Drowning in Shadows {Kapitel två/HPfanfic} |
Kapitel två
Jag stod och väntade på Draco vid perrongen, planen var klar. Jag skulle möta honom här om tio minuter, jag undrade om han skulle dyka upp och vad dem skulle ha sagt till honom. Jag kunde inte låta bli att se mig omkring i vimlet av människor i ett försök att så se Harry och Ron, men dem jag kunde inte se dem någonstans. Kanske hade Fenix orden bestämt att dem inte skulle få komma tillbaka i år, men varför skulle dem inte det? Plötsligt blev det svart, någon hade lagt sina händer över mina ögon.
”Gissa vem?” Frågade en röst, jag fick tänka efter innan jag fröstod att det var Dracos. Jag tog ett djupt andetag och sa lugnt:
”Hmm låt mig gissa” sa jag och vände mig om och såg upp i Dracos blåa ögon. Han log lite tveksamt ner mot mig, jag kände att jag var tvungen att göra något så jag ställde mig på tå och gav honom en lätt kyss. Han besvarade den och vad som skulle ha varit en snabb liten kyss på munnen slutade i en romantisk kyss när han la armarna runt mig och drog ena handen genom mitt hår.
”Det var ett tag sen nu” mumlade jag när vi släppte varandra.
”Ja” det var inte Draco som hade svarat mig, utan Lucius Malfoy. Han såg ner på mig och Draco där vi stod hand i hand och såg upp på honom.
”Miss Granger, en ära” sa han och tog min hand jag skackade den och han böjde sig ner och utan att släppa ögonkontakten med mig kysste han min hand. Jag log mot honom och sedan tog Draco tag i mig igen och vi började gå mot tåget, han sa inte ens adjö till sin familj. Jag hade fortfarande inte sätt Harry eller Ron, jag hade inte sätt någon jag umgicks med när jag tänker efter. Precis då såg jag Luna och Neville, dem vinkade mot mig, jag tvingade mig själv att bara vända ansiktet mot Draco och le mot honom. Jag såg inte deras reaktioner, men jag kunde se dem framför mig. Draco och jag forsätte ner i tåget efter en egen kupé, vi hade inte gått länge förrän han stannade och började prata med två Slytherin elever som jag kände igen som Pansy och Blaise. Draco hälsade på dem och började prata, jag stod tyst bredvid Draco och höll fortfarande i hans hand. Blaise slängde några blickar mot mig, jag var nästan ett huvud kortare än honom och Draco, Pansy var lite kortare än jag – men ändå kände jag mig som om jag var lika liten som en fluga. Plötsligt hörde jag hans röst ropa på mig;
”HERMIONE!” Harry slängde armarna runt mig och tvingade mig ut Dracos grepp.
”Fattar du hur oroliga vi har varit” sa han, jag stod där med armarna hängandes ner och bara stirrade på honom. Draco grep tag i honom och tvingade honom att släppa mig, jag ställde mig bakom Draco och såg på Harry som såg ut som om någon hade berättat att han skulle dö om exakt tio minuter.
”Hermione?” Jag såg på honom och ändrade mitt ansiktsutryck till ett argt.
”Vad vill du Potter?” sa jag så surt jag kunde, Harry tog något steg tillbaka och såg på mig, jag kunde inte ge honom någon hint om vad som pågick.
”Hermione, vad gjorde dem med dig?” Frågade Harry och gick emot mig, Draco tog ett steg fram.
”Du rör henne inte” sa han med en beskyddande röst. Harry vände sig om och sprang iväg, jag kände hur hjärtat sjönk. Hur skulle jag kunna stå ut med det här?
Jag satt med Draco i hans kupé och lyssnade när han pratade med sina kompisar Blaise satt och höll om Pansy. Jag lutade mig mot Dracos axel och slöt ögonen och låssades att jag sov, efter nästan tjugo minuter hörde jag Pansy säga.
”Varför har du inte hört av dig Draco?” Draco sa inget men jag kunde känna att han rörde på sig lite.
”Hon sover” sa Blaise kort, Draco verkade tveka men sa sedan:
”Jag har haft saker att göra” han lät irriterad på rösten, Blaise suckade.
”Vi är dina bästa vänner Draco, varför pratar du aldrig med oss?” Frågade Pansy, hon lät ledsen, Draco mumlade något men jag uppfattade det inte.
