[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 21' |
Hoppas ni är nöjda nu :( eller jag...delvis... xD och jag gillar att ha med låtar :D
Kommentera
Liam Strand
Under natten hade det där hemska telefonsamtalet kommit, det som Liam absolut inte ville ha. Klockan tre på natten hade han gått upp klätt på sig och skyndat mellan gatorna. När klockan närmade sig fyra stod han där utanför den stora tegelbyggnaden och tittade upp på ett fönster. Han behövde inte vara där, Erik ville säkert inte att han skulle vara där nu. Men Erik hade ringt därför gick han nu med tunga steg upp för trapporna och in i det sjukhusbelysta rummet. Där inne låg han, blek i ansiktet och en stirrande blick.
Liam la sig i sängen så nära Erik han bara kunde och höll i honom så hårt han kunde. De svaga hjärtljuden ekade i örat på Liam när han låg där och lät tårarna fläcka ner Eriks vita tröja.
”Du kom”
Vilket dumt påstående, Liam låg ju där och det var klart att han skulle komma om Erik ringde.
”Dö inte” Var allt han kunde få fram, Liam var inte redo för det, långt ifrån. Om Erik dog, då kunde han lika gärna dö själv, så var det bara. Dog Erik då skulle han också ifrån den här världen, på något sätt. Hur brydde han sig inte om, han brydde sig inte ens om ifall det var fruktansvärt smärtsamt och utdraget. För ingen smärta kunde vara värre än den han kände just då.
”Liam” Eriks röst lät ansträngd och han fick knappt fram något ljud. Liam önskade att Erik skulle vara tyst, så att Liam slapp höra de där ansträngande andetagen och rosslande ljuden.
”Ja ” Liam satte sig lite upp och drog Erik med sig, just nu struntade han i om han aldrig mer skulle kunna släppa. Om det otänkbara bestämde sig för att hända någon gång under natten.
”Kommer du ihåg, när vi tittade på Tarzan?”
Liam nickade, hur skulle han kunna glömma det? De hade hamnat på samma motell en gång, ett ganska fint motell där de hade betal-tv. Han och Erik hade stannat där och knappat in rumsnumret, filmen som visades just då var Tarzan. Liams ragg hade fått äran att betala för det utan att veta om det. De hade suttit där hela natten och tittat på Tarzan, så många gånger att de säkert kunde den utan till.
” Come stop your crying, it will be all right. Just take my hand Hold it tight”
Liam tittade upp när Erik började sjunga på Phil Collins låt, att han skulle vara tvungen att göra sådär mot Liam. Liam kunde inte hålla i Eriks hans mycket hårdare än vad han redan gjorde. Att sluta gråta var bara en omöjlighet, därför gjorde han inte det. Snarare hade hans små snyftningar förvandlats till Niagarafallen.
” I will protect you from all around you. I will be here, don't you cry”
Liam kramade Erik ännu hårdare, men släppte lite på greppet när Erik började hosta. Men så fort hostattacken var över kunde Liam höra den där ansträngda och rossliga rösten igen
For one so small,
you seem so strong
My arms will hold you,
keep you safe and warm
This bond between us
Can't be broken
I will be here
Don't you cry
Liam visste mycket väl att det inte var läge att hata Erik, och han skulle aldrig göra det heller. Men något irriterande var det faktiskt. De skulle aldrig sitta där igen i sängen och titta på den långhåriga apmannen som svingade i lianer. Aldrig se aporna som uppfostrat honom som sin egen. Det måste vara det som kallades äkta kärlek mellan en mamma och ett hjälplöst litet barn. Nu var det Erik som var hjälplös och Liam kunde inte göra något annat än att bara trycka sig mot honom, trotts att det var Liam skulle tvingas vara dem starka av dem. Även om han för tillfället hatade den där låten som Erik sjöng på kunde han inte riktigt låta bli att stämma in.
” you'll be in my heart, from this day on. Now and forever more”
When destiny calls you
you must be strong
I may not be with you
but you've got to hold on
They'll see in time
I know
we’ll show them together
Eriks andning försvann ett par sekunder och fick Liam att drabbas av panik. Men andningen kom tillbaka och Liam lyckades lugna ner sig tillräckligt för att hitta sin egen oregelbundna andning. De låg så en lång stund, Liams öra pressat mot Eriks bröstkorg. Då och då försvann slagen långa stunder för att återupptas igen.
”Liam”
Liam tittade upp med blundade ändå, han ville inte se Erik sådär.
”Du kommer klara det” Beslutsamheten i Eriks röst chockade Liam när han låg där och höll i Erik allt han orkade, även om han lovat sig själv att inte göra det.
När Liam kände en hand mot bröstkorgen öppnade han ögonen lite försiktigt. Erik log det där vanliga lilla leendet som kunde ta död på vilken normal människa som helst. Handen låg kvar och tyngde nästan ner hela Liam
”Snart är det en ny dag, jag är aldrig långt borta, kom ihåg det”
Liam började gråta igen, han ville be Erik dra åt helvete, men det skulle vara fruktansvärt opassande även om han bara pratade i metaforer. Dessutom skulle Erik till himlen, han struntade i hans mammas påståenden om att homosexuella brann i helvetet. Det skulle inte Erik göra, Erik skulle upp till gud och göra storslagna saker, eller små saker på ett storslaget sätt. Vad han än valde skulle det bli perfekt.
