[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 9' |
Jag tror jag failade en del till ehehe
Kommentera
Liam Strand
”JAG VILL INTE!” Liam fräste som en katt, men det var klart han ville gå på bio. Han kunde tänka sig att gå med vem som helst, till och med ensam. Men om det var Mario som skulle med så ville han verkligen inte.
Mario hade knappt hunnit ställa frågan innan Liam skrek åt honom med en hög och gäl röst. Om Mario inte trott att han var ett pucko innan så trodde han det antagligen nu. Men Liam ville få honom att fatta direkt så att Mario kunde gå därifrån. De planer som Liam hade på att Mario skulle fatta direkt tog självmord. De hoppade ner från en bro och syntes aldrig mer igen.
”Är du hungrig då?”
”Jag är alltid hungrig” Fräste Liam som om det vore världens självklarhet, för honom var det så för det mesta. Mario visste antagligen inte hur det kändes att vara hungrig så länge att det gick över.
”Har Kim skickat dig eller?”
”Ja”
Självklart kunde inte Mario ens ljuga och säga att han gått dit frivilligt för att ta med Liam på Bio och lunchbuffé, nej han berättade mer än gärna att han var där för att göra någon annans skitjobb. Mario kanske stod i tacksamhetsskuld till Kim och att det var därför han gått med på det. Liam visste inte riktigt varför han brydde sig. Men det gjorde han, om Mario bara sagt nej på frågan kanske han ångrat sig. Nu var det försent, så Liam klampade upp för trapporna och gick in i lägenheten.
Erik hade bara varit borta en dag men Liam tyckte ändå att det kändes som en evighet. Precis som han lovat hälsade han inte på den dagen, inte heller skulle han göra det i morgon. Men dagen därpå, då kanske han skulle hälsa på, eller han skulle hälsa på till varje pris. Även om Erik sagt till personalen att inte släppa in honom.
Nu satt han där, ensam och väntade på att klockan skulle gå, så att han kunde hälsa på Erik. Det var så tomt utan honom, även om han knappt märkets när han varit där. För även om de aldrig sa så mycket till varandra så kunde Liam känna närvaro av någon annan. Nu kände han bara den där tomheten som Eriks frånvaro gav Liam.
Han hade inte behövt vara ensam, han kunde ha spenderat dagen med Mario, men det ville han inte. Det kändes inte som att han ville det i alla fall, om det varit Kim, då hade han följt med. Kim var rolig och inte den där typen som sprang runt och tyckte synd om alla. Han drog tråkiga skämt, kom med helgalna idéer och blev arg för minsta lilla. Det var något som Liam uppskattade, kanske för att han var så själv. Han blev arg, gjorde dumma saker och tyckte inte synd om någon (Undantag vid namn Erik)
Liam reste sig upp och tittade ut genom fönstret, Mario satt kvar där nere. Han satt på Liams bänk och tittade sig omkring. Varenda gubbe hoppades väl på att få med den snyggingen, Mario borde verkligen inte sitta där alldeles ensam.
Liam svor en fruktansvärt lång ramsa i huvudet innan han klampade ner för trapporna. Han ställde sig och blängde på Mario med den argaste blick han kunde få fram, och den var inte trevlig.
”Det är ingen ide att du sitter här, för jag tänker inte följa med” Sa han med en tydlig röst och väntade på en reaktion eller någon protest.
”Skulle du gått med på att ha lite roligt om Kim var med?”
”Ja” Klart han skulle han kul om Kim var med, Kim var ju rolig att bara titta på. Så det var egentligen en väldigt dum fråga.
”Bra, vi ska kolla på film sen hemma hos mig, Kim kommer och hämtar dig senare”
Tydligen hade det varit ett väldigt dumt svar också. Men då skulle åtminstånde Kim vara med och Liam kunde hålla sig till honom och så långt ifrån Mario som möjligt. Liam skakade på huvudet, han skulle inte med, verkligen inte. Kim kunde försöka bäst han ville, men någon idiotisk filmkväll med idioter ville han inte vara med på.
