Vid sidan av hudson - Del 1 |
Del 1
”Mitt liv hade blivit annorlunda, det var ingenting
jag någonsin skulle tvivla på men jag skulle inte låta
det göra mig deprimerad. Det hade inte hon velat”
Ytterdörren slängdes ljudligt igen efter mig men
jag brydde mig inte om det. Jag hade så pass bråttom
att ingenting oroade mig, inte för att det någonsin
fanns någonting som oroade mig. Plötsligt hör jag mamma
ropa på mig inifrån köket. Hon lät inte stressad, bara glad.
Jag fattar inte att hon aldrig kan vara stressad.
-Emma gumman, kom hit ett tag!
Jag klampade in i köket och stampade lite mer i golvet
än jag hade tänkt bara för att visa mitt missnöje.
Jag visste att det inte skulle finnas nåt positivt med det
hon ville säga mig.
-Du behöver inte överreagera nu, eller hur! Jag tänkte
bara meddela att jag har jour ikväll och dem ringde
in mig så jag måste in. Jag har inge val, tvillingarna
födds kanske ikväll, vem vet! Jag vill att när jag
kommer hem så ska du ha handlat det som är på lappen,
pengarna ligger på köksbänken.
Mamma reste sig upp och började springa mot dörren,
hon stannade upp i dörröppningen.
-Just ja, du får fixa middagen själv idag.
-Det behövs inte jag sover över hos Klara inatt! Ropade
jag mot en ryggtavla som försvann väldigt hastigt mot bilen.
Jag tror inte att hon hörde mig, det gör hon nästan aldrig. Det brukar sluta med att hon ringer till mig i panik när hon slutat sitt skift och kommit hem till ett tomt hus. Jag suckade, tog pengarna på bänken och började stega mot affären som låg mittemot vårt gamla gula hus. Det var inte snyggt på något sätt men det hade en liten plätt av gräs på baksidan som brukar hålla sig klippt av vår kanin Peter som älskar att äta gräs. Huset hade bara en våning men det gjorde ingenting för det är bara jag, mamma och Peter som bor där.
När jag kom hem från Klara dagen efter vid lunch
tid så stötte jag på mamma i dörren. Hon var väl på
väg mot jobbet igen men hon såg lite sliten ut.
-Mamma, du ser trött ut.
-Åh vad kul att se dig! Nej då, det är ingen fara med mig jag har bara inte hunnit sova så mycket inatt det blev en lång kväll men tvillingarna kom inte inatt men det blir när som helst därför måste jag rusa.
-Mamma du jobbar inte för mycket va?
-Dem behöver mig, oroa dig inte för mig!
Och så sprang hon därifrån, som vanligt. Jag var inte
orolig för henne. Hon är stark men det hade varit
kul att umgås med sin egen mamma ibland. Jag är bara
15 år och klarar mig inte själv på långa vägar. Får
fundera på att vara varannan vecka hos pappa ändå. Det
kanske inte är så tokigt. Även om Peter inte bor där.
Eftersom mamma inte dök upp vid middags tid fick jag
hitta på någonting själv. Jag hittade fryst kyckling,
jag kan väl testa på den där goda kyckling grytan då
som mamma brukade göra så god. Men de var länge sen sist.
Kycklinggrytan tog längre tid att göra än vad jag hade
väntat mig men den var minst lika god som hennes.
Jag började bli riktigt irriterad på att hon aldrig var
hemma så jag bestämde mig för att skriva en lapp på
kylskåpet och förklara att jag går över till Klara.
Hej mamma!
Jag sover nog över hos Klara inatt.
Man får i alla fall mat där, annorlunda
jämfört vad jag är van vid.
I detta hus ska man tydligen
SVÄLTA ihjäl, bara för att du måste
jobba HELA tiden.
Det finns rester i kylen åt dig.
/ E
Undrar hur hon skulle reagera på det. Jag hoppas att
hon inte skulle bli allför sur men hon måste snart förstå
att jag inte är vuxen.
När jag kom hem från skolan och Klara dagen efter var
hon självklart inte hemma men till det förvånade mig att
det faktiskt hängde en gul post it lapp på det vita
kylskåpet.
Emmagumman!
Helgen har varit stressad,
det skulle vara trevligt att komma
hem utan att få skuldkänslor.
Hoppas du hade intressanta
lektioner idag. Det finns lite kvar
av kycklinggrytan. Vi ses till frukost.
Det är en sak jag vill tala med dig om.
Det är viktigt!
