[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 16' |
Oh my, det är ingen som läser denna typ ju :/ *jämnför med den andra*
uhu ledsen...nu till saken.. läääängst ner på sidan har jag försökt att photoshopa Liam och tavlan (ni fattar sen)
Jusdet jag är inte så bra på photoshop... öh ja kolla länkarna och Liam är ingen giraff och ja han har färknar men jag fick inte till dem (A)
Kommentera :D
Mario Gonzales
Mario var som vanligt den enda som var vaken i hela huset. Uttråkat vandrade han fram och tillbaka i köket och väntade på att någon skulle visa sig. Både Milan och Alice var personer som inte gick att väcka, det var bara att vänta. Han hade både läst tidningen, tittat på nyheter och druckit kaffe, varit ute och retat grannens hund samt städad köket.
Två minuter efter tio hördes en hög duns, Mario blundade hårt, av någon anledning kändes det bättre.
”Jag slog mig inte”
Sekunder senare satte sig Alice ner på en stol och la huvudet mot bordet, hon såg väldigt trött ut. Mario hällde upp kaffe till henne, med mjölk i, så att det skulle bli drickbart direkt. Alice klunkade som en alkoholist och krävde mer genom att peka på muggen. Men efter två koppar verkade hon ändå ganska nöjd.
”Jaha…” Sa hon högt och fingrade på bordsduken.
Mario hade inte heller så mycket att säga, så de satt där och åt frukost, tittade på varandra lite då och då.
”Du?” Alice tittade upp med det där retsamma leendet som hon kunde få ibland. Mario nickade och kunde inte hjälpa flinet som spred sig över hans eget ansikte.
”När ska du dumpa Julia?”
”När ska du skaffa dig en pojkvän”
Alice fnös, hon vägrade binda sig vid någon, men det hade inte Mario gjort direkt. Eller det hade han kanske, men otrogen det var han för det mesta, precis som Julia.
”Du kan ta Liam istället, han är rolig”
Mario skakade på huvudet, det fanns inget roligt med Liam. Han pratade knappt med Mario, men han var söt. Speciellt när han fick de där hundvalps ögonen som inte verkade vara medvetet. Eller när han såg sådär blyg ut, som att han bara ville försvinna.
”Hallå i stugan” Kim klampade in och satte sig på en stol och tog en macka.
”Har du ingen ost?”
”I kylskåpet”
Kim tog fram osten och satte sig ned igen, ibland kunde man undra om han fick någon mat hemma eller inte.
”Vad pratar ni om?” Halva mackan hamnade utanför när Kim åt och pratade samtidigt, men det var ingen ide att lära honom bordsskick. Inte för att han inte kunde lära sig, utan för att han inte ville.
”Liam” Alice var inte sen att svara på samtalsämnet som Mario inte ville delta i.
”Jag tror Liam är lite rädd för er två, speciellt Mario”
Både Alice och Mario tittade upp, Mario förstod inte varför någon skulle vara rädd för honom. Han som var så snäll, Alice verkade inte heller förstå varför.
”Mario är ju som en teddybjörn, det går inte att vara rädd för honom” Alice sa ingenting om sig själv, hon visste varför Liam skulle kunna tänkas vara rädd för henne. Hon var väldigt framåt, tog plats, ville ständigt vara i centrum och av någon anledning lyckades hon då och då ge ifrån sig mördande blickar. Det var aldrig med mening hon gjorde det, men allt uttryck som hon gav ifrån sig satt i ögonen som var väldigt starka. När hon blev upprörd över något kom den där blicken som väldigt många kunde bli rädda för. Alice visste om det och försökte tänka sig för, men då och då fick hon blicken i ögonen ändå. Den blick som skrek åt alla att de skulle hålla sig undan, eller den blicken som berättade vilka hon hatade, även om det inte var så.
Om det nu var så att Liam var lite rädd för Alice skulle det gå över bara de träffades en andra gång. Däremot skulle det bli värre med Mario, han hade inte gjort något mer än att vara latinamerikan och det kunde han inte ändra på.
