[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 19' |
Hata mig inte...ööh... men ni får inte döda Julia det förstör lixom hela konceptet...vänta tills jag skrivit klart xD
Liam Strand
”Du lovade att inte komma hit varje dag”
Liam vägrade hålla sitt löfte längre, han tänkte sitta där med Erik hela dagarna. Erik lät som någon som precis sprungit maraton när han andades och ingen av personalen trodde att han skulle klara sig mycket längre. Men Liam trodde det, eller så hoppades han bara men vilket som skulle han bli besviken.
”Jag går väl då” Liam reste sig upp från stolen och slängde väskan över axeln innan han gick därifrån. Frö att visa hur mycket han hatade Erik för tillfället smällde han igen dörren efter sig. Erik var faktiskt hans bästa kompis, han skulle inte göra sådär mot Liam. Han skulle inte lämna Liam helt ensam i världen och låt honom klara sig själv, det var inte rättvist. Precis lika orättvist som det var av Liam att anklaga Erik för något han inte kunde hjälpa. Men han visste inte vad han skulle göra eller hur han kunde visa känslor på annat sätt än att bli arg. Därför var han just det, förbannad på allt och alla.
Inte blev det bättre av att Kim stått och bankat på dörren varje morgon i flera dagar. Liam ville inte vara kompis med Kim längre och bad honom hela tiden att dra åt helvet. De var inte ens kompisar, de var bekanta som roade varandra några minuter om dagen i brist på annat. Bekanta som inte visste någonting om varandra och Liam tänkte fortsätta så. Ingen visste något om Erik, mer än vissa av pojkarna som bodde i byggnaden, det hade inte gått att undvika. För den dagen Erik flyttade därifrån var det som om ett grått moln lagt sig över kvarteret. Ett moln som kommit för att stanna, men solen sken och han hörde det där eviga bankandet på dörren igen.
Liam tittade genom kikhålet i dörren, Kim igen hade han verkligen inte klargjort för Kim att han inte ville träffa honom.
”Stick!” Liam gick därifrån och stängde in sig i sovrummet. Där la han sig under täcket och blundade hårt. Han ville bara att verkligheten skulle lämna honom ifred men den vägrade. Hur mycket han än försökte så gick det inte att sova. Hur skulle han göra det när Erik knappt var vid liv längre och han skulle förlora det enda som var värt att leva för.
”LIAM”
Det gick inte att stänga ute ljudet från bankandet. Liam knep ihop käkarna och gick ut i hallen igen. Han låste upp dörren och öppnade den. Kim stod där och var precis på väg att öppna munnen. Men Liam tänkte inte låta honom få chansen att yttra ett enda ljud.
”Stick härifrån innan jag sparkar upp bollarna i halsen på dig” Liam smällde igen dörren och låste den. Det blev tyst utanför så Liam antog att han lyckats få fram sitt meddelande på ett sätt som fick Kim att förstå.
Liam försökte tvinga sig till att sova en stund men det enda som hände var att han somnade bara för att vakna igen minuter senare. Så höll det på tills han tröttnade, en promenad skulle inte skada. Han lämnade lägenheten efter att ha försäkrat sig om att Kim eller någon annan inte var i närheten.
För att vara säker på att han inte skulle gå vilse höll han sig i närheten, gick förbi sitt gamla hem och en bit bort. Där skulle ingen han kände hålla till, han satte sig på en trasig trähäst i en övergiven lekpark och grävde lite med foten i sanden.
Liam lutade sig framåt över hästens huvud och stirrade ner i sanden, han suckade och välte åt sidan så att han hamnade på rygg. Där låg han i sandlådan och tittade upp på den klarblå himlen, han försökte list ut vilken NCS kod himlen hade men det var nästan omöjligt. Alice skulle säkert kunna den exakta procenten på den blåa kulören och hur mycket vitt det skulle vara.
Liam ville också vara bra på någonting, han försökte komma på något men det var helt omöjligt. Istället följde han de fluffiga molnen som gled över himlen i en lugn takt. Han försökte komma på vad de liknade men fantasin verkade blåsa bort med den svaga vinden, det såg ut som sockervadd hela högen. Lite bäbisfärger och han kunde öppna en sockervadds bar. Han suckade och satte sig upp, försökte borsta bort sanden ur det korta håret.
En av de hemlösa katterna gick försiktigt fram till honom och luktade på benet men så fort Liam sträckte fram handen sprang den iväg. Inte ens katten stod ut med honom, den enda som gjorde det var Kim och honom hade han kört iväg. Det var lika bra, sådana som han skulle inte vistas bland människor som Kim. Inte heller Mario och hans andra kompisar men ingen av dem skulle bry sig ändå.
Tillslut kände han sig så vilsen att han gick tillbaka till Erik. Erik låg på precis samma sätt som när Liam lämnat honom. En syrgasmask hängde bredvid sängen men Liam hade inte sett Erik använda den en enda gång trots att han knappt kunde andas längre.
Liam sjönk ner på stolen och tittade på honom, han såg inte arg ut även om Liam var där för andra gången den dagen.