”Erik” Liam satte sig upp, hjärtslagen var borta och de kom inte tillbaka. Handen som legat på hans bröstkorg föll till sidan.
”Erik” Liam skakade i honom så hårt han kunde men ingenting hände. I ren panik tryckte han till den röda knappen som satt vid sängen. Bara sekunder senare dök det upp två personer. Den ena tog med sig Liam ut. Liam stretade emot allt han kunde, han skulle vara där inne med Erik, han ville inte lämna Erik. Han ville inte gå ner för trapporna med sin väska över axeln. Gå ner med röda ögon som alla andra gjorde. Enda skillnaden på Liam och alla andra var att Liam inte skulle gå ner med en låda tillbehör. Erik hade ingenting med sig, för han ägde ingenting.
Det värsta var egentligen inte att Liam inte fick vara där inne längre, det värsta var att absolut ingen försökte återuppliva honom. På sjukhus var det annorlunda, där försökte de återuppliva en och samma person flera gånger. Och om de lyckades skulle de försöka igen nästan gång personen kraschade. Inte här, här var alla dödsdömda och den som dog lät de helt enkelt vila i frid utan att någon gjorde minsta lilla för att pumpa liv i dem igen. Nu ångrade han att han varit och pillat på den där röda knappen, om han inte gjort det skulle han fortfarande sitta där inne med Erik och inte med en främmande tant. Tanten som hela tiden upprepade något som Liam inte kunde höra. Han ville inte ens lyssna på vad hon sa för Erik kunde inte vara borta. Erik skulle komma tillbaka och de skulle vara tillsammans varje dag.
”Är det du som är Liam?” Den andra tanten kom ut från rummet. Liam nickade bara, vem skulle han annars vara? Han var den enda som varit där och hälsat på. Det var svårt att tro att för bara några timmar sedan hade Erik och han suttit där inne och tittat på tv. Skrattat, ätit av glassarna som Liam haft med sig och inte haft en tanke på att bara timmar senare skulle detta hända. Nej, Erik kunde inte vara död, klart han inte var, han jävlades bara med Liam. Så var det antagligen, att Erik låg där inne och fnissade, att en av tanterna skulle dra av sig en mask och skrika att Liam var med i dolda kameran. Ett fruktansvärt dåligt skämt, men om bara tanten drog av sig masken skulle han inte bli arg. Han skulle till och med skratta om det var det Erik ville, tycka att det var det roligaste han varit med om. Om bara tanten ville dra av sig masken, men det gjorde hon inte. Istället höll hon fram ett kuvert med ett namn på, Liams namn.
”Han ville att du skulle ha det”
Liam tog emot det och gick, vart han gick visste han inte. Han lät bara benen knalla på medan han tänkte på alla löften han gett till Erik och planerade att hålla. Det gick inte att gråta längre, Liam var inte ens säker på om han var vaken eller inte. Det kändes som att han bara gick runt i en stor cirkel. Han skulle inte sluta som Erik, han hade sagt att han skulle försöka. För att lyckas med det krävdes karriärsbyte och även byte av läggning.
Liam hade ingen aning om hur man var straight, men det var en bra början. Att byta jobb var inte ett alternativ. Så att byta läggning kanske inte var någon bra ide heller. Men om han någon gång i framtiden bestämde sig för att byta karriär skulle han sluta med att vara bög. Bli vän med sin mamma igen och kanske skaffa en familj. Precis så skulle det gå till, han var skyldig Erik det. Erik som antagligen inte ens skulle få en begravning. De skulle bara bränna upp honom och stoppa ner honom i jorden. Med lite tur kanske han skulle få ett kors med namnet Erik på. Om inte någon på hospice var snäll och bidrog med en lite sten. Det var ganska många som fick sådana bidrag där eftersom att de flesta av dem inte hade någon familj kvar. Men Erik var det antagligen ingen som brydde sig om. För Erik var faktiskt inte mer än en hora precis som han själv. Om Liam dog skulle inte ens hans mamma få reda på det förrän veckor senare, och vad skulle det göra henne?
När benen inte ville gå längre stannade han, pinsamt nog visste han egentligen hela tiden vart han varit på väg. Hem till Mario, egentligen ville han gå till Kim bara för att slippa vara ensam, men han hade ingen aning om vart Kim bodde.
Liam visste inte vad klockan var, men det spelade ingen roll för han hade ändå inte tänkt ringa på dörren. Inte om han gått till Kim heller, han ville bara sitta utanför. Så han lutade sig mot ett av däcken på en bil och tog upp kuvertet som han stoppat i väskan.