”Han hatar mig för att jag är utlänning” Mario var helt säker på att det var så, han var helt besatt av den tanken och det gick inte att släppa den. Inte ens när han hörde Alice höga fnysning.
Kim slet upp kylskåpet igen och drack juice direkt från paketet.
”Jag ska i alla fall gå och hänga med Liam nu”
Mario kände sig lite övergiven av Kim, de träffades visserligen varje dag så att träffa någon annan då och då kunde inte skada.
”Kom” Alice petade till honom och reste sig upp.
”Vänta på oss, jag ska bara… äsch jag kan gå såhär… Mario, vi ska med” Alice petade till Mario hårdare denna gång. Så att han skulle fatta, vilket han gjorde.
Mario verkade inte heller behöva byta om eller så, han visste inte ens om de fick följa med. Liam hade inte låtit Mario vistas i hans lägenhet en enda gång. Han skulle kanske ta det lite lugnt med Liam, låta Liam komma till honom. Om han inte mindes fel så fungerade det på hundar, så det kanske fungerade på Liam också.
”Men… jaha” Kim kunde inte säga emot när de började gå. Eller ja, han och Kim gick, Alice skuttade fram med sina korta ben.
”Är det ditt lappblod som gör att du är så kort?” Mario kunde inte låta bli att säga det, bara för att Alice hade sagt så i sömnen.
”Det är inte mitt fel att min pappa är från Jämtland” Alice la armarna i kors och fick mördarblicken men Mario hade lärt sig att inte bry sig om den. För om hon menade allvar hade Mario fått en käftsmäll för länge sedan.
”Nej det är inte mitt fel heller”
De stannade utanför den trasiga porten, Kim blockerade den så att de inte skulle kunna gå in.
”Om han blir arg nu är det inte mitt fel”
Alice tryckte Kim genom porten och föste upp honom för trapporna.
”Liam blir inte arg” Alice lät så säker att Mario faktiskt trodde på henne, även om han visste att Liam var fullt kapabel till att bli arg.
Kim knackade på dörren och väntade, sådär gjorde han aldrig hemma hos Mario, då klev han bara in. Men när det kom till Liam så kanske det var bäst att ta det säkra för det osäkra och göra allt på Liams sätt.
Dörren öppnades och Liam stod där, Mario kände sig förvånad över hur glad han blev över att se Liam.
”De ville följa med”
Liam nickade bara och flyttade på sig, som att det inte alls gjorde någonting. Men Mario gissade att han inte riktigt ville släppa in Mario eller Alice för lite motstridig såg han ut att vara.
Mario såg sig omkring i lägenheten, det såg inte alls ut som han väntat sig. Om han skulle vara ärlig så hade han faktiskt väntat sig typ ett rum med en madrass på golvet. Men Liam hade både soffa och köksbord, något han inte räknat med.
Liam stod på en stol med en pensel i handen, han målade i taket. Mario tittade upp och såg hela solsystemet sitta i taket.
”Wow… har du gjort det där?”
”Ja”
Liam hoppade ner från stolen och tvättade penseln i köket, det verkade som att han var klar.
Alice stod bredvid honom och de verkade prata tyst med varandra. Det kanske inte var menat för hans öron.
Mario flög ett par meter baklänges när en råtta sprang över fötterna på honom. Det fick alla att vända på huvudena. Stackars Liam som hade skadedjur i lägenheten, det kunde inte vara roligt alls. Mario verkade ha fel för Liam dök ner på golvet.
”Där är du Oscar, jag har ju letat efter dig hela morgonen, men du har ju färg på dig” Liam satte råttan under vattenstrålen och gned bort färgen.
”Vart har du varit egentligen?”
Det var tur att Liam inte var helt ensam i alla fall, även om det bara var en råtta med färgfläckar på ryggen.
Råttan släpptes ner på golvet igen och bara sekunder senare var han borta.
”Men Liam du kan inte se ut sådär i håret” Alice stor och drog i håret på Liam som om fon försökte få det korta håret att längas.
”Jag kan klippa dig om du vill?”
