lärare hade tyckt om den. Det är jag säker på. Jag gick
in till mamma igen, hon var vaken.
-Emma! Bra att du kom.
-Vad e det mamma?
-Jag tänkte bara säga att om jag blir värre så måste du
lova att flytta hem till din pappa.
-Men jag ska ju vara här och ta hand om dig.
-Inga men, jag kan inte låta dig dra det tyngsta lasset
gumman. Det är för din skull. Lova nu.
-Jag lovar då.
-Bra, nu ska jag sova.
-God natt.
Nästa dag när jag kom hem från skolan kunde jag inte
hitta mamma någonstans. Men det hängde en lapp på
kylskåpet.
RING pappa så kör han dig till sjukhuset
Kram
Jag visste inte vad jag skulle säga, hon var min mamma
och allt jag ville var att hon skulle bli frisk. Det
var sommar nu. Vi hade precis gått på sommarlov.
Förra sommaren var vi oskiljaktiga. Vi badade, vi
fiskade. Vi gjorde allt tillsammans. Nu var det till
och med så illa att mamma var inlagd. Jag hade
börjat gå i en stöd grupp med människor som överlevt
cancer, vissa som har det och barn till föräldrar
som har det. Där får jag lära mig väldigt mycket
och det är ett bra tidsfördriv.
Jag gick in i vardagsrummet och drog fram en
låda som stod under soffan. Jag hade inte rört
lådan på hur länge som helst men där i låg några
fotoalbum som jag och mamma och pappa hade gjort
tillsammans. Det var några månader innan jag
skulle fylla 9. Det var bilder sen jag
var liten, på mamma och pappa tillsammans. Undrar
om mamma kommer ihåg hur mysigt vi hade det
när vi satt vid köksborde med sax och lim och
klippte och klistrade. Det var i alla fall en
dag jag aldrig skulle glömma. Ett foto väckte mer
känslor än vad alla dem andra gjorde tillsammans.
Det var när Peter satt på mammas huvud. Det var
soligt ute och trädens löv var lite bruna. En typisk
höstdag. Dem var så söta tillsammans.
Nu är både Peter och mamma äldre. Peter skulle
aldrig få plats på mammas huvud längre. Han var bara
några månader då.
|
|
|
|
