Sofia Del 32 När rosen vissnade. |
Sofia kunde inte släppa hennes ansikte med blicken, kvinnan som såg relativt ung ut stirrade in i hennes ögon.
-"Vad är ditt namn?" frågade hon
-"Sofia.. Sofia Silwer" stammade hon fram
-"Det var som jag trodde då, jag trodde aldrig att jag skulle få träffa dig!" sa kvinnan och log
-"Mamma?" sa hon undrande och tittade på kvinnan.
-"Ja, jag är din mamma. Mitt namn var Camilla Silwer, men nu är det Camilla Syd." sa kvinnan och log
-"Så du är gift? Har en helt ny familj?" sa Sofia och tittade ner
-"ja, men jag vill inte att du ska försvinna från mig igen!" sa Camilla och tittade ner
-"Inte?" sa Sofia
-"Nej, jag vill lära känna dig. Så Sofia kan du berätta lite om dig själv" sa hon och log
Sofia log mot henne, och kände hur allting löstes upp inuti henne. Hon förstod hur mycket hon hade saknat någon
att kunna prata med om allting. En mamma som alltid fanns där när man behövde, och tog hand om en. Tröstade när man
var ledsen, och höll om en. Sofia berättade allting som hade hänt de närmaste åren, och hur mycket hon hade behövt sin mamma
men att hon aldrig fanns där. Hon berättade om problemen med Jonathan, Felix och Andreas.
Camilla lyssnade och såg allvarligt ut. När Sofia berättat klart tittade Camilla ner och sade sedan
-"Älskade vännen, du kanske tycker jag är tjatig nu men så här är det. De problemen du har med killar har inte särskilt
många ungdommar, men de har problem med killar. Och ingen kan fatta besluten åt dig, och de är därför din uppgift att tänka
igenom vad du vill. Du kan inte leva med någon du inte tycker om på de sättet. Ni kan bo som vänner, men tänk igenom det noga"
Camilla tittade på henne då hon sa de, och log sedan mot henne med ett varmt leende.
Sofia nickade och log tillbaka.
-"Jag har berättat om mig, men nu vill jag veta lite om dig"
-"Jag bor i Stockholm med min familj. Jag gifte mig då jag var 20år gammal. Jag är faktiskt gift med din pappa. Men vi kunde ju inte
behålla dig, vi ansågs som för unga för att ta hand om ett barn. Men förlåt om jag säger de, men du hade inte fått det så bra hos mig.
Jag var ju trots allt inte gammal. Du hade hatat mig, och de bästa som kunde hända var de som hände. Vi har 1 flicka som heter Sabina
och en pojk som heter Patrick. Sabina är 7 och Patrick 4. Du ska också veta att jag alltid har tänkt på dig och undrat hur du har de.
Och jag är överlycklig över att ha fått träffa dig. Du ska veta att du alltid är välkommen hem till oss. Och du får komma när du vill.
Du ska också få mitt nummer, så du kan ringa. Jag vet att detta kommer 15 år för sent. Men jag tänker inte kasta bort denna chansen och
låta dig slippa undan. Jag vill att vi håller kontakten, och vill att du ska känna att jag är din mamma. Det kanske du inte gör nu, men
om ett tag så. Vem vet. Sen vi lämnade bort dig har de alltid funnit en del av mig som aldrig varit hel" sa Camilla och log
Sofia gav henne en kram, och log mot henne.
-"Jag vill också att vi ska ta vara på detta. Jag behöver en mamma, det har jag behövt i 15år. Jag struntar i om det kommer 15år efter jag föddes.
De enda jag vill är att få bli den del av dig som du har saknat. Jag vill att du behandlar mig som din dotter." Sa Sofia
Camilla höll om henne, och strök henne över håret.
De pratade hela tågresan hem om allt möjligt, allt som har skett, och att de ville dela varandras öden.
Några timmar senare stod de där tillsammans på central stationen. Jonathan stod inte där, och därför gick hon ut tillsammans med Camilla.
