(m/m) we're gonna make it after all - del 10 |
äntligen är jag klar med den här delen X) den är kort och det händer inte särskilt mycket, men bättre än inget alls? ;)
nu får ni kommentera mycket så kommer förhoppningsvis nästa del snabbare :D
Klockan 6 väcktes jag av att telefonen ringde och jag fumlade med handen efter den.
”Hallå?” mumlade jag sömnigt när jag fått tag i den.
”Hej! Jag saknar dig verkligen”, sa Matthew i luren.
”Jag vet det.. men var du tvungen att ringa precis nu och säga det?”
”Vadå passar det inte?.. oj..” Det blev tyst en stund. ”Jag lär mig aldrig att tänka på tiden!”
Jag skrattade lite.
”Nej det är tydligt.”
Men om jag skulle välja ett sätt att bli väckt på så var det här det bästa.
”Jag saknar dig med.”
Jag drog upp täcket en bit och lyssnade på Matthew när han började prata igen.
”Jag hade tänkt gå till en ny klädaffär som öppnar idag, dom skulle typ ha lite rockiga kläder. Men det regnar så jävligt så jag skiter nog i det. Alltså det är så mycket regn så jag tror jag skulle kunna paddla kanot genom hela stan.”
Jag skrattade när jag fick upp en bild i huvudet.
”Kan du ens paddla kanot?”
”Det är klart jag kan! Det måste ju vara lättare än eka, väl?”
Jag och Matthew hade fått en dum idèe en gång och bestämt oss för att testa att ro. Bara för att Matthew hade sagt att det skulle bli romantiskt. Efter att vi rott oss ut en bit i sjön så hade det blivit tyngre och jag hade gett upp först för att jag kände mig helt slut i armarna. Så Matthew hade tagit över helt och fortsatt ro. Sen på något sätt råkade han ro oss rätt på grund, eller rakt in i några stora stenar rättare sagt. Matthew hade stuckit ner åran för att känna efter om det var fler stenar så att han skulle veta åt vilket håll han skulle försöka ro men istället så hade åran fastnat mellan 2 stora stenar och den hade verkligen suttit fast. Vi hade båda tyckt att det kändes för pinsamt att ringa och be om hjälp så vi hade slitit med den jäkla åran men den hade suttit stenhårt. Vi slet säkert i en timme, och sen gick den av. Och jaa det slutade med att vi fick ringa och be om hjälp.
”Jag tror inte det”, sa jag och skrattade.
”Okej det är nog lite för lite vatten för det ändå”, sa han och jag hörde hur han flinade.
Jag log och slöt ögonen en stund.
”LOGAN!!!”
Jag satt mig upp i sängen. Helt vettskrämd. Jag fick sen syn på mobilen som låg bredvid mig.
”LOGAN!”
Jag tog upp mobilen men hann inte säga något förrän Matthew fortsatte.
”Om du inte svarar nu så tänker jag.. fisa i luren! Och jag lovar att du kommer känna lukten! Hör du det?!”
”Det lät ganska äckligt faktiskt”, flinade jag.
”Logan! Vart fan tog du vägen?”
Jag blinkade till lite sömnigt och kastade en blick på klockan. Ojdå. Jag hade visst somnat.
”Det senaste jag hörde var något om att det var för lite vatten för att åka kanot.”
Matthew suckade.
”Jag trodde att du hade svimmat eller dött typ! Nu är jag helt hes av allt skrikande också..”
Jag kunde inte låta bli att le.
”Blev du verkligen så orolig?”
”Jaa det blev jag.”
Jag vände mig om så jag låg på rygg och log lite.
”Det hade du inte behövt. Jag var bara så trött.”
Han var tyst en stund men verkade sen godta min förklaring.
”Okej då, men nu är det väl ändå dags att gå upp där borta också?”
Det var en solig dag, som vanligt, och min kusin skulle komma och hälsa på idag. Han bodde också i Usa men några timmar ifrån Jacksonville. Vi var jämngamla och hade alltid kommit bra överrens. Dock så var det länge sen jag träffat honom nu och det skulle bli kul att se honom igen. Han skulle komma med tåget så det var till tågstationen jag var på väg. Nu när jag var hemma igen behövde jag inte använda huvtröjan längre som jag gjort i London, utan jag var idag klädd i en enkel svart t-shirt och ett par slitna mörka jeans.