Liam duschade och gick runt i lägenheten, satte sig ned och gick runt igen. Oscar verkade följa efter honom och stannade då och då upp för att lyssna på Liams mumlade. Det knackade på dörren och allting stannade till för en sekund.
Nervositeten tog över när Liam gick mot dörren och öppnade den. Filip stod där precis som han lovat, för att ha en bra anledning till att skippa bion hade han ringt till som bror. Det fanns antagligen ingen som kunde tro att de var syskon, Filip var blond och blåögd, från pappa. Liam såg ut som mamma och som sin äldre syster, det kanske var därför han blivit bög.
”Ska vi gå?”
Liam nickade stelt och satte på sig skorna innan han följde med Filip ut, han önskade att de kunde träffas oftare. Men Filip bodde en bra bit därifrån och var upptagen med att plugga. Föresten ville han väl inte ödsla tid på Liam, det brydde sig ingen annan i familjen om.
”Jag kan också göra det, sympati du vet”
”Du har ju inte hiv”
”Inte du heller”
Liam mumlade något om att det inte var så säkert, men det sa han förstås inte högt. För om han sa det så högt att han hörde själv så kanske han skulle börja tro på det.
”De har ju gått bra hittills” Filip ansträngde sig för att låta munter, men han var antagligen mer nervös än vad Liam var. Det värsta var att de inte var nervösa över samma sak. Filip var nervös för ett positivt test. Liam var nervös över vad han skulle ha som karriär tills han dog. Visst kunde han använda en kondom, men alla var inte så inne på det. Erik verkade ha klarat sig i flera år, fram tills nu. Så Liam kanske kunde göra som Erik, all hans nervositet försvann.
Det där blodprovet var ingenting, det stack lite i armen och han blev blekare än vanligt. Sen var det bara att gå hem igen. Svaret skulle komma om ett par dagar, så det gick ganska fort. Liam brydde sig egentligen inte, om han var positiv kunde han dela rum med Erik och ta självmord när Erik dog. Det tänkte han inte göra, men det var den bästa han kom att tänka på just vid det tillfället.
De stannade utanför porten igen Liam vägde lite från ena foten eller den andra.
”Du lovar att ta hand om dig nu?”
Liam nickade men visste att han antagligen inte skulle kunna hålla det.
”Du med” Log han och kramade sin bror lite väl hårt innan han sprang upp för trapporna och la sig i sängen.
Liam slumrade till lite utan att han knappt märkte det för han vaknade hela tiden av konstiga och obehagliga drömmar. Mest om Erik, de där drömmarna som fick tårarna att rinna. Men det som verkligen fick honom att vakna till ordentligt var ett evigt bankande på dörren.
”LIAM, ÖPPNA”
Det var Kim som stod där och skrek, Liam la en kudde över huvudet och försökte sova en stund till, han hade varit uppe hur länge som helst och ville bara vila lite.
”LIAM VI SKA GÅ”
Liam skulle ingenstans, han skulle stanna hemma och sova sig igenom hela natten för att gå till jobbet dagen efter. Men bankningarna upphörde inte, de blev fler och mer intensiva. Liam gick och ställde sig framför dörren och bet ihop käkarna. Kim gav inte upp.
”Jag ska ingenstans!” Liam sa det tillräckligt högt för att Kim skulle höra honom.
Det blev tyst utanför dörren en lång stund, så länge att Liam trodde att Kim gått. Men precis när han tänkte sjunga en segersång small det till på andra sidan dörren igen.
”KOMMER DU INTE NU SÅ SPARKAR JAG IN DÖRRJÄVELN OCH SLÄPAR DIT DIG”
Kim hade en läskigt ljus röst och Liam insåg att han faktiskt var på väg att sparka in dörren. Liam öppnade den snabbt och blängde på Kim som såg oerhört nöjd ut.
”Jag kommer inte ha roligt” Påpekade Liam kort och satte på sig skorna.