När de kom ut på parkeringen stannade Sofia, vid dörröppningen och tittade på några människor stå där och vinka hysteriskt. Sofia tyckte de kändes som
en kniv stack henne i hjärtat.
Där stod de en hel familj där och väntade på Camilla. Två barn som sprang fram och kramade henne, och en man som stod där vid bilen och bara log.
De var något Sofia aldrig fått känna på. Hon kände en slags tomhet inuti, hon förstod att de aldrig funnits någon där för att stöta henne så där, eller möta
henne när hon varit någonstans. Ingen som varit glad då hon kommit hem, de första fem åren av hennes liv var sådana. Men inte resten.
Sofia tittade ner, hon kände sig svartsjuk. Hon hade stått där och stirrar på dem i säkert 5 minuter.
Camilla tittade nu på henne, och log. Sofia försökte le tillbaka men det gick inte.
Mannen studerade hennes ansikte, tittade sedan på Camilla. Han hade sett de Camilla och Sofia hade sett på tåget. Likheten.
Han studerade henne noga, och la sedan händerna för munnen. Mannen var väldigt snygg om sofia fick säga de själv. Väldigt stilig, men ändå lik en pappa.
Hans ögon fylldes med tårar och blev snart glansiga.
Camilla gick fram till Sofia och gav henne en kram, och sa att hon skulle höra av sig så fort som möjligt så de kunde träffas.
Mannen stirrade fortfarande på henne med stora ögon.
Sofia visste att han kände igen henne, hon kände hur jobbigt allting blev.
Och innan Camilla hann säga hej då sprang hon därifrån medan tårarna rann.
Hon hörde hur Camilla ropade på henne, men hon kunde inte stanna. Hon ville inte stanna.
Hon förstod inte heller varför Jonathan inte mött henne vid stationen. Hon visste att hon ville ha honom,
att hon inte tänkte lämna honom. Att han var lyckan i hennes liv.
Istället för att ta bussen hem till Jonathans lägenhet sprang hon dit.
Hon löste sakta upp dörren, och hörde någon sitta och snyfta någonstanns i huset.
Men hon visste inte var, hon tittade på toaletten,köket,vardagsrummet. Men ingen satt där, det var bara sovrummet kvar.
Hon såg blod droppar på golvet utanför, och när hon skulle öppna dörren märkte hon att den var låst.
Hon hörde Jonathans snyftningar, och gämrande.
Hon visste att de fanns en extra nyckel i någon av böckerna i bokhyllan.
Tårarna började rinna igen men hon fick inte fram ett ljud.
Hon tittade i 50 böcker efter nyckeln, och i den sista låg den.
Hon öppnade dörren, och såg att sitta där sängen, men blod omkring säg.
Han såg helt förstörd ut, spya var överrallt i rummet och blod.
-"Jonathan" skrek hon medan hon grät.
Han tittade på henne, och höll fram handlederna och hon såg såret på halsen.
-"Detta är nog slutet för mig, detta är slutet av min historia." sa han och snyftade.
-"Sluta Jonathan, lämna mig inte här! Du får inte lämna mig! " sa hon medan tårarna rann
-"Jag kommer aldrig att lämna dig. Vad som händer så kommer jag alltid finnas hos dig" sa han medan han grät
-"Nej, lämna mig inte. Stanna här med mig!"
-"Jag kan inte, snälla låt mig gå!" sa han hest
-"Nej aldrig, jag kan inte. Jag kan inte! Du måste lova mig en sak!" sa han och hade knappt någon röst kvar
-"Vad som helst" sa hon och log
-"Lev vidare, lev vidare bli lycklig. Hitta den lyckan jag inte kunde ge dig. Du måste fortsätta med musiken, lova de?"
-"Jag lovar. Men du får inte lämna mig, jag älskar dig över allt annat på hela jorden" sa hon och såg att hans ögon var livlösa
-"Jag kommer alltid att älska dig," sa han och tog ett sista andetag.