”Kan du?”Liam såg glad ut och nickade, två sekunder senare stod han med en sax sträckt mot Alice som tog emot den.
Alice klippte bort nästan allt hår, det var lite jämnare men det var fortfarande inte bra. Men man såg väldigt mycket med av Liams ansikte när han bara hade de där centimeterna på huvudet, det gillade Mario.
”Men Alice, du sa ju att du kunde klippa honom” Mario kände lite på Liams hår men ångrade sig snabbt. Han skulle ju låta Liam komma till honom och inte tvärt om.
”Jag sa aldrig att jag kunde göra det snyggt, dah!”
Liam verkade inte det minsta missnöjd med det nya håret även om han bara känt på det och inte sett det. Men som han såg ut innan var det faktiskt inte så stor skillnad.
Utan att Mario la märke till det hade Liam försvunnit, han kanske skulle inspektera det korta håret i spegeln innan han bestämde sig för att verkligen gilla det. Men han kom tillbaka med en tavla i svart och blått med vitt i mitten. Tre färger men den var ändå intressant, Alice verkade gilla den i alla fall.
”Vill du verkligen ha den här?” Liam rynkade på näsan men Kim nickade och tog emot den, i utbyte mot tavlan fick Liam pengar. Han kanske skulle sälja tavlor istället för sig själv. Men att sälja tavlor var antagligen betydligt svårare.
Liam verkade inte alls nöjd över färgkladdet och verkade mest glad över att bli av med den.
”Nej, nu får väl du återgå till ditt, vi ses” Kim tog tag i armen på Mario och drog ut honom ur lägenheten.
”Jag kommer snart”
Mario han precis höra vad Alice sa innan dörren stängdes.
”Vad ska hon göra där?”
”Ingen aning”
Mario bestämde att skulle sitta utanför och vänta tills Alice kom tillbaka. Kim betraktade tavlan som var svår att förklara.
”Varför tror du att den ser ut sådär?” Mario tittade på den vita fläcken i mitten och såg fundersam ut. Det såg inte alls ut att vara något som Liam ville göra, inte de där färgerna heller.
”För att jag ville det, så att den ska passa i mitt rum” Kim tittade på den och såg väldigt nöjd ut med den.
Mario läste namnet i hörnet som stod med svart text över en ljusblå färg.
”Strand, heter han så?” Mario hade aldrig tänkt på att Liam kanske hade ett efternamn också.
”Annars hade han väl inte skrivit det”
Det lät vettigt, Liam hade ingen anledning till att skriva något annat namn än sitt eget med tanke på att det var han som hade målat den.
”Kommer hon inte snart”
Tillslut tröttnade Kim på att vänta och de gick därifrån. Kim gick hem till sig, han skulle hänga upp tavlan på väggen. Mario däremot bestämde sig för att springa ett varv i skogen vilket han gjorde också. Han var tvungen att tänka lite på vad han skulle tycka när det kom till Liam.
Liam var speciell, ibland var han hur snäll som helst, ibland var han blyg och ibland var han den mest otrevliga människa man kunde prata med. Som att han var schizofren eller så, det kanske var så. Vissa hade massor av personligheter utan att veta om det. Men Liam verkade inte prata med någon som inte fanns, så det kanske inte var så illa. Men det var ändå något som inte stämde. Det var mycket som inte stämde förvisso, men han tänkte på et som inte var uppenbart.
Ens tänka på det gjorde honom förvirrad och utan att han märkte det hade han sprungit runt hela spåret. Det var han inte beredd på och nästan lite besviken över att det tog slut. Det kändes som att han hade mer att göra av med. Men han struntade i det och gick hem istället.
I köket stod hans mamma och lagade någon gryta. Mario fick himla lust att bara krama henne. Det gjorde han också.
”Du är svettig”
”Jaja, jag ska duscha” Mario pussade sin mamma på kinden innan han gick igen. Han kanske fått sitt infall tack vare Liam, som inte verkade han en mamma som brydde sig. Om han hade det skulle Liam inte bo där, han skulle gå i skolan och han skulle skaffa sig ett bra jobb. Därför kände han att han var tvungen att uppskatta sin egen mamma extra mycket. Visst uppskattade han sin mamma väldigt mycket redan, men hon var nästan aldrig hemma. Så när hon väl var det, var han tvungen att visa det innan hon åkte till jobbet igen.
