[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 15' |
Oh my, denna delen blev betydligt längre än de andra och de var inte meningen.
Och jag har fått med mig själv och min idol i samma story, fakk jag är bra
Kommentera
Liam Strand
De fattiga kvarteren låg inte långt ifrån där Liam bodde, det fanns en anledning för honom att gå dit, även om han helst lät bli. Överallt låg det skräp, som om ingen brydde sig om att städa där längre. Godispapper, ölburkar, pantflaskor och fimpar.
Liam följde en orange tegelbyggnad och lät handen glida längst den ojämna ytan. När han tittade på handen var den genast smutsig. Han torkade av den på jeansen och lät den sedan glida mot väggen igen, tills den tog slut.
Nu stod han där i korsningen och tittade på ett hus. Det såg inte fallfärdigt och äckligt ut, men slitet och väldigt litet. I trädgården sprang två barn efter en fotboll, tio och fjorton år gamla, bekymmersfria och lyckliga.
Liam vågade sig ett par steg närmare, men han stod ändå på tillräckligt avstånd för att inte se så bra som han önskade. Närmare gick han inte, inte än, inte förrän han var säker på att någon oönskad skulle dyka upp.
Liam gick närmare och närmare, så nära att han tillslut stod på andra sidan gatan, mitt emot huset som han växt upp i. Det såg ut precis som de alltid gjort, bara några år äldre.
”Liam!” Den yngre pojken sprang tvärs över vägen när han fick syn på Liam.
Liam hann inte stoppa honom.
”Du måste se dig för Oliver” Påpekade han och kramade sin lillebror med ett litet leende. Efter kom Anton, han såg sig åtminstånde för innan han korsade gatan. Han log lite, men verkade inte ha något att säga. Oliver var för liten att förstå allt som hände men Anton han visste, skämdes antagligen över brodern också.
”Hej Anton”
Anton nickade och höll Oliver i handen.
”Jag har en sak till dig” Liam satte sig ned och tog fram en radiostyrd bil som var lite större än hans hand.
Oliver älskade bilar mer än allt annat, men de ägde ingen i den familjen.
”Grattis på födelsedagen”
Oliver log med hela ansiktet och kramade Liam igen.
På andra sidan gatan såg han sin mamma dyka upp i dörröppningen. Han suckade och föste undan lilla Oliver som hade ett hårt grepp om bilen.
”Gå tillbaka nu, och uppför sig. Vi syns. Hej då Anton”
Anton nickade igen och Liam började gå, det var enda anledningen till att Liam gått dit, hans yngsta broders tionde födelsedag.
Liam gick hem igen, den där bilen hade kostat honom en avsugning, men att se en liten pojke lysa upp så av en leksaksbil gjorde att Liam utan tvekan skulle göra det igen. Det var med största sannolikhet det enda han fått under födelsedagen, för hans mamma hade inte råd med presenter. Egentligen hade inte han heller råd med det, men vissa saker såg han helt enkelt till att fixa pengar till.
Utanför portdörren stod Kim och trampade otåligt, Liam trodde att hans film var färdig. Och då hade han ingen anledning till att vara där längre.
”Jag trodde din film var klar?” Liam gick förbi Kim och upp för trapporna.
”Det är den också”
”Vad gör du här då?” Liam fortsatte in i lägenheten med Kim efter sig. Han satte sig i soffan och slängde upp fötterna på bordet och gled ner en bra bit.
”Vill du vara med på grillfest ikväll?”
”Okej”
”Verkligen?” Kim lät förvånad, han var väl van vid att behöva hota Liam för att få med honom på saker. Men Liam såg faktiskt ingen anledning till att vägra, han hade inget bättre för sig. Så han kunde lika gärna gå på grillfest och ha tråkigt som att sitta hemma och ha tråkigt.
”Antar att det är hemma hos Mario?”
Kim nickade och reste sig upp.
”Runt åttatiden kanske” Så var han borta.
