3. ~Colorblind~ |
Sådärdå, del tre här som på beställning :) Hoppas ni gillar den!
COLORBLIND
3.
När jag kom nerför trappan kände jag att jag behövde besöka toaletten, så jag gick in i det mindre badrummet som låg jämsides med hallen. När jag var klar gick jag raka vägen in i köket. Markus hade tydligen vaknat till liv han också, för han satt vid köksbordet med en skål med mjölk och kalaspuffar framför sig. Vid kylskåpet stod pappa och Sara, tätt intill varandra i en kärleksfull omfamning.
Jag sa ingenting, utan gick bara tyst och satte mig bredvid Markus. På vägen förbi honom, klappade jag honom på huvudet. Han vände sig om och gav mig ett strålande morgonleende.
Jag log tillbaka.
Jag hällde upp en skål yoghurt med müsli till mig själv, och rörde snabbt runt i den för att få alltihop att blanda sig till en härligt mjuk sörja.
Cornelia brukade tycka att jag hånade själva fenomenet müsli när jag gjorde så.
”Idén med att äta det tillsammans är att müslin ska göra det hela krispigt och torrt. Du får den ju bara att bli helt sladdrig och äcklig när du rör om så där!” klagade hon alltid de gånger vi åt frukost tillsammans.
Jag brukade bara skratta åt henne när hon påpekade det för mig.
”Idén med att äta över huvud taget”, kontrade jag. ”är att det ska vara gott.”
Det hade hon inget svar på. Men vidrigt tyckte hon fortfarande att det var.
Pappa och Sara hade släppt varandra, och Sara kom nu och ställde ner en full kaffekopp på bordet innan hon satte sig ner på en av de lediga stolarna.
”Hur känns det då?” frågade hon medan hon tog fram en skiva skogaholmslimpa ur den öppnade påsen som låg framme på bordet. ”Ska det bli kul att börja nian?”
Hon såg upp på mig samtidigt som hon började bre den.
Jag ryckte på axlarna och lyfte upp min kopp med vaniljte till munnen. Jag drack en klunk innan jag ställde ner den igen och svarade henne.
”Jag antar det.”
Hon log lite, med ögonen fästa på det jämna lager smör hon lagt över mackan.
”Jag minns att jag inte kunde sova alls natten innan”, förklarade hon och skar upp ostskivor. ”Det var som myror i hela kroppen på mig. Det är något särskilt med att börja nian, just.”
Hon la två skivor ost på sin nybredda smörgås och skivade några tunna gurkbitar som hon prydde den med.
”Det vet jag inte…” sa jag lite obrytt.
”Jo”, sa Sara. ”Tyckte inte du också det Thomas?”
Hon vred lite på huvudet så att pappa dök upp i hennes synfält. Han sprang runt och meckade på diskbänken. Han öppnade skåpluckor och ställde sig på tå och på huk om vartannat, som om han letade efter någonting.
”Vadå?” frågade han, utan att avbryta sitt sökande.
”Att börja nian. Det är något visst med det, inte sant?
”Jo absolut”, sa pappa tankspritt och jag hörde direkt på hans röst att han inte hade en aning om vad det var han höll med om.
Sara verkade däremot inte alls lägga märke till hans frånvarande svar, utan log bara nöjt och tog en tugga på sin ost- och gurksmörgås.
Jag kunde inte låta bli att småskratta.
”Fyran då? Är det inte speciellt att börja fyran?” frågade Markus besviket och såg på Sara med stora, undrande ögon.
Sara såg först lite förvånad ut, och blinkade oförstående några gånger.
”Fyran?” upprepade hon förvirrat. ”Jo… Jo, visst är det speciellt det med, men…”
”Det är orättvist”, muttrade Markus surmulet utan att lyssna klart på Sara. ”Jag vill också börja nian.”
Jag log roat där jag satt, och drack lite mer av mitt te, medan jag tvingade mig själv att hålla inne det skratt som hotade att bubbla upp.
”Va? Nej, inte är det orättvist? Alla har ju gått i fyran. Jessica också. Det är roligt i fjärde klass. Eller hur, Jessi?”
Jag höjde ögonbrynen när hon kallade mig vid mitt smeknamn. Det var bara personer som kände mig riktigt väl som kunde kalla mig Jessi på ett sätt som klingade bra med deras röster, och Sara var inte en av dem.
”Jo, det var det”, sa jag, men tittade istället på Markus när jag pratade. Han såg tillbaka på mig.
”Är det säkert?” frågade han oroligt.
