Väntan på slaget, del 2. |
Okej, får jag inga kommentarer av vad ni tycker om detta känns det som om det bara är att lägga ner :)
gör som ni vill..
- Jag kan inte fatta det! Viskade Em i mitt öra.
- Vadå? Viskade jag tillbaka.
Hon log och tittade sig omkring.
- Nej, jag vet inte.
Jag skrattade högt. Jag älskade när Em gjorde så mot mig, det visade att hon inte var arg på mig, och att hon brydde sig om mig. Hon la sin arm omkring mig.
- Fan, Bella! Skrattade Em. Följ med mig hem så bakar vi cupcakes, snälla?
Jag tvekade lite. Jag hade läxor att göra, men sen såg jag det positiva, Em frågade mig! Vi hade inte varit med varandra på år kändes det som, och våra cupcakes är så goda!
Jag nickade och vi satte på oss på våra jackor och sedan drog vi hem till Em. Em’s storebror Nicklas är så snygg, fast inte snyggare än Alex, kan jag inte påstå.
Jag fick lov att dra hem tidigt för att plugga till prov och läxor. Em verkade inte så himla glad över det, men hon sa att hon förstod. Hennes mamma skjutsade hem mig, så himla skönt. Då slapp jag gå hem i detta vinterväder
Jag tog en dusch, pluggade lite, sen tog jag en lur.
På morgonen ville jag bara fortsätta sova, även om det var fredag, och jag hade min favoritlektion då, Hemkunskap, och att vi slutade tidigt, och en till sak gjorde mig glad på fredagar, vi hade dels Hemkunskap med Alex’s klass! Men plötsligt kom tanken in i mig.. Jag kände mig.. Not normal, om man säger så. Jag visste att där ute finns det en till Jag, en till Stella som kallades Bella, Min dubbelgångare. Min farmor hade berättat för mig att en dag skulle jag träffa henne och om vi kollade varandra i ögonen skulle det vara slutet för oss båda. Ibland fick jag se skuggor bredvid mig, men när jag vände mig ditåt fanns det aldrig någon bredvid mig. Jag fick en klump i magen och ville bara släppa tanken.
Jag mötte Em vid korsningen idag, jag visste inte vad jag skulle säga till henne. Jag kände mig blyg för Em, något jag aldrig varit förut. Hon visste inte ens att jag hade en till skugga. Jag undrade hur hon skulle reagera om jag berättade för henne, skulle jag få ett skratt i ansiktet? Skulle hon tro mig?
- Hej. Sa Em lite trött.
Jag viftade lite med handen och sa hej.
Vi gick mot bussen som skulle gå till våran skola, Hamnskolan, jag vet inte varför den heter Hamnskolan, den ligger inte ens i hamnen, fan va konstigt, tycker jag. Jag och Em sa inte ett knyst till varandra på vägen till bussen. Som vanligt var bussen proppfull, och det fanns få platser kvar. Em visste att jag var kär i Alex.
- Men sätt dig bredvid honom! Sa Em med svag röst till mig. Jag sneglade lite på honom. Han va så söt.
- Jovisst, va? sa jag trött.
Em gav mig en blick som: ’’Nu har du din chans’’.
Jag tvekade lite.
- Du, tjejen! Sätt dig så att jag kan köra! Skrek busschauffören. Jag satte mig på den bästa plats jag såg, det vill säga.. Inte bredvid Alex. Jag visste att jag aldrig skulle få honom för hur jag var, blyg.. En ensamvarg.
|
|
|
|