Liam satt kvar i soffan en bra stund innan han tog upp skissblocken och började rita av gardinen som hängde framför honom. Det var inget svårt motiv och Liam gillade att pressa sig själv när det kom till att rita saker. Men just då hade han inget annat alternativ mer än tvn, och den var inte överdrivet rolig.
Liam rotade runt i garderoben bara minuterna innan han skulle gå, inget hade han att ta på sig. Fin var det ingen risk att han skulle bli, men något som inte var fullt med färgfläckar skulle han väl ha någonstans.
Efter en hel del letande hittade han en vanlig vit V-ringad t-shirt som han drog över huvudet. De enda byxorna som var någorlunda fria från färg var ett par ljusa jeans. Tyvärr hade de mörka fläckar längt ner, så Liam gjorde det alla skulle gjort. Han klippte av dem till kortbyxor och tittade sig i spegeln. Vilket han ångrade för han var inte snygg. Ojämnt hår, blek i ansiktet och trötta ögon, men vadå? Det var ju så han såg ut så på något annat sätt kunde han faktiskt inte gå.
Om det vore Mario som frågat honom hade han antagligen sagt nej innan Mario ens hunnit avsluta frågan. Liam visste att det var för att han var så avundsjuk på Mario, han ville att Mario skulle veta att alla inte tyckte han var perfekt. Nu tyckte förstås Liam att han var det, men det var inget Liam tänkte avslöja. Därför bestämde han sig för att visa alla att han tyckte mer om Kim, vilket han också gjorde.
Eftersom att han inte var säker på att han skulle hitta dit, även om han varit där så gick han lite extra tidigt. Typiskt nog hittade han och var ganska tidig, men eftersom att han inte var först där hoppade han över iden att gömma sig i en buske tills någon annan dök upp. Istället gick han runt huset och hamnade i trädgården. Kim var där, men inte Mario eller någon av hans syskon. Självklart var Julia där. Hon som satt dålig stämpel på rödhåriga, fast hennes var förstås fejk, precis som resten av henne.
Så råkade han vända blicken mot studsmattan och där satt faktiskt Milan, under den men någon annan. De satt bara och stirrade på varandra, vilket inte alls såg speciellt socialt ut. Liam började gilla festen, för det verkade inte som att man behövde vara social med tanke på att absolut ingen pratade med någon annan än sig själv.
Helt plötsligt så stod han där i altandörren med en grillgaffel i handen och en tallrik med väldigt mycket mat på i den andra. Shortsen slutade precis över knäna och visade ett par väldigt vältränade vader. Det svarta linnet avslöjade också alldeles för mycket, så mycket att Liam inte kunde sluta titta. Ibland tittade han på människor i förebyggande syfte. Studerade ansiktsdrag och muskler för att sedan använda det i sitt porträttmålande. När han stirrade på Mario var det för att den där kroppen fick honom att bokstavligen tappa andan. Men det betydde inte att Liam tyckte om honom, snarare tvärt om, Liam hatade det.
Mario ställde ner tallriken vid grillen och log ett reklamleende för någon tandkräm eller kanske tuggummi som gjorde tänderna vitare. Musklerna flyttade sig under huden när Mario började slänga köttbitar på grillen.
”Hallå”
Liam hoppade till när en hand dök upp framför ansiktet på honom. Det var Mario som stod där och vevade framför honom.
”Va?” Liam tittade sig förvirrat omkring och släppte alla tankar om en väldigt fin kropp.
”Hej, sa jag”
”Jaha… hej” Liam tittade generat ner i backen, Mario fattade säkert att han stått och dagdrömt om något. Så medveten om det vackra utseende han faktiskt hade (Mario alltså) Skulle det inte förvåna Liam om Mario förstod vad han tänkt på.
I flera minuter stod han bara där och tittade på när köttbitarna började få en fin färg och hans mage gjorde ifrån sig ett pinsamt läte igen. Han hade när hans mage gjorde så där, den var så odiskret att Liam tvingades till att skämmas ihjäl varje gång han blev hungrig. Men Mario, han påpekade det inte, han la bara upp en bit på en tallrik tillsammans med potatissallad och sträckte den mot Liam.
”Nej vet du vad” Mario tog tillbaka den och slog sig själv i huvudet.
”Det är ju inte bra för din mage” Han pekade på den kletiga högen av potatissallad. Liam brydde sig faktiskt inte om det. Han var så hungrig att han mådde illa och skulle med lätthet klämma i sig det där.
”Det var ju därför jag gjorde klyftpotatis också, för att du skulle komma” Mario tog med sig en tallrik och försvann. Liam bara stod där och kunde inte låta bli att undra om Mario verkligen var så snäll eller om han bara var en komplett idiot. Lite av båda kom Liam fram till.
Efter en stund kom Mario tillbaka med klyftpotatis på en tallrik som han la över köttbiten på.
”Sätt dig någonstans och ät du”
Liam nickade och satte sig vid närmsta bord, det var ett av plast med plaststolar till. Den där rangliga sorten som Liam egentligen var livrädd för. Det stod visserligen ett träbord längre bort, men Mario var den enda i närheten som han kände, eftersom att Kim försvunnit. Därför valde han att hålla sig så nära grillen som möjligt medan han tuggade på den något sega men saftiga köttbiten. Och klyftpotatisen, alldeles lagom saltad, krispig på utsidan och alldeles perfekt på insidan. Liam antog att Mario var mästerkock också. Han var en som skulle passa i en porrfilm eller nått. Han kunde stå i köket och hacka ihop någonting när en skolflicka med tofsar på huvudet skuttar in. De skulle bara råka spilla något på skolflickans uppknäppta skjorta så att de blev tvungna att slita av den. Sen skulle de ha sex i köket och tappa all handling om mat. Istället skulle de zoomas in på privata delar som i en porrfilm inte var privata längre. Sådär skulle de hålla på i minst en timme utan att någon av dem varken kom eller tröttnade.
Liam visste allt detta för att vissa gubbar väldigt gärna ville titta på sådana filmer medan de satte på honom. Det behövde förstås inte bara ett kök Mario skulle passa in i. Han kunde lika gärna vara brandman eller polis, bilskolelärare eller revisor, det var så i porrfilmer. Ingen av aktörerna behövde vara bra på att agera, så länge tjejerna hade stora bröst och killarna stora muskler och enorma kukar.
Liam antog att Mario hade stor kuk på alla sätt. Längd, bredd, omkrets och vad det nu var som gick att mäta. Kanske inte bredden men allt det där andra. Liam hade inte mätt, han hade ingen tanke på att göra det heller, den verkade ju duga ganska bra.
När maten på tallriken tog slut ställde han sig vid grillen igen och försökte få bort bilden i huvudet. Den på Mario och skolflickan på köksbordet, typiskt honom att fantisera ihop något sådant. Tur att inga kroppsdelar växte bara för att han tänkte på sådant. Men sen tände han inte på killar som hade sex med tjejer.
”Har du roligt?”
”Nej inte speciellt” Vilken korkad fråga, han stod och glodde på en grill, klart han inte hade roligt. Men när han tänkte fortsätta att prata avbröts han av en flickaktig röst, Mario försvann och Liam stod kvar med en grillgaffel i handen. Så mycket för den pratstunden.
Han såg Mario prata med någon, en tjej hon såg ut att vara skön, ett riktigt konstverk. Hatten på sned och slipsen i en lös knut runt halsen. Liam tyckte att hon såg ut som nutidens kvinnliga version av Boy George. Under den tiden, på 80-talet någon gång hade faktiskt Boy George varit riktigt het. Något som var svårt att tro om man såg honom nu. Men allting stämde. Hatten, slipsen det mörka sminket runt ögonen. Till och med håret, Liam kunde se att det skiftade i grönt, kanske någon ilagd slinga, det var svårt att se för hatten.
Mario stod ännu en gång vid hans sida, tjejen roade sig med att hälsa på varenda människa som var där. Nu var Liam avundsjuk på henne också. Avundsjuk på att Mario kastat runt henne i luften av lycka vid bara åsynen av henne. Liam önskade att någon kunde bli sådär glad när han visade sig på ett ställe. Den enda som blev glas var Oliver, men när han växte upp och insåg vad Liam höll på med skulle han också dra sig undan.
”Hej föresten”
Liam kände en varm liten hand runt sin egen som med redig kraft skakade hans arm så att det vibrerade ända nere i fötterna på honom.
”Alice heter jag, så otrevligt av mig att inte hälsa”
”Liam” Boy George hette alltså Alice och inte något annat.
”Jaså, det är du som är Liam? Dig har jag hört mycket om”
Greppet runt handen försvann och armen ramlade till sidan igen.
”Du har rätt, han är söt”
Liam blev antagligen mer generad än Mario, han var inte alls söt inte ens lite.
På något konstigt sätt hamnade han och Alice en bit bort, hon pratade som att de känt varandra hela livet. Liam gillade rösten hon hade, den var inte typiskt ljus som en tjej, men den var inte mörk heller. Den var behaglig och klingade nästan lite när hon pratade. Liam bestämde sig direkt för att tycka om henne.
”Så det är du som är den store konstnären. Kim har skvallrat”
Liam stannade till och nickade, han var ingen konstnär men han målade förstås.
”Ja, jag vill inte skryta men jag är ju lite av en konstnär själv”
Liam tittade nyfiken på henne, det var inte svårt att tro, det vandrande mästerverket stod framför ögonen på honom och mer övertygelse behövde han inte.
”Men jag skulle aldrig kalla mig själv konstnär, usch nej, inte den stämpeln” Alice fortsatte att prata på, det var skönt Liam behövde inte säga något och skulle aldrig få chansen att avbryta.
”Varför inte?” Liam skulle gärna kalla sig själv konstnär, om han bara fick den chansen.
”Nej nej, det är så mycket regler med att vara konstnär, som att man inte ska ta på pappret för att det kan lämna fingeravtryck eller att färgen inte fastnar” Alice såg upprörd ut när hon pratade om alla konstnärsregler, han visste också att de fanns och han försökte faktiskt hålla sig till dem i tron om att han skulle uppnå bästa reslutat.
Alice la handen på hans axel med ganska mycket kraft och öppnade munnen.
”Jag ska säga dig Liam att jag slickar på mina papper om jag vill och ingen Arne Isaksson kan hindra mig”
Liam hade hört talas om Arne Isaksson många gånger, akvarellfantasten som gått bort för inte så länge sedan.
”Lars Lerin slickar antagligen också på sina papper” Liam tyckte för första gången att det var intressant att prata med någon som delade hans intresse, men det ändrade sig snabbt.
”Lars Lerin” Alice fnös som om hon fått hö instoppat i näsan.
”Nej usch på akvarell, tacka vet jag Salvador Dalí”
Liam blängde på henne, de akvarellmålningar som Lars gjorde var faktiskt obeskrivligt vackra, och de där inslagen av texter som inte hade något med bilden att göra. En bild på ett landskap så stod det massa fotbollsresultat i ena hörnet av tavlan. Men på något sätt blev det helhet med allt skrivande trotts att det inte hörde till.
Liam lämnade Alice för stunden, hon var väldigt mycket att ta in och Liam orkade inte med allt på en gång. Han kanske kunde prata med henne mer när den värsta chocken lagt sig. Istället gick han till Mario och frågade vad det var för fel på alla. Han syftade både på de som vistades i trädgården och människan i störta allmänhet. Mario hade som väntat inget svar. Istället började han prata om musiken, Liam tyckte det var lite pinsamt med att erkänna att han inte kunde lyssna på musik för att han inte hade något att lyssna i. Som tur var blev de avbrutna, även om kubb inte var hans favoritspel gick han med på att spela. Det var ändå bättre än att inte göra någonting alls, men bara för att vara jobbig låtsades han vara motstridig innan han gav upp.
Alice kastade en pinne på killen som var i andra laget, Kim var bättre än alla andra och Liam var dålig. Men han träffade faktiskt när han låssades att träbiten, vad den nu hette var Mario. Förhoppningsvis tog han illa upp, så att han lärde sig att han inte var så himla perfekt. Men antagligen var det bara Liam som fått för sig det, det var inget som sa att Mario ansåg att han var bättre än alla andra. Det verkade inte som att han tyckte det, men Liam gillade att tänka så.
Matchen var jämn ända fram tills slutet när Liam missade kungen tre gånger.
”Förlåt” Nu hade de förlorat, Liam som hatade att förlora, vilket han verkade vara ensam om.
”Skit samma det är ju bara ett spel”
Liam blev lite gladare av att Alice sagt sådär, för hon sa det med glädje i rösten.
Ölbrännbollen var något han inte ville vara med på, men han tittade ändå när de handra spelade. För varje varv de sprang blev det vingligare och vingligare och tillslut ville han inte titta med.
Det började ändå bli sent så han bestämde sig för att gå in, då kanske han kunde få vara ifred och tänka lite.
Innan han gick in plockade han upp väskan och hängde den över axeln. I dörren till vardagsrummet stannade han. Mario låg där, det hade han inte räknat men, han försökte baka ut men det var försent. Mario hade redan fått syn på honom.
”Jag trodde du var ute och spelade” Det hade han inte trott, för Liam hade inte sett honom, men han kom inte på något bättre att säga.
”Jag orkar inte mer, sätt dig om du vill”
”Jag tänkte gå hem” Expert på att ljuga det var han, lögnen räddade honom inte ur situationen heller, eftersom att benen gick mot soffan och rumpan slog sig ned utan tillåtelse från hjärnan.
Det var tyst en lång stund, men det störde inte Liam tvärtom hade det surrats så mycket i hans ögon att han faktiskt uppskattade det.
”Har du alltid väskan med dig?”
Liam nickade, men han hade inte alltid med den, bara för det mesta, det var väldigt bra att ha med sig den. Om han fick tråkigt var det bara att sätta sig att rita.
”Vad har du där i?”
Liam tog fram skissblocket och letade upp ett vitt papper, han började skissa lite. Av någon anledning formades Marios ansikte på pappret. Mario hade ett, vad Liam kallade omöjligt ansikte. Hur han är skuggat så gick det ändå inte att ge ansiktet någon rättvisa på pappret. Men han gillade att utmana sig själv och Mario ansikte var en bra start. Han tittade lite då och då på de där mörka lockarna som formade ansiktet. Kattögonen som såg som fruktansvärt vänliga ut. Käken och hakan som var ganska bred och en perfekt näsa. På pappret blev den långt ifrån perfekt med Liam hade bara en HB penna med sig och dessutom ritade han fort, fortare än valigt.
Först funderade han på att inte visa Mario, men sen kom han fram till att han inte skulle stå ut med att ha Mario i sitt block. Därför rev han ut pappret och gav det till Mario.
”Tack för att jag fick komma” Liam smet ut i hallen innan han fick en reaktion. Han ville inte ha någon, på varken bilden eller det han sagt. Enda anledningen han sagt det var för att han faktiskt hade haft ganska trevligt. Speciellt att prata med Alice, hon var så fri på något sätt, som att inget i världen skulle komma åt henne. Alla regler hon levde efter hade hon skapat själv och den där medfödda snällheten skulle göra att hon med sina egna regler ändå skulle lyckas hålla sig från lagen. Hon var en kopia av pojken som Liam lämnade bakom sig när han stängde dörren och började gå tillbaka mot verkligheten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | WalkingTheDemon - 3 dec 09 - 22:33 | | älska<3 | | Mp3 - 3 dec 09 - 17:47 | Alltså <3
Jag kommer aldrig kunna förklara i ord hur mycket jag faktiskt gillar den här <3 | SoGetLost - 2 dec 09 - 22:32- Betyg:  | åh jätte bra:D:D:D super super vill ha mer:D
mejla:D:D | | addictedXO - 2 dec 09 - 21:15- Betyg: | | ååh skriv mer:D glöm inte mejla :) |
|
|
|