”Jättesäkert”, försäkrade jag. ”Du kommer ha roligare än någonsin.”
Han såg lite nöjdare ut när han greppade skeden till sina kalaspuffar igen och skyfflade in dem i munnen tillsammans med mjölken som nu blivit söt av sockret.
Jag kände i ögonvrån hur Sara betraktade mig och Markus, och det störde mig lite.
”Sara, har du sett de gröna, små kaffekopparna med guldkant någonstans?” frågade pappa som uppenbarligen hade gett upp sitt letande i skåp och hyllor.
Sara vände sig om och slutade äntligen att glo på oss.
”Nej, hurså?” frågade hon.
”Jag var bara så säker på att jag hade lagt dem i den här lådan…” sa pappa och pekade på en av flyttkartongerna som stod på golvet, vid sidan om köksön mitt i rummet.
Han kliade sig eftertänksamt i huvudet, så att hans blonda hår inte längre låg lika slätt.
Hans hår var mörkare än både mitt och Markus, men han hade varit lika ljus som oss när han var barn.
Min pappa hade breda axlar, och en löpares kropp. Det var av honom jag hade fått min förmåga att kunna springa långa sträckor utan att dö på fläcken, som exempelvis Cornelia gjorde. Jag hade ärvt hans långa ben och smidighet, vilket jag var tacksam över.
Springa var något bland det bästa jag visste.
Jag började äta av yoghurten vars müsliflingor nu hade blivit precis lagom mjuka och härliga för att jag skulle tycka det var gott. Jag åt sked efter sked, och jag hade nästan lyckats tömma hela skålens innehåll på bara fem minuter.
”Hej, gubben!” sa Sara så plötsligt att jag nästan hoppade till på stolen. Jag vred hastigt huvudet åt samma håll som Sara, bara för att fästa blicken på Adam som hade uppenbarat sig i dörröppningen.
Han svarade henne inte, utan svepte bara med sin mörka blick över rummet.
”Det finns te åt dig”, sa hon vänligt och gjorde en gest mot diskbänken.
Adam såg på henne för en kort sekund. Jag betraktade honom från sidan, och kunde ana hur han kastade en hastig blick på mig utan att vrida huvudet.
”Nej tack”, sa han sen, kort och irriterad i tonen.
Jag höll tillbaka en suck, och greppade efter skeden för att svälja ner det sista av yoghurten som var kvar i skålen, men fick av någon anledning inte tag på den. Istället slant jag, så att skeden föll rakt ner i knäet på mig och landade upp och ner på mina nya shorts, som genast blev fulla av yoghurtstänk.
”Fan!” utbrast jag och reste mig reflexmässigt upp, så att skeden föll i golvet.
De fyra andra i rummet ryckte till på grund av mitt oförberedda utbrott, och jag kände hur både Sara och pappa såg på mig med stora ögon.
”Jessica…”, förmanade pappa mig med sin vårda-ditt-språk-röst och Sara såg alldeles förskräckt ut.
”Vad hände?” frågade hon oroligt.
”Jag tappade skeden”, stönade jag irriterat och slet åt mig lite hushållspapper från rullen som stod på bordet. Jag försökte dra av det värsta yoghurt-spillet från byxorna, men såg till min förfäran hur det bildades stora fläckar på det ljusblå färgade tyget.
Sara reste sig från sin plats, och gick snabbt runt köksbordet så att hon snart stod bredvid mig. Hon satte sig på huk, och började hjälpa mig att torka av den spillda frukosten.
”Det kommer bli fläckar…” konstaterade hon, som om jag inte redan hade insett det.
”Det fattar väl jag också”, fräste jag och kände hur färgen la sig över mina kinder. ”Jag kan torka av det själv.”
Jag gav henne ett irriterat ögonkast, och hon tog urskuldande ett steg tillbaka. På grund av det, kunde jag för ett ögonblick se Adam och hans granskande blick, som var riktad rakt mot mig.
Det störde mig lite, att han stod där och stirrade, men det stressade mig mest. Räckte det inte med att min sedan länge planerade outfit nu var förstörd, att shortsen jag aldrig hade använt redan var smutsiga och att jag knappt kunde få bort resterna av yoghurt från mig, utan att han dessutom skulle stå som åskådare till alltihop.
Jag la ilsket ifrån mig det hopknölade pappret på köksbordet.
”Jag går och byter om”, muttrade jag, irriterad över att Adams uppenbara tjurighet hade smittat av sig på mig.
