Aldrig ensam |
Tonerna fyller den jättestora kyrksalen med musik så vacker att den måste vara sjungen av änglar. De perfekta tonhöjningarna, de väl inövade texterna, allt stämmer överrens. En drömvärld där bekymmer dränks i porlande bäckar av ackord och stämmor. En skyddad plats som stänger ute allt som har med tystnadens ondska att göra. En fridstad.
Tempot ökar. Musiken är vid sin vändpunkt. Det tidigare snälla försvinner och ersätts med de mörka partierna. Stämningen stiger och ljudet är nära att lyfta taket i sin intensitet. Ett känslokaos utbryter i hela salen. Men så, precis innan energin når sin yttersta gräns, vänder allting. Tempot minskar, det mörka ersätts med en så hoppfull melodi att den mest bedrövade människan skulle kunna finna mod. Lugnet sprider sig i salen likt en löpeld.
Att kunna få ta del av den här drömmen är det mest ljuvligaste en levande varelse kan vara med om. Att kunna få försvinna från verklighetens problem och få en chans att andas ut. En plats för att samla mod, kraft, hopp och framförallt tro. En plats skapad för frid i själen.
Musiken närmar sig sitt slut. Klangerna säger sitt farväl för den här gången. Tonerna minskar i styrka och drar sig allt mer och mer tillbaka. Och sedan, med ett sista, utdraget ackord försvinner de tillbaka upp i himlen.
– Men Bella, sitter du här helt ensam igen?
Bella slår upp ögonen. Vaknar till verklighetens stora tystnad och ler ursäktande mot kyrkovaktmästaren. Sedan fäster hon blicken framför sig och lägger all sin koncentration på nästa utmaning. Med en avvisande men vänlig handrörelse viftar hon bort vaktmästaren när han närmar sig för att hjälpa. Och med en kraftansträngning intar hennes kropp den rätta positionen, och efter en kort vilan för att hämta andan, så börjar hon beslutsamt röra sig ner för gången mot den stora kyrkporten. Vaktmästaren ger Bellas ryggtavla en vördnadsfull och förundrad blick när han ser kämpaglöden som strålar från henne.
”Märklig flicka det där”, tänker han och vänder sig om för att fortsätta med sitt arbete. ”Rar men märklig.”
Precis innan Bella är framme vid porten vrider hon på huvudet och låter blicken vila på Jesus på korset vid altaret. Återigen låter hon hoppet strömma in i hennes leder och ett leende börjar spela i hennes mungipor.
Hon vrider tillbaka huvudet och iakttar en stund sin spegelbilds reflexion i fönstret bredvid porten. Synen skulle av många uppfattas som tragisk. En söt liten flicka med en skör glasliknande kropp för evigt bunden till ett liv av sittande. De flesta fastnar så mycket för den tragiska kroppen att de inte lägger märke till ansiktet. Ögon som utstrålar värme och lycka, och små söta smilgropar av belåtenhet.
Bella blinkar till sig själv med ena ögat och vänder sedan blicken mot dörren framför sig igen. Ännu en dag, ännu en dröm har avslutats. Inte den första och absolut inte den sista. För hon vet att hon kommer komma tillbaka. Hon kommer tillbaka nästa gång då hon behöver återfå sin styrka. Nästa gång hon vill låta musiken i hennes inre lugna hennes skadade kropp.
Mödosamt öppnar Bella porten och ger sig ut i den kalla vinterkylan. En liten flicka i en stor, skrämmande värld. Liten men dock aldrig ensam.
/ Mia Lejon 23/11-09 Med ett stort tack till Emma! <3
(styckeindelningen med indrag syns visst inte så bra, men hoppas det går att läsa ändå)
|
|
|
|