Det som stod i brevet var inget som Liam kunnat vänta sig. Han hade faktiskt förväntat sig ett fullt A4 papper med text. Men på det randiga pappret stod det bara en enda mening ’ Varje människa slut, är en annan människas början’ Bokstäverna var spretiga och ganska små men Liam kunde ändå läsa det. Nere i högra hörnet stod det ’Glöm aldrig det. Erik’
Liam hade ingen aning om vad det betydde, det var säkert någon djup tanke bakom som han inte fattade ett skit av. Men han stoppade tillbaka pappret i kuvertet och la ner det i väskan igen. Precis då öppnades dörren och Mario kom ut. Liam reste sig upp och satte nästan tungan i halsen. Snabbt sneglade han på mobilens digitala siffror. Den var inte mer än sju och ändå knallade Mario ut i bara kalsonger. Kroppen var mer än Liam någonsin vågat hoppas på. Sen kom han på att han faktiskt stod lutad mot en bil på Marios garageuppfart.
”Vad gör du här?” Mario stannade upp innan han gick mot brevlådan och tog upp en tidning.
”Vill du följa med ändå?”
Liam fattade inte vad han pratade om, vad menade Mario med att följa med?
”Va?” Sa han lite förvirrat och försökte gå igenom i huvudet vad det var som skulle hända. Visst ja, det var 8 juli, de skulle kampa. Liam ville inte följa med, eller kanske ville han det. Det enda han ville egentligen var att komma därifrån.
”Kampa såklart, vill du det?” Mario stod kvar med en tidning i handen. Detta var inget som Liam hade räknat men, han ville bara sitta där ifred och låta bli att tänka på vad han skulle göra nu. Han var helt ensam i världen, tanken på det fick ögonen att tåras. Det fanns ingenting i världen för honom längre.
Som svar ryckte han bara på axlarna och tittade ner i marken, så att han skulle kunna torka bort tårarna innan Mario hann se dem. Men det var säkert redan försent, hur skulle han kunnat missa dem?
Mario hade faktiskt sagt att allt Liam behövde ta med sig var sig själv och nu stod han där med sin väska över axeln och tittade ner i marken. Inte bara för att ett par tårar ramlat över kanten utanför att om han tittade mer på Marios kropp skulle han antagligen förstöra ögonen.
”Följ med in, här kan du ju inte stå”
Liam följde snällt efter även om han inte ens sagt om han ville med eller inte. Allt han hade gjort var att rycka på axlarna och titta ner i marken.
Mario verkade ha glömt bort tidningen, den kastade han i soffan och tryckte ner Liam bredvid.
”Sitt här så ska jag hitta lite saker till dig, vi ska åka om en timme eller så.”
Det var tyst i hela huset och Liam bara satt där och väntade, och väntade. En dörr öppnades bakom honom och ut klev Milan.
”Ska du med? Vad kul, Albin ska också med, och Julia förstås. Vart är Mario?” Milan reste sig upp från soffan som han satt sig i sekunder tidigare och gick därifrån.
Mario och Milan passerade honom hela tiden, Kim visade sig, Alice visade sig och alla de där andra som skulle med. Liam bara satt där och lät dem göra det, han tittade inte på någon och öppnade inte munnen. Även om Kim satt bredvid honom och pratade tills han tappade huvudet.
”Vi ska åka nu”
Mario stannade framför sin bil och sträckte händerna.
”Ni kan reglerna” Sa han och viftade lite med fingrarna, Liam kunde inte reglerna. Så han gjorde ingenting. Men alla andra suckade högljutt och lämnade ifrån sig mobiltelefonerna. Liam vågade inte annat än att lämna ifrån sig sin också, han hade ändå ingen användning för den. Mario gick in i huset igen och kom tillbaka med en väska som antagligen var den sista. Mycket mer skulle det ändå inte få plats i någon av bilarna.
Mario höll upp dörren till framsätet åt honom. Ingen hade gjort det förut, han öppnade alltid dörren själv. I baksätet satt Kim och Alice tillsammans med en väldigt arg Julia.
”Glöm inte bälte”
Ingen hade någonsin sagt så till Liam, att han skulle ha bälte på sig. För det var aldrig någon som brydde sig om ifall han flög genom framrutan eller inte, inte ens han själv brydde sig. Men han gjorde ändå som Mario sa, för i ärlighetens namn var han lite rädd för Mario och vågade inget annat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | addictedXO - 11 dec 09 - 19:59- Betyg:  | | ey lite action nu va :D mejla! | | Mp3 - 11 dec 09 - 00:12 | Erik är död. Min pojkes vackra vän är död. Du har dödat honom.
"Erik hade ingenting med sig, för han ägde ingenting." - vet du om hur fruktansvärt ont det gjorde att läsa den där meningen? Det fick mina tårar att rinna.
Och Liam följer med trots allt, fast jag kan inte vara glad över det. För Erik är död, vilket betyder att Liam är förstörd. Man kan inte vara glad om Liam är ännu mer förstörd än vad han redan är.
</3 | | WalkingTheDemon - 10 dec 09 - 22:17- Betyg: | | Aw :3 | | SoGetLost - 10 dec 09 - 20:32- Betyg: | super bra:D gud börjar ju nästan gråta själv:(
mega bra skrivit:D
mejla:D |
|
|
|
