Varför jag? [del 2] |
När jag till slut fått av mig tröjan drog jag ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen.
Den här gången hade de inte varit lika hårdhänta som de brukar. Jag hade början till ett ganska stort blåmärke på vänster sida och lite mindre blåmärken på armarna, det skulle jag kunna dölja med långärmat. Förutom det var det bara lite svullet här och där.
Jag andades lättat ut och gick fram till garderoben., där letade jag omkring i oordningen innan jag drog fram en stor sliten t-shirt. Jag drog den försiktigt över huvudet innan jag satte mig på sängkanten och sakta drog av mig byxorna. Mina ben hade rodnader och antydningar till ännu mer blåmärken överallt men det oroade jag mig inte så mycket över, jag hade alltid långbyxor på mig.
Jag ville inte veta vad min pappa skulle göra om han fick reda på vad Torleifs son gjorde mot mig.
Även om han skriker och bråkar när han var full så vet jag att jag var det viktigaste han har. De få gånger han var nykter så var han nästan överdrivet snäll och beskyddande. Som för att be om förlåtelse över att han var såhär. Jag försökte nästan alltid vara den perfekta dottern och göra allt som han säger åt mig att göra för att antingen, om han är full, slippa bråk eller, om han är nykter, slippa se det trötta och plågade ansiktsuttrycket han fått de få gånger jag sagt emot. Jag är rädd att han en dag ska däcka och aldrig mer vakna. Jag skulle vilja att han blev som han varit förr, glad, skojfrisk och nästan alltid med ett stort sprudlande leende på läpparna. Han kunde aldrig vara arg eller allvarlig någon längre stund och han kunde alltid få mig att skratta när jag var ledsen.
Nu såg han alltid så ledsen och sliten ut när han var nykter och arg när han var full. Hans annars så livfulla ögon såg trötta och dimmiga ut, som om hans själ lämnat hans kropp och seglar omkring i taket i väntan på lyckan som aldrig kommer. Hans mörkbruna hår såg tunt och otvättat ut och han hade fått rynkor vid munnen och ögonen.
Jag saknade min “riktiga” pappa.
Jag lade mig ner på sängen och drog täcket tätt omkring mig utifall att pappa fick för sig att titta till mig inatt och blundade. Klockan var bara halv sju men jag var för trött för att orka bry mig.
Jag sände min vanliga “god natt” tanke till mamma innan jag lät sömnen ta över mig och skölja bort alla bekymmer, i alla fall tills imorgon.
Den är kort, jag vet. Kommer mer sen, har inte så mycket tid att skriva med läxor och sånt som måste göras "/ men ge mig iaf kritik! (:
|
|
|
|