Han föll ihop på golvet, och i ens förstod hon att han var död.
Hon skrek av förtvivlan och höll om hans livlösa kropp.
-"Jonathan!" skrek hon
Hon kunde inte sluta gråta, hon var chockad och förtvivlad.
Allt som hade gjort hennes liv värt att leva var nu borta. Han var död, hon skulle aldrig få se honom mer.
Plötsligt kom en kvinna in i sovrummet.
-"äääh, vad har hänt här." frågade hon oroligt
-"Min pojkvän har tagit livet av sig" sa Sofia och tårarna bara rann.
Kvinnan sprang iväg och ringde ambulansen, och Sofia höll fortfarande om hans kropp.
När ambulansen kom körde de kroppen till ett sjukhuset och han fick diagnosen död.
Camilla kom till sjukhuset, där Sofia satt helt skakad.
Hon såg hans livlösa kropp framför sig, alla minnen. Allting var som bortblåst.
Camilla tog hem henne till dig, då var klockan 3 på natten.
Camilla stoppade om henne i en extra säng, och sa att hon måste försöka sova.
När Camilla stängt dörren, kändes allt så tomt. Hon hade varit ett svin, det var hennes fel att han dött. Hon förstod inte varför hon inte förlåtit honom i
telefonen.
-"Jonathan, jag behöver dig. Du är mitt allt. Hur ska jag någonsin klara av att leva utan dig? Hur ska jag någonsin kunde klara mig utan dig. Jag älskar dig.
Du var min stjärna, min ros, mitt liv." sa hon tyst i mörkret och lät tårarna söva henne till söms.
[Fortsättning följer kommer snart!]
Jag lovar, jag börjar nästan själv gråta när jag tänker på att Jonathans del i historien är slut.
Jag gillade honom väldigt mycket.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | meantime - 8 aug 06 - 08:24 | | bubuhuuu... kunde knappt lasa klart for alla tararna! | murrwels - 18 jun 06 - 07:57- Betyg:  | | det här får nog vem som helst att börja gråta! | | MinnaMy - 4 jun 06 - 22:34- Betyg: | | *tårarna rinner* NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!! Jonathan får inte dö!!!! :'( :'( :'( :'( :'( :'( :'( | | catten - 22 maj 06 - 19:20- Betyg: | | riktigt riktigt bra, men tragisk att han dog sådär | | C3cili4 - 22 maj 06 - 00:01- Betyg: | | Nej men nej! Han får inte dö ju! ;'( | | carrou_mrs_cool - 21 maj 06 - 23:15- Betyg: | | ååh, neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!!! | | tjejen86 - 21 maj 06 - 23:08- Betyg: | usch, vad sorgligt att han bara dog :'(
riktigt riktigt riktigt bra novell. jag fullständigt älskar den =) | | _Isa_ - 21 maj 06 - 20:32- Betyg: | Nejjj!! han får inte dö! .. Det får han bara inte! ..
Började nästan gråta när jag läste..
men nu vill jag veta vad som händer här näst! SKRIV!! ;D | | sofiiie - 21 maj 06 - 09:21- Betyg: | Nej:'(
Måste få veta hur det går med Sofia, fort!! | | Prinsessan_ - 21 maj 06 - 08:48- Betyg: | | Meeeeer nuuu!!!:) | | STruTSEn_91 - 21 maj 06 - 06:02- Betyg: | | Det måste komma en fortsättning.. | | Tiildus - 21 maj 06 - 05:59 | | Neej! Han får ju inte döö! Stckars SOfia! Fortsättning?? | | foreverinlove - 21 maj 06 - 05:37- Betyg: | jätte bra.. stackars sofia , när inte Jonathan finns..
jag började näst åxå gråta. ! | | Mizzbrunett - 21 maj 06 - 05:30- Betyg: | | Väntar på fortsättning !! |
|
|
|
