Vinden viskar mitt namn ( del 18) |
Här kommer del 18. Ursäkta, det har tagit tid jag vet. Men jag har inte kunnat skriva, hur mycket jag en försökt, det gick inte! Här kommer den iaf, del 18.
Lite längre än vad dem brukar vara, men det är för att det tog så lång tid. Kommentera gärna!
del 18
Jag var frisk redan nästa dag. Först ville jag bara stanna hemma, det var så kallt ute nu.
Men snart blev jag uttråkad och slängde på mej min jacka och min mössa som hängde där baktill.
Jag gick längst vägen och snörvlade när jag såg något svart och brunt som sprang emot mej. Jag började skrika, eftersom jag fick för mej att det var en björn eller något. Men när jag såg vad det var började jag skratta. Framför mej stod Tyson, Albins hund, och drägglade ner sin haka. Jag böjde mej ner och såg att kopplet var löst.
- Tyson, vad har du gjort? Skrattade jag och försökte få tag i hans koppel, vilket inte var lätt med mina stickade tumvantar, men tillsist lyckades jag.
Tyson skällde glatt när jag kliade honom bakom öronen.
Jag reste mej och tittade mej runt. Jag kunde höra hur Albin ropade på Tyson ifrån parken och började gå emot planket där jag först träffat honom.
- Tyson?!
Bakom buskarna stod han med sin mörkblåa mössa och sitt halvlånga, bruna hår med ett djupt veck i mellan ögonbrynen.
– Är det den här busen du letar efter? Sa jag glatt och tittade på honom, sen på Tyson.
– Bella! Tack så himla mycket alltså! Vart hittade du honom?
Han böjde sej ner och tog kopplet ur min hand.
– nere vid vägen ungefär. Sa jag och log lite.
– vart ska du?
– ingenstans, vart ska du?
Som svar på min fråga började han gå och jag följde efter.
Vi gick längst ett joggingspår som ledde in i en skog. Vi pratade om allt möjligt, som förra gången vi träffats. Ibland såg jag på honom, och såg jag att han tittade fundersamt på mej, men jag struntade i det och fortsatte prata om skolmaten. Plötsligt stannade Albin och flämtade.
– Men Bella, du fyllde ju år i går! Varför sa du inget?
Jag undrade varför han plötsligt mindes och strök en hårslinga bakom örat innan jag svarade.
– jag blev sjuk, allt blev inställt. Suckade jag.
– trist… sa Albin och snörvlade till lite.
Den kalla luften hade fått våra näsor att rinna och nu snörvlade vi ikapp.
– inte så värst, jag får fira nästa lördag eller något…
– ja, du får väl det. Men du ska i alla fall få en sak av mej… Sa Albin och något förväntansfullt växte i hans blick. Han log snett och nickade emot vägen.
– vaddå för något? Skrattade jag.
– Kom med mej bara. Viskade han och tog min hand.
Jag log brett när jag kände värmen ifrån hans hand tränga in igenom min vante in till min hand. Jag undrade inte så mycket om vad det var han skulle ge mej, men jag brydde mej inte. Det enda som betydde något nu, var han.
Han stannade tvärt när vi kommit en bit in i skogen. Jag log fundersamt.
- Vad tänker du göra? Frågade jag och blåste lite varm luft på mina händer.
- vänta och se.
Plötsligt rodnade han och jag undrade vad det var som pågick egentligen.
- vänta lite nu! Skrattade jag.
- blunda. Viskade han, och jag gjorde som han sa, om något motvilligt.
Precis när hans läppar nuddade mina tittade jag igen, lite chokad tog jag ett steg bakåt.
- grattis på födelsedagen. Eller, i efterskott heter det väl. Sa han och log snett.
Jag satte min vante klädda hand för mina läppar och flämtade.
- tack… viskade jag. Sen kunde jag inte hålla mej. Jag kastade mej i hans armar och så kramade vi om varandra en lång stund. Av någon anledning började jag gråta, kanske var det lycka, kanske var det sorg, vem vet. Och vem bryr sej? Det var vi nu.
jag slog igen ytterdörren och ropade på mamma. Hela lägenheten luktade köttbullar och jag kände genast hungern komma krypandes.
– Mamma? Ropade jag och gick först in i hennes rum, och sen in i köket. Där stod hon, min älskade mamma och stekte köttbullar.
– Hej på dej, du. Tjoade mamma och vinkade med stekspaden.
– Gör du köttbullar? Frågade jag dumt och satte mej ner för att knyta upp mina skor.
– Jajamensan! Jag tänkte också att du skulle få dina paket idag, eftersom du var sjuk igår så får vi ha lite hemma mys idag istället! Sa hon med ett brett leende. Jag nickade och gick för att hämta tallrikar och glas.
när jag slog mej ner på köksstolen slevade mamma upp en stor slev potatis mos och sju runda köttbullar på mitt fat. Jag skrattade åt henne när hon dansade iväg till ett skåp i vardagsrummet, som vi kallar för paketskåpet. Det var där vi gömde alla paket på julafton och på födelsedagar.
Hon kom tillbaka med fyra små paket och två mellan stora.
I de fyra småpaketen var det hårspännen, pennor och sudden. Såna småsaker som jag alltid önskar mej. I de två mellan stora paketen var det en tröja och ett par byxor. Jag tackade och kramade henne, trotts att jag inte egentligen brydde mej om paket.
Senare på kvällen, vid sjutiden, ringde våran telefon. Jag svarade.
– Hej, jag heter Agneta och jag ringer ifrån akutmottagningen, har du din mamma där?
Jag svalde hårt.
– Vänta lite bara så ska jag hämta henne.
Med skakande händer ställde jag ifrån mej telefonen och gick efter mamma.
– Mamma, det är telefon till dej. Sa jag försiktigt.
– Varför ser du så förskräckt ut för? Skrattade hon, men när jag inte skrattade med henne blev hon allvarlig och reste sej kvickt innan hon sprang ut till telefonen i hallen.
Jag slog händerna för öronen när jag hörde hur mamma drog efter andan.
vad hade hänt? Vad ville dem?
Mamma lade på och stod kvickt i dörröppningen. Hon såg ledset på mej.
– Skynda dej på med skorna och kom fort. Sa hon och vände på klacken.
när jag kom ut till hallen stod hon redan påklädd i dörröppningen.
– Ska jag ta jackan?
– Men skynda dej bara Bella! Skrek mamma och blev alldeles röd i ansiktet.
– Mamma vad är det som har hänt? Frågade jag.
Hon svarade inte, vände bara på klacken och gick ut till trappan. Jag drog på mej skorna och kastade jackan över axeln, sprang ut till bilen och hoppade in i baksätet.
Vi körde förbi min skola och fram till sjukhuset. Mamma svängde in på parkeringen och tog min hand när vi sprang igenom korridorerna som var nästan helt vita.
– Mamma, vad är det egentligen som har hänt? Frågade jag och snörvlade till.
– Bella, din pappa har varit med om en olycka.
|
| Kommentarer | | Eiilin - 2 dec 09 - 21:20 | Aah skit va spännande, Bra skrivet.
MeR! |
|
|
|
