På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 20'

Jag känner mig fetdissad :D.... snart händer det... <.<

Mario Gonzales

Listan, Mario hade lyckats tappa bort listan som han kämpat med i flera dagar. Men den hade han inte tid att leta efter nu. Det var dags att köpa nya badbyxor, mat och allt annat som stod på den där listan han tappat bort.
”Milan kom igen då”
Milan drog benen efter sig när han motvilligt satte sig i bilen och knäppte fast bältet. Att få med Milan i affärer näst intill omöjligt. Men om de skulle komma i närheten av någon duglig affär var det bara att åka till grannstaden, som inte var mycket större men tillräckligt.
”Men gasa då”
”Jag får inte köra mer än 50 här” Mario tänkte minsann inte åka på fortkörningsböter bara för att Milan ville hem till sin kära dator. Det var därför han inte lät Milan köra också, för då skulle de antingen hamna i diket eller i fängelse.

Mario parkerade utanför något som kallades köpcenter, bara det att det var så litet att det antagligen inte kunde klassas som det. Det första stället Mario gick till var stadium, de hade alltid badbyxor och så mycket som han badade skulle det behövas. Synd bara att prislapparna inte riktigt var på hans sida. Mario var faktiskt inte gjord av pengar, men tillräckligt rik för att välja ut ett par vita med lila och svarta räder, de slutade precis över knäna.
Mario vände och vred på sig i provrummet, de satt snyggt om han fick tycka det själv. Par nummer två blev ett par som var ett par centimeter längre i benen men de var svarta med gröna rutor. Precis som med de första badbyxorna stod Mario och vände och vred på sig framför spegeln för att hitta de perfekta. Egentligen var svart en lite för mörk färg för honom, men de var så snygga att han inte kunde låta bli att köpa dem också.
Milan nöjde sig med ett par tråkiga ljusblå de första han ryckte åt sig med andra ord. Han provade dem inte ens vilket var dumt. Passade de inte tänkte Mario minsann inte åka tillbaka med dem för att byta.
”Nu då?” Milan stannade utanför stadium och slängde med den orangea påsen i luften tills han nästan träffade en sur tant i huvudet. Då slutade han och kröp ihop lite när tanten hotade honom med knytnäven. Tanter hade faktiskt en tendens att vara riktigt farliga. De kunde ha tegelstenar och pepparspray i handväskan.
”Vi måste ha… mat, som går att äta kall, och sådan som går att grilla”
De gick till Ica, egentligen kanske det var dumt eftersom att maten skulle få ligga i en varm bil hela vägen hem. Men alla livsmedelsbutiker i närheten av där de bodde var små och hade inte lika stort urval.
För att det inte skulle bli bråk tog de en varsin vagn som de fick lägga vad de ville i. Så skulle de mötas vid kassorna en timma senare. Mario funderade på vad som gick att koka i ett storkök och grilla, utan att det var konserverat i en metallburk. Kött funkade, om man la det i en kylväska skulle de hålla några dagar. Korv, då skulle Milan och Kim bli glada, hamburgare också. Potatissallad var ett måste, men det kunde han göra själv. Det var svårt med sådant här, men egentligen kunde man koka vad som helst i ett stormkök, till och med makaroner men det var riktigt fantasilöst.

Mario tittade upp på klockan, han skulle bli tvungen att skynda sig mot kassorna. Milan stod säkert redan där och trampade otåligt på stället. Vilket han också gjorde när Mario kom dragandes på vagnen.
”Kom igen då, så vi kan åka hem”
Milans vagn var full med chipspåsar Coca Cola och godis, det var inte särskilt oväntat. Men om Milan ville köpa det så fick han väl göra det.
De betalade och packade in sig i bilen igen, Mario försökte minnas vad han skrivit på lappen men kom inte på något de glömt. Därför var det bara att åka hem igen.
”Har du börjat packa än?”
”Nej”
”Milan, vi ska åka i morgon, på morgonen”
”Jag vet”
”Har inte du packat, får du åka utan packning”
Mario kunde se hur Milan gjorde grimaser men han brydde sig inte om dem. Om Milan fick lämna hälften av sina saker hemma var det hans problem och inte Marios. Han själv hade packat i flera dagar men var ändå inte färdig. Det var nämligen så att han var tvungen att packa noga så att det inte blev för tungt och inga onödiga saker följde med.
Mario ställde bilen på garageuppfarten och bar in alla saker med minimal hjälp från Milan som mest åt ur en godispåse.

