Verkligheten är som dörmmar - bara värre! del1 |
hejj där allihopa!
Det är en regnig dag!
så jag fick för mig att börja skrive lite!
wiihooooo, tror de kommer iallfall en del till men jag vet inte!
jag fick känsla för de nu helt enkelt så här är en novell!
enjoy:D
Sanna Waern
"Hej ursäkta, jag heter Sanna Waern."
En ganska knubbig rödhårig kvinna med håret i en stram knut i nacken tittade upp på mig genom hennes fyrkantiga glasögon.
hon log. "Hej Sanna , jag heter Mary-Alice. Kan jag hjälpa till med något?"
Jag tog ett stadigt grepp om min mobil som jag höll i handen men kände hur den började glida ur mina svettiga händer.
"Ja , jo jag undrar vilket rum jag ska bo i`"
Hon knappade in något på Hennes lilla Pakardbell dator och sa sedan " Vad hette du i efternamn?" Jag stod och kollade på henne och helt plötsligt kom de upp en minnes bild i mitt huvud.
"Hej och välkommen till SUMOBROTTNING!" Idas röst hördes i huvudet och hennes ansikte visades i upp på min näthinna.
"AAAAHHHH"
Hanna och jag stod i pappas stora tröjor och mjukis byxor uppstoppade med filtar och kuddar och sprang emot varandra, Ida berättade allt med suporter röst medans hon filmade mig och hanna - som mer såg ut som två tjocka korvar som låg på golvet och skrattade.
" Waern" sa jag med ett leende.
"jaha , jaså! Du ska bo i rum 409 tillsammans med Daysie Mcbaam"
Hon gav mig ett papper med skolans regler och en nyckel till mitt rum.
"Tack så mycket!" sa jag och började orientera mig genom allt folk som fanns i min omgivning.
Jag såg ett gäng med tjejer och mindes tillbaka på "mina" tjejer som var hemma i Sverige.
Precis... jag kom från det kalla nordiska landet Sverige.
Mitt namn är Olga Sanna Maria Waern Andersson och jag är 16 år.
Jag har levt hela mitt liv i en liten by som heter "lid" som ligger utanför den lilla hålan Nyköping i Sverige.
Jag har altså flyttat från en liten håla i Sverige till Sydny i Australien.
Året är tvåtusenelva och jag slutade nian i våras.
Jag hade lömnat sverige i juli och bott hos min syster i några veckor efter de.
Elin - som hade varit min förebild sen jag var liten.
Hon hade rest från stad till stad, land till land.
Åh , vad jag älskar henne.
Men för att upfylla min dröm att gå på college i Australien och int epå något tråkigt gumnasium i sverige.-
Hade jag varit tvungen att lämna mina vänner, min familj och mitt hem.
Jag stannade utanför en trädörr med sifrorna 409 på.
Jag öppnade dörren och..
Fanny Milos
Hon hade åkt.
Jag satt i mitt fönster och såg ut över gården.
Hon uppfylde sin dröm om att plugga i Australien..Det brände bakom ögonlocken.
Jag var ledsen och glad.
Glad över att hon hade vågat, att hon hade följt sitt hjärta.
Ledsen över att min vän - som var som min syster- hade lämnat kvar mig i kalla sverige.
Allt blev suddig för mina ögon.
Dom röda husen och dom gröna träden blev endast suddiga konturer.
Och en tår föll ner för min kind.
För en månad , fyra dagar och elva timmar sen hade jag, Ida,Hanna,Jennifer,Josefine,Maja,Lydia och hela Sannas familj varit på Stockholm Arlande för att säga hejdå till Sanna och gråta några tårar.
När jag kramade om Sanna kände jag att vi inte skulle träffas på länge och jag kramade henne enu hårdare.
jag ville skrika åt henne men istället skrek jag inom mig. Sanna !!! Stanna här , hos mig! Åh inte! snälla åk inte!
En kvinnoröst medelade att hennes plan snart skulle lyfta och att alla passagerare som skulle till sydny var tvugna att gå på nu.
Hon såg på oss, log, och sa "tjejer , Jag lovar att vi kommer träffas snart! och när vi gör de så kommer de vara bäst!"
Alla vi log tillbaka och Lydia skrek " Vi träffas snart Sanna!!" men hennes röst skar sig och de lät mer som ett rop på hjälp.
Jag ville också skrika! Ta med mig Sanna!! snälla lämna mig inte!
Mina hjälplösa försök på att ens säga något vi meningslösa. Jag hade en stor klump i halsen , en klump som va i vägen för min röst.
Jag ville flytta på den , hosta bort den.
Men den stannade kvar, Och jag grät.
Jag grät hysteriskt och länge.
Men jag tänkte för Sannas skull skulle jag vara stark.
Jag satt och skakade på min plats i fönsret.
Skulle det här förstöra mitt liv?
Kunde jag verkligen inte leva utan henne?
Sanna
Jag såg på en lång tjej med brunt långt hår som stod och satte upp tavlor på väggen.
Hon vände sig om och fick syn på mig.
"ååhhh, Hej!!" hon sprang fram till mig och kramade om mig.
"Du måste vara Sanna , huh?"
Jag nickade och sa " och du måste vara Daysie?"
Hon log , av äkta glädje.
"Japp, men du kan kalla mig Bammie"
Jag smakade på ordet och undrade sedan varför hon hade fått de smeknamnet och inte Days eller något mer likt hennes namn.
" du undrar säkert varför jag kallas de.
Men jag heter ju Mcbaam i efternamn och jag tycker faktist inte om namnet Daysie ? De låter så barbie likssom!!"
Jag log och började packa upp mitt handbagage.
Jag tog fram en bild på Ola som satt i en rosa hjärtformad ram och placerade den på de slitna nattduks bordet.
Daysie kollade underligt på de och tog de sedan i sina händer.
"Är de din kille?" sa hon med ett tandvisar leende.
Jag skarattade till och skakade på huvudet.
"okey" sa hon med förundran i blicken.
"Vem är de då? han är söt iallfall!"
Jag harklade mig och strök undan en hårtest.
"de är Ola Svensson. Han är känd i Sverige och han är bäst!"
Hon satte tillbaka fotot av honom på sama plats där vart den stod förut.
"Har du nån musik med honom?"
"ja. vänta lite" jag tog fram min ipod och klickade fram "you make me feel good" som va den första låten som jag börjat älska som Ola sjöng.
Hon satt och nickade med huvudet i takt med musiken och log.
"Han är ju fett bra!"
jag skrattade igen och skulle precis säga något när de knackade på dörren.
"kom in" skrek Daysie.
Dörren öppnades och in kom en man i en blå skjorta och en väska i handen.
"jag har brev till Miss Waern" sa han sedan.
"Oj har jag redan fått brev, men skolanhar ju inte äns börjat än?"
Han skrattade " Det har kommit brev till dig miss Waern ända sen 23 Juli"
En kall känsla spred sig inom mig.
Det var dagen jag hade åkt.
"tack!" sa jag och tog emot dom tretiofem breven som låg i en påse.
Jag häde ut dom på min säng och började kolla igenom dom.
Alla var sända från sveas väg 1, nyköping , sverige
Dom var från Fanny.
jag öppnade det första brevet.
Och började läsa.. mina ögon tårades och tårarna droppade ner på brevet med hennes slarviga handsitl.
HEYY Sanna!
Kan du fatta!? Nu är du påväg!
Påväg till höjder högre ön rymden!
Jag saknar dig redan...Det känns så tomt!
Snart börjar skolan igen, jag börjar i Nian! det känns stort!
Det kommer kännas så tomt på bussen...
Julia Har flyttat till stocholm för att gå någon fotolinje.
Henrik hör jag inte mycket av längre sen han flyttade till Norrland.
Samuel går på Iv på gripen men de förstod ju alla att han var tvungen att plugga lite extra (;
Alex har brutit kontakten med mig... men Josse sa att han går på Ökna tillsammans med Kjellberg.
Maja går barn och fritid inne i stan , vilket är bra!
Det går bra för Hanna och Ida på långberg!
Och Josse trivs fortfarande på borgis.
Jennifer går juridik i Norrköping.
Och jag... jag är kvar på Mikaeliskolan.
Men allt är så förändrat utan dig!
Jag vet inte om jag kommer att klara de!
Pussar från din bebis Fanny
Jag satt och grät helt hysteriskt..
Om inte Fanny visste om hon skulle klara de, vem visste de då??
jag trodde de skulle bli lättare än så här.. men de verkar som att de kommer bli rätt svårt.