”Draco…”
”Nej Blaise, jag kan inte säga något, jag vill inte dra er in det här” sa Draco och skackade till så häftigt att jag visste att han skulle bli misstänksam om jag inte ”vaknade” . Jag öppnade ögonen och gäspade, jag såg upp på Draco och log mot honom.
”Oh, jag måste ha somnat”, jag såg mig i spegelbilden i fönstret.
”Gud vad jag ser ut, jag kommer snart” sa jag snabbt och lämnade Draco och dem andra. När jag kom ut fick jag syn på Peter i massan av människor som går omkring. Jag drog in honom på en av toaletterna och låste dörren.
”Detta är svårare än jag trodde” sa jag och sjönk ner på toalett stolen, Peter säte sig på huk och läggen en hand på min axel, hans iskalla hand får mig att rysa.
”Du är stark Mione, jag vet att detta är svårt. Du kan avbryta, men hon skulle inte gett dig uppdraget om hon inte trodde att du kunde klara det” Jag såg på honom, han log och hjälpte mig upp igen.
”Du är en av dem mest otroliga människor jag har träffat och jag kommer skydda dig” sa han, kysste min panna och hoppade ut genom fönstret på toaletten och upp på taket. Jag rättade till håret och gick tillbaka till Draco.
När jag slog mig ner vid middagen säte jag mig så långt bort från Harry och Ron som möjligt, jag hamnade mellan Dean Tommas och Lavender Brown, Ginny satt vid Harry och såg bort mot mig då och då, jag satt ju trotts allt bredvid hennes pojkvän. Middagen var långsam och jag åt inte så mycket utan såg hela tiden bort mot Draco som fångade min blick varige gång och log mot mig. När middagen var över skulle jag precis lämna salen med Draco när någon grep tag i mig.
”Miss Granger, ett ord” det var Snape, Draco ställde sig i mellan oss, jag la en hand på hans axel och viskade att han skulle vänta på mig utanför. Jag gick efter Snape mot dem andra professorerna som stod vid lärarbordet, jag tyckte jag kunde se Peter i fönstret utanför.
”Miss Granger, hur är det?” Frågade Professor Dumbledore, jag såg på honom.
”Jag mår bra professorn” sa jag tillsist och försökte se oberörd ut, han nickade.
”Vart var du i sommars?” Frågade han, lika lugn som vanligt. Jag funderade på vad jag skulle svara, jag kunde inte ge ut för mycket info eftersom jag inte var helt säker på vad Draco visste.
”Vad har du med det att göra?” sa jag med ett självförtroende som jag inte visste vart det kom ifrån.
”Jag bara undrade Miss Granger” sa han och såg på mig över hans halvmån formade glasögon och jag kände en lätt rysning längst nacken. Han log mot mig.
”Du kan gå” sa han och jag vände mig om och lämnade salen, jag borde kanske stanna och lyssna vad dem säger här näst, men Draco väntade på mig så jag gick emot honom.
”Jag är jätte trött Draco, jag tror jag hoppar i säng” sa jag snabbt, gav honom en snabb kyss och började gå upp mot sällskapsrummet.
När jag kom upp till sovsalarna var den helt tom, jag suckade och kände en lättnad över att vara ensam. Plötsligt knackade det på fönstret, jag blev inte så orolig eftersom jag visste bara en som skulle kunna klättra upp till Gryffindor tornet.
”Hej Mione, kom med jag vill visa dig något” sa han när jag öppnat fönstret, han lyfte upp mig med ena armen som om jag vore helt viktlös och hoppade från tornet. Jag hade nog aldirg skrikit så högt i hela mitt liv, Peter bara skrattade åt mig innan han smidigt tog tag i en fönsterbräda och kastade upp mig på ryggen.
”Håll i Mione” sa han retsamt, och började klättra snabbt upp längst väggen. När vi kom till tacket på ett av dem högsta tornen säte han ner mig. Jag såg ut över sjön, månen speglade sig i vattnet och man kunde se hela landskapet som sträckte ut sig.
”Oh Peter, det är fantastiskt” mumlade jag, han log och slog sig ner och lät mig stå stående och se ut över min nya värld.
hoppas ni gillar den, det kommer en ny del snart
FÅTT INSPERATION!! :D
|
|
|
|