När jag kom fram till tågstationen tog jag mig nerför trapporna till perrongen och satt mig sen på en bänk för att vänta på Philip, min kusin.
”Oj jäklar.” Philip ramlade nästan ut från tågvagnen tillsammans med väskan.
”Hur gick det?” frågade jag snabbt och tog upp hans väska.
Philip skrattade lite och såg ner på mig. Han var lite längre än mig och hade alltid varit.
”Det är lugnt. Vad kul att se dig!”
Han gav mig en kram och vi började gå mot trapporna.
”Det är kul att se dig med. Det var verkligen länge sen.”
Trots att vi var kusiner var vi inte särskilt lika varandra i utseende. Philip hade blont rufsigt hår och klargröna ögon, och som jag tidigare nämnde var han längre än mig och han var väldigt smal. Ett tag hade jag funderat på om han faktiskt hade anorexia eller någonting, och jag hade inte kunnat låta bli att fråga hur det egentligen var med honom. Men han hade glatt berättat att han kunde äta som en häst utan att knappt lägga på sig några kilon alls, han förbrände snabbt med andra ord.
”Hur är det med dig då?” frågade han med ett leende när vi kommit ut från tågstationen.
”Det är bra. Saknar Matthew bara.”
För ett par somrar sen när fortfarande både Philip och Matthew bodde i Jacksonville så hade vi haft riktigt roligt tillsammans. Det kändes så länge sedan nu.
”Förstår det, hur länge sen var det du åkte därifrån nu?”
”Lite mer än två månader sen. Men det känns mycket längre sen..”
Det kändes som en evighet sen jag sett Matthews leende, sen jag kramat honom, sen jag sett in i hans mörka ögon. Jag saknade honom så himlans mycket.
”Han får väl se till att komma hit snart då, det var jätte länge sen jag såg honom med”, sa Philip lite fundersamt och hivade upp väskan lite längre på axeln.
Det tog inte särskilt lång tid förrän vi var hemma hos mig igen och vi fortsatte upp på mitt rum. Jag hade plockat fram extrasängen och ställt den bredvid min, vilket fick rummet att genast kännas mycket mindre. Philip släppte ner väskan på golvet och sjönk sen ner på extrasängen som gav ifrån sig ett högt knarrande.
”Shiet, jag kommer väcka dig varje gång jag rör mig i den här”, skrattade Philip.
Jag satt mig ner i min egen säng och lutade mig mot väggen bakom och mötte sen hans blick med ett flin.
”Du får se till att ligga still.”
Vi hade inte gjort så mycket under dagen, mest suttit och pratat, men det hade varit kul. Det hade varit alldeles för varmt ute för att vi skulle orka göra någonting annat.
”Det är inte så länge tills du fyller år nu va?” frågade Philip ifrån sin säng där han låg under täcket.
”Nej om två veckor”, svarade jag och log lite.
Men det var inte lika kul att fylla år längre. När man var mindre så hade det varit den roligaste dagen på hela året, med barnkalas, och alla spännande paket, och på morgonen när man vaknade jätte tidigt och bara låg och väntade på att familjen skulle komma upp och sjunga och ge en paket. Nu var det inte så speciellt längre. Och jag visste att födelsedagen skulle kännas tom utan Matthew. Men kanske, kanske så kunde han komma hit den helgen. Jag skulle fråga honom senare. Det skulle verkligen vara den bästa presenten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xXfreaKo - 30 nov 09 - 18:14- Betyg:  | äntligen en ny del! :D
skriv lite fortare nästa del så blir jag super glad!
mejla nästa ;D | | xSuperCookieDuck - 29 nov 09 - 18:14- Betyg: | Wiihooohooo...äntligen...mee gilla..superbra :D
men nu ser du till att ta lite mindre tid
på dig att skriva annars kommer jag och biter
dig i lilltån! *ondskefullt skratt* xD | | Mp3 - 29 nov 09 - 17:01 | | Jag gillar verkligen den här. Synd bara att det var lite Logan/Matthew-scener i denna bara ;D | | WalkingTheDemon - 29 nov 09 - 15:49- Betyg: | | Bra :J | | SoGetLost - 29 nov 09 - 15:26- Betyg: | | super bra:D:D super bra skrivit som vanligt:d |
|
|
|