Många ompackningar senare så var Mario äntligen nöjd med det han åstadkommit. Efter väldigt mycket organiserande förstås, han hade till och med fått Milan att slänga ihop en väska till sig själv, även om det inte var lika fint packat som Mario gjort.
Det mesta la han i bilen direkt, det som var hans, resten fick ligga i den bil som Milan fått äran att köra det. Om de inte hade två bilar skulle allting aldrig få plats.
”Mat” Sierra stod i dörren med en slev och Milan var som vanligt snabbast in i köket och satte sig vid bordet. Som avskedsmiddag hade Sierra gjort deras nationalrätt, Mario trodde att det var det i alla fall. Den innehöll oxkött och ris med massa annat som han gärna proppade i sig. Systrarna däremot satt och betade ut bönorna och klagade högljutt på vuxenmaten.
”Ni tar det väl lugnt nu? Och kör försiktigt, och…”
”Ja vi ska” Mario hade hört samma tal från sin mamma varje år och varje år hade både han och Milan kommit hem utan större skador. Utom den där gången när Milan slog huvudet i en trädgren och det var inte så farligt. Det hade bara blött lite och Milan hade drabbats av panik och skrikit att han skulle dö. Värre än så var det faktiskt inte, Milan fick helt enkelt lära sig att ducka när han gick i skogen.
”Ni har väl med partytält? Det kanske börjar regna, och varma kläder?”
”Ja” Mario han knappt svälja innan hans mamma började tjata igen, frågan var om hon fick ner någon mat alls.
”Oroa dig inte Sierra” Antonio klev precis in i köket och satte sig vid bordet, Sierra hade bestämt att de skulle ha familjemiddag, eftersom att det var det sista de åt tillsammans innan Mario och Milan åkte. Mario var faktiskt ansvarsfull, när det kom till honom själv, men han tänkte inte sitta barnvakt åt alla andra. Om de nu nödvändigtvis ville dränka varandra i sjön så fick de göra det. Mario hade absolut ingen tanke på att skälla ut vuxna människor, speciellt inte under semestern. Men de enda som antagligen skulle försöka dränka varandra var Julia och Kim. Möjligtvis om Julia tog med sig någon som Kim också tyckte förtjänade att dö. Förhoppningsvis skulle ingen ha ihjäl någon, det vore ganska tragiskt.
”Ni har packat allt då?”
”Ja” Mario åt upp det sista på tallriken och ställde den i diskmaskinen som han tryckte igång eftersom att den var full. Han ville inte sitta där och diskutera vad han hade och inte hade packat. Vad mer behövde han är badbyxor och kondomer egentligen? Men det kunde han såklart inte säga till sin mamma, som de goda katoliker de var hade man bara sex i äktenskap. Något som redan var försent att tänka på för både Milan och Mario, men det var ingen som behövde veta. Bara det att alla visste om det förutom Sierra och Antonio, men de hade nog sina aningar. Mario var inte den typen som var diskret när det gällde sådant. Och han hade flera gånger påpekat att han stred mot den naturliga lagen när det kom till andra killar. Sierra påstod att det inte gjorde något, men det syntes att hon nästan svimmade så fort Mario sa att en kille var snygg. Sa han däremot att en tjej var snygg klättrade Sierra på väggarna och försökte få dem att gifta sig. Mario ville inte gifta sig, inte när någon tittade på i alla fall och om någon i hans släkt gifte sig var det ett enormt bröllop på mins 200 gäster om inte mer. Bara tanken på hans kusins bröllop fick honom att rysa, det var det värsta han varit med om, men maten var god. Sen var Mario inte tillräckligt smidig för den där sydamerikanska dansen heller. Vid närmare eftertanke var Mario en väldigt dålig latinamerikan och katolik. Men han ansåg att han var född i både fel land och fel århundrade. Han skulle mer vilja varit född på 1800-talet. Inte som en fattig då så fick jobba i tukthus eller blev halshuggen på torget. Men det kändes som att teknologin gått alldeles för långt för att Mario ens skulle vilja anstränga sig för att hänga med.