”Förlåt” Liam pratade tyst, men det Erik hörde ändå för Liams röst var det enda i rummet som gav ifrån sig ljud.
Erik vände på huvudet och log svagt, Liam visste att Erik var glad över att han var där. Men han ville inte att Liam skulle se honom sådär, det hade han sagt.
”Jag vill bara att det ska vara över”
”Säg inte så” Liam torkade envist bort ett par tårar och tittade ner. Egentligen ville han också bara att det skulle vara över. Slut på både Eriks och hans eget lidande, men någon högre makt verkade tycka att det kändes som en kul grej att plågas lite.
Liam trodde inte på gud egentligen, men någon var det som hade jävelskap för sig, kanske dålig karma.
”Liam, kan du lova mig en sak?”
”Jag tänker fortsätta att komma hit” Liam tänkte det, han tänkte inte låta Erik dö helt ensam. Han tänkte stanna där hur mycket han än fick lida själv.
”Lova mig att inte sluta som jag gör”
Liam visste inte om det var något som han kunde hålla, men han nickade ändå. Så fort Erik sa ordet ’lova’ åkte Liams huvudet automatiskt fram och tillbaka.
”Jag lovar att jag ska försöka” Mer än så kunde han faktiskt inte göra, han kunde inte göra mer att försöka.
De satt i tystnad, Liam tog upp skissblocket och ritade sin säkert hundrade bild av Erik, han kunde inte hjälpa det. Det var det enda han lyckades få ner på pappret också. Vart han än tittade dök Eriks huvud upp, med det där sneda leendet som bara var till för honom. Då och då tittade han upp för att försäkra sig om att Erik fortfarande levde, även om han hörde de ansträngda andetagen. Men ibland hände det att det blev helt tyst i rummet och Liam tittade upp i panik för att se så att bröstkorgen rörde sig.
”Jag ska inte dö än” Försäkrade Erik och Liam litade på honom, inte än men när som helst. Om en timme, om två dagar, om en vecka det var helt omöjligt att säga när.
”Är du hungrig?”
Erik skakade på huvudet, han bara krympte både på längden och på bredden, snart skulle säkert håret ramla av också. Men det spelade ingen roll, trots den beniga kroppen och de mörka ringarna runt ögonen var Erik ändå vackrare än någonsin.
Det var svårt att tro att bara för några dagar sedan hade Erik varit så pigg att han kunde gå ut på promenad.
För att släppa in lite av världen utanför öppnade han fönstret och tittade ut. Det kändes så instängt med den där sjukhuslukten, även om det inte var ett sjukhus så kändes det som det.
”Vart är du på väg” Liam vände sig om i lagom tid för att se Erik resa sig upp. Det såg ut som att han skulle ramla ihop vilken sekund som helst. Liam var där på bara ett par sekunder och höll honom runt midjan.
”Jag är kissnödig och du får inte följa med mig in på toan”
Liam hjälpte Erik in sedan gick han ut igen, som om det vore en stor grej om han hjälpte Kim att sikta lite.
”Går det bra?” Liam stod utanför och trampade i en lite cirkel, tänk om Erik ramlade där inne och slog huvudet i handfatet.
”Prata inte med mig när jag är på toan, jag försöker koncentrera mig”
Så var det, när Erik var på toan var det helt förbjudet att prata med honom, så Liam höll tyst och väntade tills dörren öppnades igen.
”Jag klarar mig bra när du inte är här, du behöver inte bära mig”
Det gav Liam en ide, han kunde ju bära runt på Erik, eller bara sätta honom i en rullstol. Det skulle han göra, sätta Erik i en rullstol sen kunde de gå ut. Lite frisk luft skulle säkert göra alltid lite mindra mödosamt.
”Vi går ut” Liam visste precis vart rullstolarna stod. Han sprang ner för korridoren och hämtade en som han körde tillbaka till Eriks rum.
”Jag kan inte visa mig ute såhär” Erik pekade på sig själv och skakade på huvudet. Liam pekade på rullstolen och såg sträng ut. Utan vidare protester satte sig Erik i den.
”usch vad pinsamt”
Liam ignorerade Erik och hans klagomål, istället körde han in Erik i hissen och väntade på att den skulle åka neråt.
Det var en seg hiss men Liam hade inte bråttom till någonting, han kunde stå där och nynna till hissmusiken i en evighet. Men hissen stannade och dörrarna öppnades. Utanför var det lite svalare än vad det varit innan och Liam kände sig tacksam över det.
Han började dra Erik mot centrum trotts protesterna, Erik tyckte inte att han såg tillräckligt frisk ut för att visa sig bland folk. Men det sista en döende skulle göra var faktiskt att isolera sig.
”Vill du ha glass?” Liam älskade glass väldigt mycket och ställde sig i kön till glasskiosken.
”En liten kanske” Erik gillade också glass, det visste Liam så om Erik inte ville äta mat fick han väl äta glass istället.
De satt på en bänk och tittade på människor som gick förbi, försökte gissa sig till vad de jobbade med.
”Arbetslöst, helt klart” Liam tittade på en medelålders man med en flint. Gråa hår började visa sig på hans huvud.