Jag reste mig upp och gick förbi Sara som fortfarande stod kvar vid sidan om min plats. När jag kom till dörröppningen tog Adam ett stort kliv åt sidan, men tittade inte på mig, och jag kunde enkelt passera utan att det blev trångt. Jag gick uppför trappan och in på mitt rum, sur på mig själv för att jag var så otroligt klumpig.
Det tog mig närmare en halvtimme att hitta någonting jag kunde ha på mig istället för shortsen. Alla mina finare kläder var nedpackade i flyttkartonger och jag hade ingen som helst aning om vad som låg var.
Så när jag slutligen drog fram en vit ballongkjol i trikåtyg, ansåg jag att den fick duga eftersom att jag inte hade mycket tid på mig om jag inte skulle komma för sent till skolan. Lyckligtvis hade linnet klarat sig helt från att fläckas ned av yoghurt, så jag behövde i alla fall inte rota fram någon ny topp att ha på mig.
Jag drog snabbt på mig kjolen, väl medveten om att jag borde ha gått för tio minuter sen för att hinna till skolan i tid.
Jag försäkrade mig om att den satt bra över rumpan, och att linnet låg slätt över min platta mage innan jag fluffade till håret lite extra och sen skyndade ner på nedervåningen. Jag letade fram mina vita ballerinaskor ur en av kartongerna med skor, och tog sen nycklarna som låg på hallbordet.
Pappa stack ut huvudet ur köket.
”Går du nu?” frågade han.
Jag nickade.
”Du får ha det så bra då, vännen. Så ses vi när du kommer hem.”
”Just det!” utbrast jag, som nästan höll på att glömma. ”Jag ska träffa Jonas direkt efter skolan idag. Så jag kommer nog inte hem förrän senare.”
Så fort jag nämnde Jonas namn sken pappa upp i ett glatt leende. Jag visste att han tyckte mycket bra om Jonas, min allra bästa vän som jag känt sen jag var liten. Han var en glad och härlig livsnjutare, som inte tvekade att göra vad som än föll honom in. Han var jämngammal med mig, men bodde på sin farbrors gård ungefär en timmes bussfärd ifrån staden, så vi gick inte i samma skola, utan tvingades ses på fritiden istället.
”Se bara till att ta fyrabussen när du ska hem, så är du här till middagen. Allright?” sa pappa.
”Allright”, sa jag. Höjde handen och vinkade till honom.
Sen vände jag om, och gick ut genom ytterdörren och möttes av den starkt skinande solen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | blackgirl - 16 dec 09 - 21:47 | | du är jätteduktig är som ett plåster kan inte sluta läsa utan jag bara sträckläser | | Tokiloka - 3 dec 09 - 21:44 | | du är duktig!! | JessicaKarlsson - 2 dec 09 - 19:47- Betyg:  | du skriver jättebra verkligen! :D
braaaaaa del också, mejla :D | | _MaAaLiN__ - 30 nov 09 - 21:59- Betyg: | | Du är verkligen sjukt duktig på att skriva på ett sätt som aldrig blir tråkigt :) lika bra som de andra delarna :D | | Mp3 - 30 nov 09 - 21:46 | Jag är verkligen imponerad hur du lyckas skriva ett helt kapitel om en morgon.Och sådana detaljer. Jag älskar att läsa den här historien, för den är så otroligt beskrivande.
... och lite onödig information, men detta är min 5000:e kommentar. Hehu. | | maaliinT - 30 nov 09 - 21:30- Betyg: | | mycket bra :) lika bra skrivet som vanligt. mejla nästa! | | gbg_95 - 30 nov 09 - 21:28 | Han där Adam borde snacka mer och inte vara en sån barnunge,
gillar verkligen den här berättelsen, skitbra! ;D | | addictedXO - 30 nov 09 - 21:09- Betyg: | | låter bra :) mejla | | murrwels - 30 nov 09 - 20:13- Betyg: | | bra :) Säg gärna till när nästa del är ute :) | | MoRoTpOwEr - 30 nov 09 - 19:50 | | mer nu genast mer nu genast -.- | | Moii-Thilda - 30 nov 09 - 19:38- Betyg: | | jätte bra! :D | | Rosapapper - 30 nov 09 - 19:38- Betyg: | | Jättebra:D! | | SoGetLost - 30 nov 09 - 19:06- Betyg: | jag åker med 4 bussen ^^ xD
super bra:D super fint skrivit med:D
mejla:D | | LipsOfAnAngel - 30 nov 09 - 18:57- Betyg: | | sjukt bra! :D |
|
|
|