Kram Mamma.
Ja. Ja. Ja! Äntligen skulle vi få sitta ner en frukost
tillsammans igen och prata så som det var förr. Men undra
vad det kan ha varit som var så viktigt. Synd bara att
det var så pass sent att jag inte orkade äta upp
kycklinggrytan när det väl fanns mat hemma.
Nästa morgon förvånade mig mest av alla dagar hittills
i mitt liv. När jag kom ner för att äta frukost
satt mamma redan vid bordet och väntade in mig. Hon såg
bekymrad ut, undra hur länge hon suttit där. Hon väntade
tålmodigt medans jag smörade en macka och hällde upp ett
glas juice. Jag satte mig ner mittemot henne och log.
-Hur var det hos pappa gumman förr-förr-förra helgen?
-Jodå det var jätte trevligt. Men det var ett bra tag sen.
-Jo jag vet men jag kom på det nu.
-Du är rolig du, men vad var det som du ville prata med
mig om?
-Emma hjärtat. Jag måste till doktorn. Jag vet inte
när jag kommer hem. Jag har försökt att få tillfälle
att berätta detta för länge sedan men inte hittat något
lämpligt tillfälle. Du behöver inte oroa dig för någonting. Det kommer att gå jätte bra.
-Men vad är det för någonting?
Jag började faktiskt bli riktigt orolig och det var
inte långt kvar till tårarna.
-För ett tag sen upptäckte jag en knöl i vänster bröst
och igår ringde jag läkarmottagningen och
dem ville att jag skulle komma in så fort som möjligt.
Självklart är det inte säkert att det är någonting
men man vet ju aldrig. Om det skulle vara någonting
så går det faktiskt att bota… Var inte orolig lova mig det!
Jag började gråta, det gick inte att hindra. Det kunde
inte vara sant! Mamma, nej inte min mamma. Det är ju den
ända mamma jag har! Det fick inte vara sant.
Jag sköt mackan ifrån mig och gick därifrån. Kunde inte
göra någonting annat. Jag struntade gå till skolan idag.
Den fick vara, jag hade viktigare saker att bekymra mig
för. Jag låg och funderade på allt när jag hörde dörren
slå igen. Undrar vad klockan är? Oj, jag hade legat här
i två timmar. Jag sprang ut i hallen.
-Hur mår du? Vad sa doktorn? Borde jag vara jätte orolig
för dig? Är det allvarligt?
Jag formligen överröste henne med frågor som hon kanske
inte ens kunde besvara. Men jag var tvungen, min mamma
brukade ju aldrig vara sjuk. Hon är ju doktor för gud
skull!
-Ta det lite lugnt med din stackars mamma. Doktorn var
jätte trevlig. Han var till och med ganska snygg.
Jag vet inget mer än att vi måste kolla upp det där
vidare och jag har fått en tid för mammografi i morgon.
-Får jag följa med?
-Nej, tyvärr så går det inte. Säg ingenting till din pappa
snälla.
-Jadå jag lovar.
-Föresten? Borde inte du vara i skolan nu?
-Nja asså ja, kanske.
-Säg inte att du skolkade idag för min skull?
-Jo, det var nog det jag gjorde.
-Vad som än händer mig. Lova att detta inte händer igen!
Du får inte sumpa din framtid bara för att jag kanske är
lite sjuk, snälla gumman!
-Hmm, jag lovar.
Dagen efter hade mamma sitt mammografi besök klockan 8,
hon borde vara hemma långt innan mig. Men när hon inte
var hemma när jag kom hem blev jag lite orolig. Eller
okej inte lite väldigt orolig. Jag ringde pappa men
han visste inte mer än jag, inte för att han brukar veta
vart mamma håller hus. Jag skrev ett brev till mamma
och bestämde mig för att lämna det på köksbordet
innan jag gick över till Klara. Hon kanske bara var
på jobbet.
Hej Mamma
Du vet att jag älskar dig.
Vart är du någonstans??
Jag har väntat i evigheter på dig, nu går jag över
till Klara för att jag börjar bli väldigt orolig.
Jag ringde pappa för att höra om han visste vart du
var någonstans. Men nej, inte det.
Jag är orolig för dig, behöver jag vara det?
Jag sökte på ”knölar i bröstet” på internet och
insåg att du faktiskt kan vara döende. Med ens
slog det mig att jag borde ha tagit det här med
större allvar. Om du hade varit hemma hade jag
säkert känt mig lugnare.
Kram E♥
|
|
|
|
