(M/M) I varje andetag - kapitel 31 |
Som ni ser så är detta då nästa kapitel av I varje andetag. Det har tagit sjukligt lång tid för mig att skriva in det här kapitlet på datorn, fast det har varit färdigskrivet i en eviget. Ber om ursäkt för det. Men jag har inte riktigt orkat.
Hur som haver så tackar jag för alla kommentarer. Det är väldigt trevlans (... jag måste verkligen sluta säga det där ordet) att läsa dem. Gör min dag helt enkel.
Tack.
Kapitel 31
”Ja, hej, det är Alex”
”Vet du om en sak?”
”Vad?”
”Du behöver inte svara sådär. Det är inget som kommer göra dig irriterad. Tror jag i alla fall”
”Vad är det för sak jag vet då?”
”Att idag var det ett år sedan det tog slut mellan oss”
”Jo, jag vet det. Kom att tänka på det imorse”
”Vad bra”
”Jag förstår mig inte på dig. Du låter glad över att det var ett år sedan det tog slut mellan oss och ännu gladare över det faktum att jag hade tänkt på det”
”Jag är absolut inte glad över att det faktumet att det var ett år sedan det tog slut mellan oss, men något som gör mig överlycklig är just för att du tänkt på det”
”Jaha och varför då?”
”Därför att nu kommer du att tänka på mig hela dagen. Du kommer minnas en massa saker som vi gjorde”
”Kan tala om för dig att du har fel”
”Har jag?”
”Ja”
”Så det är inte mig du tänker på så fort du slappnar av och inte befinner dig i Hugos närhet?”
”…”
”Just det. Jag vet att ingen av er vill erkänna det, speciellt inte du, men jag känner dig faktiskt fortfarande. Jag vet hur du fungerar”
”Du vet inte allt”
”Nej, tyvärr inte. Jag skulle vilja det, veta allt om dig. Vet du vad min högsta önskan är?”
”Det är väl att få förklara dig för mig, antar jag?”
”Nej”
”Vad är det då?”
”Att få dig tillbaka”
”… hej då”
*
Det är väldigt exakt två veckor sedan Christoffer bröt ihop totalt. Än har han inte vågat traskat till skolan i rädsla över att tvingas gå igenom samma procedur en gång till och det är ingen som försökt få honom att göra det heller.
Visst undrar hans mamma vad det är han råkat ut för, men med tanke på att hon inte sett till Matteus på ett bra tag, så antar hon att hennes sons beteende har något med det att göra.
Christoffer skulle nog aldrig stå ut ifall han inte kunnat prata med någon, men Julia är så pass insatt om vad som skett att han öser ur sig allt på henne. Inte sin ilska, nej, den behåller han för sig själv, men förtvivlan. Det hela gör så betydligt mycket ondare i honom än vad han någonsin anat.
Det värsta är faktiskt inte att Matteus inte förstår, utan det absolut västa med det hela är att han har förlorat sin allra bästa vän och framför allt så känns det allra mest på grund av att han verkligen, verkligen trott att Matteus skulle förstå, att han skulle acceptera och inte låta någonting komma mellan dem.
I så otroligt många böcker tvingas huvudpersonen välja mellan kärleken och vänskapen. Christoffer har alltid tyckt att det hela är fjantigt, för det är ju självklart att man inte låter kärleken till en annan person komma mellan en väldigt stark, näst intill obrytbar, vänskap. Men sedan träffade han Alex och han förstod att han inte kunde ge upp honom och på samma gång ville han inte minsta Matteus. Precis som alla de där historierna så gick deras vänskap förlorad och kvar står han nu med en kärlek till en person han tycker så fruktansvärt mycket om.
Ifall det hela är värt det eller inte har han ingen aning om. Det får tiden visa. Det enda han vet just nu är att han är otroligt glad över att ha Alex vid sin sida.
Christoffer har väldigt mycket tid över till att tänka i och med att han är ensam hemma under dagarna eftersom hans mamma jobbar och Julia går i skolan. Han har kommit fram till speciellt en sak och det är att han verkligen tog fel där på nyårsaftonen. Han trodde, liksom Matteus, att det här skulle komma att bli ett fantastiskt år, men raka motsatsen har inträffat. Hur mycket han än tycker om att vara med silverögonpojken, så kan hans liv inte vara fantastiskt utan Matteus. Inte nu i alla fall och han tvivlar på att han ändrar uppfattning i framtiden.
Han vaknar upp ur sina tankar i samma ögonblick det börjar vibrera i hans byxor. Eftersom vibrationerna fortsätter tyder det på att det är någon som ringer och inte enbart ett SMS som han trodde först. Därför försöker han skynda sig så pass mycket att han får upp telefonen innan den slutar ringa.
”Ja, det är Christoffer”, svarar han lätt stressat.
”Hej, det är jag.”
”Jag förstod det.”
”Jasså?”
”Ja.”
”Och hur kommer det sig?”
”Du ringer till mig i princip hela tiden, så”, förklarar han för Alex med ett leende. Allting känns ås mycket bättre i samma sekund han hör hans röst.
”Jaha, är det positivt eller negativt?”, skrattar pojken på andra sidan luren fram. Han instämmer i skrattet.
”Det är väldigt positivt det”, säger han och om Alex skulle se honom nu skulle ha bli medveten om flinet som är placerat på hans läppar. ”Fast det vore mer trevligt ifall jag fick träffa dig lika ofta som jag får höra dig röst.”
”Då kan jag göra dig lycklig. Jag ringde nämligen för att fråga ifall du hade lust att komma hem till mig en sväng?”