”Mario?” Milan klev in genom dörröppningen till Marios rum, Mario la ifrån sig tidningen och flyttade på sig så att Milan också skulle få plats i soffan. Det såg ut som att Milan också tyckte att han var en dålig katolik. Men det var antagligen inget som störde honom eftersom att ingen av dem var direkt troende.
”Får Albin åka med mig dit?” Milan såg ut att bli lite generad, stackars pojk.
”Ja men då får du åka och hämta honom innan vi åker”
”Vart bor han då?”
Mario skrev ner en adress på en lapp och gav den till sin bror.
”Använd din GPS”
Milan nickade och försvann ut genom dörren, Mario tog upp tidningen igen och bläddrade vidare. Han tyckte synd om Milan som var så långt in garderoben, men han gjorde framsteg. Nu stod han nästan vid öppningen och tittade ut lite försiktigt. Men så fort Sierra dök upp stängde han dörren igen och väntade på att hon skulle gå. Det där med mammor kunde vara läskigt, de hade en inverkan på en som man inte trodde var möjligt. Så var det med Mario också, han hade aldrig haft en pojkvän som han tagit hem och visat upp. För då skulle hans mammas änglaansikte förvandlas till de där jag-vill-ha-barnbarn-från-alla-mina-barn ansiktet. Därför stängde han också in sig i garderoben och gjorde bara sådant i smyg. Men om han råkade hitta en snygg pojke som han kände för att visa upp så skulle han göra det också.
”Mario?” Milan gick in i rummet igen och satte sig i soffan.
”Tror du jag får behålla honom”
”Det är ingen hund Milan”
De satt där tysta en bra stund, medan Milan funderade ut vad han skulle säga tänkte Mario på vad han glömt att packa. Någonting var det säkert, men förhoppningsvis inget viktigt.
”Milan ha du med dig kondomer?” Ifall han behövde och Marios av någon anledning tog slut eller om han behövde alla själv. Milan svarade inte så Mario antog att de var packade.
”Tror du mamma blir arg?”
”Om du har med kondomer?”
”Albin”
Mario skakade på huvudet, hon skulle inte bli arg bara besviken i ett par dagar sen skulle det gå över. Därför kunde han inte låt bli att fundera över varför han var så feg när det gällde sådant själv. Svaret var ganska uppenbart, han ville inte se sin mamma få den där blicken.
”Ta vem du vill ha Milan, förutsatt att han vill ha dig också”
Milan gick igen men Mario hade en känsla av att det var något mer han vill fråga. Han kunde gå in till Milan och ta reda på det senare men nu skulle han duscha. Det skulle inte bli så mycket duschande de kommande dagarna, mer än evigt badande i sjön och det hjälpte inte mot skitigt hår.

Mario stod i kallvatten, för det var så varmt ute att han var ganska säker på att sjön de skulle till snart skulle förvandlas till en grop med sand. Förhoppningsvis var det inte så illa, då skulle halva semestern vara förstörd. Därför hoppades han faktiskt på lite regn, det skulle bara vara bra, för gräsmattan också som faktiskt började gulna lite. Tur att Antonio gick runt med vattenslangen så att de slapp skämmas över gräsmattan när alla andras var gröna och välklippta.
Mario stängde av vattnet och torkade håret innan han satte handduken runt midjan och gick ner i tvättstugan för att leta reda på passande kläder. Kalsonger och mjukisbyxor, mer behövde han inte eftersom att det ändå snart var läggdags. De skulle upp tidigt på morgonen, Mario var visserligen alltid upp tidigt, men de skulle åka tidigt och då behövde han vara pigg.
När Mario gick förbi Milans rum höll han på att få dörren rakt i ansiktet. Utan att se vem det var som slängde upp dörren blev han indragen i rummet och nedtryckt på sängen. Det var Milan som dragit in honom där, ganska hänsynslöst dessutom.
”Mario hur gör man slut med en tjej?”
”Det frågar du mig? Jag har inte lyckats bli av med Julia på… länge” Mario visste inte ens hur länge de hade varit tillsammans men faktiskt så brydde han sig inte. Minst ett år från och till, säkert mer också.
”Är det Fia?”
”Jag har väl bara en flickvän?”
”Du kommer nog på något”
Mario var helt klart inte rätt person att fråga hur man gjorde slut med någon. Han som inte ens lyckades bli av med Julia mer än ett par dagar. Men de där dagarna var faktiskt de bästa i hans liv. Fast och andra sidan spelade det ingen roll om han var tillsammans med Julia eller inte. För han var ändå med vem han ville när han ville. Som för bara ett par dagar sedan när den där snygga tjejen råkat vara på stranden och spelat volleyboll igen. Han skulle helt klart dit och spela volleyboll fler gånger. Om inte tjejen råkade vara där så var faktiskt Kevin där nästan lika ofta som Mario var det, de delade hobbyn att bada.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

addictedXO - 10 dec 09 - 12:35- Betyg: