[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 14' |
Jag lyckades att få med en kopia av mig själv ---> Alice, fast hon får inte heta Johanna... HA :D och jag älskar min hatt :]
Kommentera denna failade del som jag kände mig tvingad till att skriva..
Mario Gonzales
Grillfest, alla var där till och med Liam, Mario visste inte varför, för att Kim ville såklart. Men Mario hade tankarna på annat håll, Alice hade lovat att dyka upp någon gång under kvällen. Milan satt under studsmattan tillsammans med Albin, det var svårt att avgöra vad de höll på med. De kanske satt och tittade varandra djupt in i ögonen och fnittrade. Mario hoppades på att det var så, eftersom att Fia var där och hennes bror som fortfarande var bombsäker på att Milan var en HIV smittare.
”Har du roligt?” Mario vände ett par köttbitar på grillen och slängde upp de som var färdiga på en tallrik.
”Nej inte speciellt” Liam stod bredvid och följde rörelserna, det var så det såg ut som i alla fall.
Det blev tyst igen och de stod bara där och tittade på medan hungriga människor då och då samlades runt grillen.
”Har du lagt på dig lite?”
Mario snurrade runt på stället och såg sig omkring. Där stod hon, Alice, världens bästa människa. Mario tryckte grillgaffeln i handen på Liam och hoppade iväg. Han snurrade Alice några varv i luften och släppte ner henne på marken.
”Prata för sig själv” Mumlade han och inspekterade magen, det var inget fett där inte.
”Ja vad vore jag utan mina fläskiga lovehandles” Alice nöp sig i sidan och fortsatte att gå, hon hälsade på precis allt och alla. De flesta kände hon förstås redan men hon skakade ändå hand med alla. En formell presentation av sig själv. Om det inte vore för att Mario och Alice var så lika skulle antagligen Mario vara kär i Alice. Det var han, men bara kompiskär inte känslomässigt kär såklart. Visserligen var han inte kär i Julia heller men de var en helt annan sak.
Mario gick tillbaka till grillen och tittade efter Alice som nu stod och pratade med Kim. Om det var någon som visste hur man såg cool ut så var det hon. Med en svart kort tyllkjol och knästrumpor, t-shirten hade en text men Mario kunde inte läsa den eftersom att mittenbokstäverna täcktes av en vit och svart rutig slips som matchade hatten i samma färg och mönster. Snygg var hon så att de räckte till flera personer också för den delen. Julia höll inte med, enligt Julia var Alice alldeles för tjock för att klassas som snygg, men Mario spelade det ingen roll. Det var bara trevligt med lite att nypa i.
”Har du sett va?” Alice kom tillbaka och pekade på studsmattan. Albin och Milan hade hamnat betydligt närmare varandra, förhoppningsvis skulle inte Sam se tungbrottningen som pågick. Men och andra sidan kanske Fias bror skulle bli glad över att någon annan tog Milan.
”Hej föresten” Alice tog tag i Liams hand och skakade hela armen på stackaren.
”Alice heter jag, så otrevligt av mig att inte hälsa”
”Liam”
Såklart att Liam svarade Alice, men när han frågade då var det minsann inte så viktigt att svara. Mario började på allvar tro att det var något med honom som störde Liam väldigt mycket. Han som inte hade varit annat än snäll.
”Jaså, det är du som är Liam? Dig har jag hört mycket om” Nickade Alice och fick Mario att bli ganska generad.
”Du har rätt, han är söt” Alice viskade men Liam hörde antagligen ändå. Mario hade i detalj berättat för Alice om vem Liam var och han antagligen inte gillade Mario. Självklart kunde inte Alice inte hålla tyst om det utan släpade iväg på Liam som om de vore bästa kompisar, det skulle inte förvåna honom om de blev det heller. Mario hade faktiskt inte sagt att Liam var söt, inte bokstavligen men det var väl något Alice listat ut ändå.
För att slippa bli mer generad stod han kvar vid grillen så att han slapp höra vad Alice och Liam pratade om. De såg ut att komma bra överens, tills Liams ansiktsuttryck förändrades till argt. Men han stod kvar och pratade, vevade med armarna i luften och kanske till och med stampade med foten i marken.
Mario ville veta vad de prata om men han valde att stå kvar där han stod och slängde upp en köttbit på en tallrik tillsammans med potatis sallad. Att stå och servera mat till alla andra gjorde honom hungrig, väldigt hungrig.
Simon sprang in i vardagsrummet och drog upp volymen på stereon så att glasrutorna nästan sprack. Mario brydde sig inte att gå in och sänka, även om musiken var hemsk, han hade annat i skallen.
”Vad är det för fel på människorna här egentligen?” Liam kom tillbaka och såg nästintill förstörd ut.
Mario förstod vad han menade, tre killar roade sig med att jaga en stackare runt studsmattan som Milan och Albin fortfarande satt under. Alice stod och dansade för sig själv med hatten i handen och slipsen runt huvudet. Kim klättrade i träd och Simon låg i en solstol trotts att solen börjat gå ner.
”Vet inte”
Musiken sänktes igen, Mario visste inte av vem, han stod bara och tittade på Liam. Sen kom han på att det var oförskämt att göra så.
”Ehh… Gillar du musiken?” Mario hörde den kvinnliga rösten som sjöng poker face. Han såg även Alice springa in och byta låt. Hon hatade allt som hade med radiomusik att göra. Det gjorde Mario också, precis som Alice älskade han indie musiken.
”Det funkar väl”
”Vad gillar du för musik” Mario kände sig alldeles för nyfiken men han kunde inte låta bli att fråga trotts Liams motsträviga svar.
”Vet inte, lyssnar aldrig på musik”
”Aldrig?”
”Kanske någon… i… månaden” Liam skruvade besvärat på sig men slutade inte prata för det.
”Jag har inget att lyssna i, stereo eller så…”
Mario var tacksam för att de avbröts med ett högt skrik om att de skulle spela kubb, för han visste inte vad han skulle svara på det.
Liam var inte sugen på att spela men Mario lyckades få med honom, de skulle bli roligare då.
”Du kan vara i samma lag som mig och Alice”
Liam suckade lite innan han följde efter och ställde sig vid spelet som redan var placerat på gräsmattan. Mitt emot stod Milan och Albin tillsammans med Kim och alla visste vad det betydde. Att reglerna skulle ändras allt eftersom spelet började dras närmare slutet.
Mario gav en pinne till Liam som tog emot den, han stod som att han skulle kunna vara en av pinnarna själv.
”Vet du hur man gör?”
Liam nickade och stirrade på kungen som stod i mitten, den som inte skulle ner förrän i slutet.
Alice började med att träffa Albin rätt på knäet, han höll andan och tårar steg i ögonen på honom. Milan satte sig ner på marken och blåste på knäet tills även han tappade luften. Sedan kunde de börja spela igen, Kim var mästare på kubb och sopade banan.
”Kom igen nu Liam ner med den bara, tänk dig att Marios ansikte är trä… saken” Alice hoppade på stället så att kjolen flög upp och visade mer än vad de flesta ville se. Men som hon alltid sa ’ jag tvingar ingen att titta’
Liam träffade utan svårighet, något som fick Alice att hoppa runt, men Liam verkade inte så glad över att ha fått ner den. Han kanske inte gillade kubb.
Det spelade ingen roll hur många Mario lyckades få ner, hur mycket han och Alice hoppade runt av glädje. Kim lyckades ändå bättre än alla andra och tillslut var det den där kungen kvar som stod och retade båda lagen.
Alice gjorde sig redo för sitt första försök.
”Nu måste vi kasta med fel hand” klargjorde Kim och flinade retsamt från andra sidan.
”Alice har ingen fel hand” Påpekade Mario och gav pinnen till Liam istället så att det inte skulle bli orättvist. Liam hade tre försök på sig och missade varenda gång. Kim däremot träffade på första försöket och utsåg sig själv till spelets mästare.
”Förlåt” Liam såg ut att skämmas lite för att han missat så många gånger. Kim kunde inte låta bli att retas och springa runt till alla och berätta att han vunnit.
”Skit samma det är ju bara ett spel” Alice plockade ihop spelet med hjälp av Albin som fortfarande haltade efter pinnen han fått på knäet.
Mario orkade inte mer när de andra bestämde sig för att ölbrännboll var en alldeles utmärkt ide. Han flyttade sig in i vardagsrummet och slängde sig i soffan, många hade redan tröttnat och gått hem. Men vissa var helt outtröttbara och kunde fortsätta med sina idéer hela natten. Om Milan fick bestämma skulle antagligen Albinstanna hela natten, och Milan fick bestämma om han ville. Kim och Simon kunde gå hem när de ville, Alice skulle också stanna trots protester från Julia och Liam fick göra precis som han ville.
Mario la sig på rygg bara för att vila ett tag, men hann inte så långt.
”Jag trodde du var ute och spelade”
Mario satte sig upp och såg Liam backa ut genom öppningen till vardagsrummet.
”Jag orkar inte mer, sätt dig om du vill” Mario pekade på soffan och hoppade åt sidan, så att Liam skulle slippa sitta på honom.
”Jag tänkte gå hem” Men Liam gick inte hem, han satte sig i soffan med benen uppdragna mot kroppen.
Mario sa inget mer, han gjorde som Liam och bara tittade framför sig, det kändes som att det inte behövdes några ord vid det tillfället. Tystnades sa ändå så mycket mer än vad Mario någonsin skulle kunna uttrycka.
”Har du alltid väskan med dig?” Mario hade lagt märke till den mörkgröna väskan som ständigt hängde över Liams axel. Den ställde han bara ifrån sig korta stunder för att sedan hänga den över axeln igen.
Liam svarade inte utan nickade bara kort och pillade på knäppet till väskan.
”Vad har du där i?” Mario passerade gränsen igen, han skulle inte bry sig om vad Liam hade i sin väska. Det kanske var hemligt, eller pinsamt.
Liam öppnade väskan och tog fram ett skissblock och en penna. Han började rita på något med höll blocket så gömt att Mario inte kunde se det.
En halvtimma passerade och Liam satt fortfarande med huvudet böjt över pappret och lät pennan glida längst ytan. Då och då tittade han upp och suddade lite med fingret. Marios nyfikenhet växte, men han försökte ändå inte titta på pappret, om Liam ville att han skulle se så skulle han inte gömma det han gjorde.
Tillslut tittade Liam upp och rev ut pappret ur blocket och ställde sig upp.
”Tack för att jag fick komma” Mumlade han och gav pappret till Mario innan han försvann ut i hallen.
Mario vände på pappret för att titta på bilden, den var av honom. En perfekt avbild av hans ansikte och lite av axlarna. Han visste inte varför han fått den, kanske ör att Liam inte ville ha hans ansikte i sitt skissblock. Det var den enda förklaring som Mario kunde komma på. Mer han hann inte tänka förrän Alice stormade förbi.
”God natt” Sa hon i förbifarten och försvann upp på Marios rum.
Mario satt kvar en lång stund, Milan kom också förbi, Albin hade tröttnat och gått hem. Precis som alla andra också verkade ha gått hem.
Mario höll fortfarande bilden i handen när han gick upp för trapporna och in i rummet. Alice sov redan i bäddsoffan, den människan slocknade på två sekunder bara hon la sig ner, det spelade ingen roll om hon var trött eller inte.
Han la teckningen på skrivbordet och gick in i badrummet för att borsta tänderna. Eftersom att Milan också redan gått och lagt sig fick Mario gå rundan själv och släcka alla lampor. När han ändå höll på gick han ut i trädgården och slängde alla ölburkar de använt till brännbollen och slängde dem i en stor sopsäck. Han tålde helt enkelt inte när det var stökigt och trädgården såg värre ut än Milans rum.
Alla papptallrikar och plastmuggar hamnade i en egen sopsäck, han struntade i att det var efter midnatt när han städade trädgården. Någon var tvungen att göra det och han antog att hans mamma inte skulle var så sugen på att göra det när hon kom hem från jobbet, eller hans pappa som åkt till Sydamerika för att hälsa på sin mamma i ett par dagar. Anna och Isabel var ingen ide att räkna med, de skulle ändå inte komma hem på ett par dagar eftersom att Isabel var på fotbollsläger och Anna var på ridläger. Om Mario bad Anna skulle hon säkert hjälpa till, värre var det med den andra snorungen som aldrig tänkt ta sig ur tvåårs trots.
När Mario kände sig någorlunda nöjd gick han upp på rummet och kröp ner i sängen. Han låg och lyssnade på Alice som verkade han en diskussion med någon i sina drömmar. Hon pratade om dubbelfiliga rulltrappor i Stockholm och att det gått för långt. Sedan skyllde hon den korta längde på sitt lappblod.
”Det är INTE mitt fel att pappa är från Jämtland” Så blev det knäpptyst i rummet. Mario var glad att Alice var där, hon fick alltid alla på bra humör. Det spelade ingen roll vem det var, hon hade till och med lyckats få Liam att prata.
Mario visste att hon inte alltid var sådär glad och skulle helst av allt sitta ensam. Men hon tvingade sig själv till ett liv, det liv hon förtjänade. Någon dag skulle hon bli stor, lyckas i livet. Mario visste inte hur, men kanske som animerare eller bara konstnär. Hon och Liam hade endel gemensamt, eller egentligen bara det där med att rita. Men ibland räckte väldigt lite för att en människa skulle känna att det fanns någon som förstod. Någon som hade mål i livet eller bara uppskattade samma saker.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 1 dec 09 - 23:04 | Och jag kom just på att jag vill höra mer om Milan och Albin eheheh.
Du skriver så otroligt bra! Den här historien är fantastisk. | addictedXO - 1 dec 09 - 21:19- Betyg:  | | aaah vill veta mer :o mejla!! | | Fiiiaaas - 1 dec 09 - 20:18- Betyg: | Super :) Jag gillar att Alice är så framåt :D
Skynda dig med nästa å öl brännboll måste vara grymt kul att se xD
Mejla :) | | SoGetLost - 1 dec 09 - 20:05- Betyg: | super brA:D:D:D gulliga är dom alla fall xD
mejla nästa:D |
|
|
|