Fanny
blipp,blipp,blipp.
klo ckan ringer.
Jag går långsamt upp från min aldeles för hårda säng och in till badrummet.
mitt hår har slitit sig loss från den höga knuten jag hade satt upp på mitt huvud igår kväll innan jag gick och lade mig .
Jag såg dassig , sliten och trött ut.
Jag satte på vattnet i duschen och lät den varma strålen rinna över mina händer.
jag drog av mig min natttröja - en tröja som mina vänner och jag hade skrivit på år 2009/2010.
Allt jag kunde tänka på var att de skulle bli en lång dag.
Och i nian det här året har vi.
Fanny Milos.
Alla klappde händerna och någon busvisslade när jag gick fram till Petter och hälsade på honom.
Jag stod på min skolgård iklädd en långärmad tröja och tajta jeans.
Petter fortsatte sina upprop tills hela den lilla nian de här åtet stod samld.
Jag,Maja,Cecilia,Niklas,Daniel och Maja.A.
Vi var sex personer i den lilla klassen.SEX personer!
Efter att ha suttit i skolan och gått igenom allt vi skulle göra de följande året gick jag Maja och Cecilia ner på stan och satte oss på Sandys och tog en varsin glass.
Maja hade under sommaren smalnat av otroligt mycket och hade långt hår som var flätat i två fiskbensflätor.
Cecilia hade på sig en rutig lång skojrta och ett par jeans shorts med fransar längst ner.
Hon hade förgat håret platina blond och klippt de så att de nådde till axlarna.
Själv hade jag inte förändrats så jätte mycket - tyckte jag.
mitt hår hade växt en bit så att det nu slutade nedanför börsten.
Jag hade låtit mitt hår växa ut så att jag skulle kunna ha min naturliga färg.
Men somsagt tyckte inte jag att jag hade förändrats så mycket.
Men de gjorde folk i min omgivning.
Ett gäng med fnittrande tjejer som kanske var tretton år gled förbi, och efter dom kom några "fjortis" killar gående... säkert i hopp om att få kyssa någon av dom.
Killarna såg ut att va fjorton /femton år och det var en av dom som fångade min blick.
han hade brunt hår som stod åt alla håll, en vit piké med märket fred perry och ett par jeans som hängde lite längre ner än vad dom skulle.
Han såg på mig med uppspärrade ögon.
Hans ansiktsuttryck var förvånat men han log sedan.
"Hej Fanny!!!"
Han kom fram till mig.
"Hej," fick jag ur mig.
Maja reste sig upp och gav mig en blick som sa "vad gör han här?"
Jag ryckte på axlarna.
Han kramade om mig och tog en stol och satte den vid vårat bord.
En utav kilarna i gänget ropade " AMEH, kom nu!"
Han kollade på den killen som hade ropat och skrek tillbaka.
"jag ringer sen okey?"
De knöt sig en knut i min mage.
Maja kom tillbaka med några servetter och satte sig på sin stol igen.
"jaha, så du är back in town?"
Maja kollade på honom.
"Jappp, och jag är här för att stanna den här gången.!"
jag förstod inte..
jag kollade på honom med ett oförstående ansikte.
Han hade flyttat från nyköping Våren 2010 utan att säga något..
Han hade bara åkt.
"jag är ledsen att jag drog sådär Fanny.
Jag skulle ha sagt något, jag vet."
jag kunde bara kolla på honom , jag kunde inte säga ett ord.
Jag reste mig upp, ursäktade mig och sprang därifrån.
Jag gick på en buss som åkte till Bergshammar och xå fort jag kom hem började jag skriva ett brev till sanna!
Sanna!! Adam Bohlin är tillbaka i Nylöping.....
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | hallon-saft - 5 dec 09 - 19:26- Betyg:  | hahah gumman!
jag håller med Andersson. Jag vill inte bli stor :(
hoppas du verkligen fortsätter skriva på den.
jag blir så glad :D
åh jag ska faktisk följa med sanna (aa)
DU ÄR BÄST! | | tiiepaandersson - 5 dec 09 - 18:52- Betyg: | shiiite, nu gråter jag :'(
vill inte bli stor, vill inte att allt ska gå så fort..
sanna får inte flytta, okeej, jag säger som du sa
' ledsen & glad på samma gång'
du är jätte duktig på att skriva gumman!<3 |
|
|
|