”Hejsan” Alice klev in genom dörren och hälsade på alla innan hon fortsatte att gå igen.
”Jag måste åka hem nu”
Mario följde efter henne upp för trappan och in i rummet. Där hämtade han rena kläder och en handduk.
”Vänta tills jag har duschat”
Mario skyndade sig in i duschen så att han skulle hinna med att vinka av Alice innan hon drog iväg. Ibland kunde Alice vara hänsynslöst snabb och på bara ett par minuter kunde hon vara borta. Därför hann Mario knappt skölja ut schampot innan han var ute ur duschen. Inte heller hann han betrakta sig själv i spegeln för lite extra självförtroende innan han drog på sig kläderna.
Alice var inte i hans rum och hennes väska var borta. Mario började tro att han missat Alice ändå, men när han hörde hennes röst på nedre våningen blev det fart i benen. Hon satt i köket tillsammans med Sierra och verkade diskutera något som handlade om honom. För när han kom in blev det tyst i köket och Sierra fick väldigt bråttom till jobbet.
”Du och Liam pratade om mig va?”
”Världen kretsar inte runt dig Mario. Den kretsar kring mig” Alice reste sig upp och gick mot hallen. Mario följde snabbt efter och blockerade öppningen.
”Okej kanske lite, men inte bara. Och det gör honom inget att du är latinamerikan”
Alice kramade honom hårt och Mario var inte helt säker på att han ville släppa. De hade inte hunnit prata så mycket som han ville. Men de skulle ju träffas snart igen när de åkte på kampingen. Hur länge de skulle vara borta visste han inte, men minst en vecka hoppades han på. Då skulle han få ha hur mycket tid som helst med Alice och han skulle strunta i Julias protester, ingen tvingade henne att följa med.
”Vi ses ju snart igen, släpp mig nu så jag kan åka hem”
Mario log och släppte, det var i slutet av juni redan så hon hade rätt. En och en halv vecka till, kanske till och med lite mindre. Sedan skulle de träffas igen och då skulle Mario prata skallen av sig. Om han fick chansen innan Alice drog igång förstås, vilket hon hade en tendens att göra.
Mario stod kvar i dörren en lång stund efter att den vita lilla golfen rullade iväg. Det kändes inte helt säkert att åka med henne, inte för att hon var dålig på att göra. Tvärt om var hon väldigt trafiksäker, men så fort det gick lite fort på motorvägen kändes det som att bilen skulle skaka sönder.
När det vibrerade i fickan hoppade Mario till och tog upp mobilen, ett sms från Alice. Han öppnade det och läste, texten fick honom att skratta, Alice kände honom alldeles för väl. ’Gå IN’ stod det med versaler, och en lite glad gubbe efter. Mario gjorde som han blev tillsagd och stängde dörren efter sig när han gick in.
http://media1.stallet.se/SE/photos/47/89 /7448947.jpg
http://media1.stallet.se/SE/photos /49/89/7448949.jpg
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 6 dec 09 - 19:39- Betyg:  | super duper bra:D:D
mejla nästa:D | | addictedXO - 6 dec 09 - 18:27- Betyg: | | haha så bäst:D mejla :D | | Mp3 - 5 dec 09 - 18:09 | Herregud. Jag förstår verkligen inte hur det kommer sig att det inte är lika många som läser den här, för enligt mig är denna mycket, mycket bättre.
Jag är kär i karaktärerna och Liam är min (jag lämnar aldrig bort honom!!!) och ja, denna är mer välskriven och allt.
Du är grym, kvinna!
<3 | | Fiiiaaas - 5 dec 09 - 14:23- Betyg: | aw :) Gå in :) <----- Det var ganska kul eller så har jag bara sämst humor :P
Du är duktig å jag vill gärna läsa mer idag gärna (a)
Mejla |
|
|
|