”Tror du?” Erik verkade inte helt övertygad men Liam var så övertygat att han skulle kunna gå fram och fråga.
”Ogift och inga barn”
”Han kanske bara är revisor”
Liam fnittrade och pekade ut sitt nästa offer, en tjej som inte var mycket äldre än dem själv.
”Hon kan inte sjunga, men skulle ändå göra ett försök i idol.”
Liam höll med, hon såg ut som den som bara skulle söka för att få vara med tv. Ingen av dem förstod varför någon skulle vilja göra det. Sådär satt de tills glassarna tog slut, då bytte de från karriär till namn.
Erik hostade så att Liam höll på att sätta glasspinnen bitit på i halsen. Mer Erik tittade bara upp och log, som att visa att han fortfarande levde.
”Annika”
”Peter”
”Stina”
Felicia”
”Roger”
”Roger?” Liam såg skeptisk ut, han var inte ens säker på att den som Erik kallade Roger var en kille.
”Är det verkligen en kille det där?”
”Eller en tant med mustasch”
"Hon kan ju sitta i bur på cirkus då, om det är en hon"
De skrattade och pekade på människor som gick förbi dem, endel blängde arg men det gjorde inget. Erik nickade åt en kostymklädd gubbe med en portfölj i handen.
”Akta dig för honom, han är skitsnål”
Liam fnittrade igen och nickade, fyra år tillsammans och Erik såg fortfarande efter honom. Vem skulle göra det sen, skulle han hitta en liten nybörjare och se efter? Skulle han fortsätta trenden efter Erik när han avslutade det? Nej det skulle han inte göra, han skulle köra alla nybörjare därifrån. Säga till dem att gå tillbaka till sina föräldrar hur illa det än var, för inget var värre än att hamna där Liam gjort.
Erik började hosta igen, så mycket att han nästan krävdes.
”Vi går tillbaka”
”Eller i mitt fall, rullar”
Liam log lite men han tyckte inte det var det minsta roligt. Men Erik kanske behövde ha lite självironi för att klara dagen med någorlunda glatt humör.
Liam parkerade rullstolen bredvid sängen och Erik satte sig i sängen igen. Det började bli ganska sent och det var dags för Liam att gå hem så att han fick sig något att äta. Men först hade han ouppklarade saker att ta tag i.
”Liam jag är glad att du är här, men du måste inte, jag vet att det är jobbigt för dig”
Liam viftade bara bort det Erik och efter att ha lovar Erik att komma tillbaka gick han.
Utanför ringde Liam till Kim och bad honom möta upp honom någonstans. Eftersom att han hörde Mario i bakgrunden sa han till Kim att ta med honom också. Det var inte deras fel att allt hade blivit som det blivit. Och utan förklaring hade Liam ingen rätt att bara skrika åt dem. Han hade visserligen inte skrikit åt Erik men han hade inte varit speciellt trevlig mot honom heller.
Liam mötte de båda i fyrvägskorset mellan hans kvarter och de något finare kvarteren. När han kom tillräckligt nära hängde han med huvudet och skämdes lite. Han skulle inte sparka upp några bollar i halsen på Kim, verkligen inte.
”Du Kim… ” Han tittade upp och skruvade lite på sig. Han visste inte hur man bad om ursäkt till folk, han hade aldrig haft det problemet. Allt han gjorde skedde alltid på hans sätt och nu så var det inte så längre.
”Äsch förlåt bara, men… äsch” Liam gick därifrån, nu hade han sagt det i alla fall. En bra ursäkt var det antagligen inte, men vadå? Han hade åtminstånde försökt så ingen kunde klandra honom från att inte försöka.
"Liam vänta"
Liam stannade när Kim kom ikapp honom.
"Vart har du varit?"
Liam visste inte vad han skulle svara, fast ingen av dem kunde och andra sidan visste ingen av dem vem Erik var. De behövde inte veta det heller, vad var meningen att berätta om någon som ändå inte skulle finnas så mycket längre.
"Med Erik" Han kände sig nöjd över det svaret, ett namn bara inget mer med det.
"Vem är det?" Självklart kunde inte Kim nöja sig med ett namn.
"Min bästa kompis, jag är bättre kompis med Erik än vad Mario är med Alice" Så nu hade han sagt det också.
”Vill du inte vara med oss?”
Ville han det? En del av honom ville det, men den dominanta delen ville bara gå hem och göra det han gjorde bäst. Få gamla gubbar att ligga med honom, därför skakade han på huvudet och gick därifrån.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 9 dec 09 - 10:04- Betyg:  | ”Jag ska inte dö än” Försäkrade Kim
du använder namnet kim några gånger, när det handlar om erik;):P annars massaa bra:D
mejla:D | | WalkingTheDemon - 8 dec 09 - 22:50- Betyg: | bra.
<3 | | Mp3 - 8 dec 09 - 21:51 | Du är dum som får min pojke att skaka på huvudet.
Han ska vara med dem och han ska vara glad. På riktigt. | | addictedXO - 8 dec 09 - 21:16- Betyg: | | mejla nästa :D |
|
|
|