”Tror du att du ens behöver fråga?”
”Nej, kanske inte, men mina föräldrar är här.” Tillägget Alex gör, gör att han verkligen måste fundera på saken. Ska han våga eller inte och om han faktiskt gör det, hur ska han då bete sig mig Alex?
”Om jag kommer, vem är jag då?”, frågar han och biter sig lätt i läppen.
”Du är Christoffer.”
”Ja, men alltså… vem är jag? Din vän eller… ”
”Jaha, du menar så.” Bland det bästa med Alex är att han förstår. Christoffer behöver inte fundera på saker och ting, för det är bara att fråga Alex. Han förstår hans osäkerhet och den sårar honom inte. Det är det endast självhatet som gör.
”Ja, så vem är jag?”
”Vad tycker du själv?” Han är inte beredd på hans fråga, för hur ska han kunna veta vem han är till honom? De skulle kunna vara bara vännen inför hans föräldrar, det bästa vore nästan det, men han vet om att de är så pass mycket mer att det aldrig skulle fungera att låtsas att de enbart är vänner.
”Att jag är din pojkvän.” Och i samma sekund det sista ordet lämnar hans läppar inser han att det är sant. Att det är så han vill ha det. Han vill vara silverögonpojkens pojkvän.
”Det glädjer mig att du säger så”, svarar Alex och Christoffer fnissar till. Kan verkligen inte hålla ett skratt innanför sina läppar.
”Vad?”
”’Det glädjer mig’, vem säger egentligen så nu för tiden?” Hade det varit någon annan skulle han aldrig vågat säga det där i rädsla över att såra personen, men han är medveten om att den ljushårige pojken inte alls är som alla andra och Christoffer är inte rädd för att såra honom vid minsta lilla, för han vet om att Alex inte blir sårad av en sådan där sak.
”Äsch, tyst med dig och skulle du hit eller?”
”Jo, ja, jag är väl så illa tvungen”, svarar han skämtsamt och blir uppriktigt sagt förvånad över allvaret i Alex nästa mening:
”Jag skulle aldrig tvinga dig till att träffa mig.”
”Det vet jag, men jag skämtade med det där och -”
”Nej, jag vet att du enbart skämtade, men jag menar allvar. Jag skulle aldrig tvinga dig till att träffa mig”, avbryter Alex honom med. Christoffer skrattar till lite lätt och känner samtidigt hur en värme stiger i sin kropp. Att Alex överhuvudtaget ens bryr sig om att säga en sådan där sak gör honom speciell mot alla andra människor han träffat.
”Jag tycker verkligen om dig, Alex”, säger han lågt, men tillräckligt högt för att den tilltalade ska höra.
”Och jag tycker väldigt, väldigt mycket om dig med.”
”Jag vet det”, svarar han mjukt, välkomnar en överlycklighets känsla och tilldelar den känslan en nyckel till sitt nya hem långt inne i honom.
”Men ska jag komma och möta dig eller något sådant?”, undrar Alex efter några sekunders tystnad.
”Nej, det behöver du inte göra.”
”Är du säker?”
”Ja.”
”Okej, men då ses vi snart då.” Glädjen i Alex röst är omöjlig att missa.
”Det gör vi. Puss, hej.”
”Puss”, säger Alex lågt och telefonlinjen mellan dem bryts. Snabbt skyndar Christoffer sig för att dra på sig en ren helsvart t-shirt istället för den smutsiga gråröda han gått omkring i hela dagen. Han skyndar fram till spegeln, plockar upp kajalpennan som råkat falla ner till golvet och låter sedan handen arbeta av sig själv. Resultatet är en perfekt svart inramning av sina ögon och lite lätt tuperat hår – han vill se nästintill perfekt ut när han sa träffa honom. Det är ju trots allt fyra dagar sedan de träffades sist och han vill att Alex ska bli chockad av hans utseende, precis som han blir av silverögonpojkens varje gång de ses.
Jag vet att det var ett väldigt händelselöst kapitel, men det får vara så. Precis som att kapitel endast handlar om ett jäkla telefonsamtal. Faaaast, jag gillde ändå det.
Ni får tre kalkoner fastlimmade på era tarmar om ni inte kommenterar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NeMriA - 9 dec 09 - 18:28 | AHAHAHAHAHAHAHA *dör åt kalkonerna*
ehm. alltså. jesus. ge mig talang? | Jurrie - 8 dec 09 - 20:25- Betyg:  | | Ååååååååh :D Dom är massa gulliga! | | idantica - 7 dec 09 - 13:52 | | De är så underbart söta de pojkarna! och som alltid är du så väldigt, väldigt bra på det här | | WalkingTheDemon - 6 dec 09 - 22:05 | | Bra :) | | Andastyst - 6 dec 09 - 20:45- Betyg: | Ugga bugga. *ge ifrån sig konstigt ljud* Nytt kapitel nu, tack!!
Då hoppas jag att det blir Silverögonpojke Live. Förresten, jag
hatar den där grejen i början med deras sura telefonsamtal. Okej,
inte hatar, eftersom det är omöjligt att hata dina noveller, men
jag blir helt D: när jag tänker på det. Först är det värsta gullegull,
sen läser man nästa kapitel och möts av värsta isväggen i början. Hoppas
det är Matteus som drömmer eller nåt. Hehe. Du skriver så jävla bra.
Ugga bugga.
Andas tyst | | addictedXO - 6 dec 09 - 18:48- Betyg: | | du måste mejla nästa :D |
|
|
|