Liam hade aldrig varit i det områden de hamnat i, men han memorerade vägen så att han skulle hitta hem sen. Kim knackade inte på, han knallade rätt in. Liam smög bakom och tittade lite över Kims axel. Han var antagligen fortfarande knallröd i ögonen och vit i ansiktet, inte så tilltalande med andra ord.
Mario dök upp i öppningen till vardagsrummet, Liam var tvungen att hindra sig själv från att stirra. För självklart hade Mario avklippta jeans på sig med perfekt passform. Den vita t-shirten som kanske till och med hade en grå ton så att den inte såg kall och nästan blåaktig ut mot den mörka hyn var tight. Mario var visst bra på att klä sig själv i rätt färger. De korta ärmarna satt åt runt ett par enorma överarmar som bestod av muskler. Liam skulle inte ha något emot att klämma på dem, för att se hur hårda de var. Han skulle faktiskt inte ha något emot att få reda på hur det kändes att stå nära den där kroppen.
Rätt som det var dök det upp en till Mario i dörren, men denna hade inte riktigt lika mycket muskler och de blåa ögonen skiljde sig mycket från de gulaktiga. Ögonen på pojkarna hade samma form och de var på ett ungefär lika långa som Liam. De var snygga båda två, men det var ändå något med Mario som var mer tilltalande.
”Min bror, Milan” Mario vinkade in dem i vardagsrummet, Liam följde efter in och satte sig i en fåtölj som stod placerad längst bort från soffan.
”Simon och Julia kommer snart”
Ett ogillade suck kom från Kim, tydligen gillade han inte dem. En katt gick förbi och fräste åt Kim som pekade finger åt den. Katten var fluffig, vit med en ljus grå nyans på vissa ställen. Det högra ögat fattades men det verkade inte beröra katten som spatserade förbi alla och tittade misstänksamt med ögat som fortfarande satt där det skulle.
”Emilio är rädd för alla”
Liam antog att det var katten som hette Emilio, därför svarade han inte. Det fanns ingen anledning till att svara.
Efter ett par minuter ringde det på dörren, Mario gick och öppnade, tyvärr fick Liam en skymt av hans rumpa som såg alldeles perfekt ut, precis som resten av honom. Den där rödhåriga tjejen och en väldigt liten kille satte sig i soffan utan att ens titta på Liam, men tjejen som Liam antog var Julia verkade ändå sett honom.
”Vad gör horan här?”
”Håll käften” Det var Kim som skrek, Kim skrek alltid vad det än handlade om. Liam brydde sig inte om ifall han blev kallad hora, han var ju en. Skillnaden mellan han och Julia var antagligen det faktum att Liam tog betalt.
”Vad ska vi se?” Den där lilla saken som pratade var antagligen Simon, för Mario hade inte nämnt några andra namn så alla kanske var samlade nu.
”Milans tur att välja”
Milan studsade iväg och kom tillbaka med en film som fick Julia att rynka på näsan.
”En bög film?”
”Det är ingen bögfilm, det är en enda bög med och han är nästan inte med i filmen alls” Mario tog filmen från Milan och stoppade den i dvd-spelaren. Liam följde minsta lilla rörelse som Mario gjorde, för att se hur musklerna rörde sig under t-shirten.
”Men Milan är ju bög, så väljer han en surffilm med killar som springer runt utan tröja på stranden, han kommer ju sitta och runka efter två minuter” Julia verkade inte vara den trevligaste människa som existerade.
”Jag är också bög”
Liam tittade förvånat på Mario när han gjorde det där utlåtandet, Mario kunde inte vara bög, han hade ju flickvän.
”Bara halv, och prata inte om det när jag hör” Julia gjorde en grimage och verkade inte ens försöka dölja sitt hat.
”Men håll käften” Kim verkade inte komma på något bättre att säga.
”Eller så kan alla bara hålla käften”
Liam kände sig förvirrad, han fattade inte vad felet på dem var egentligen.
”Bokstavsbarnet kan hålla käften” Julia kontrade och tog emot en smäll från Kim.
”Vart är badrummet?” Liam reste sig upp och undrade vilken dörr han skulle välja.
”Dörren i hallen”
Liam gick in där och låste, han sjönk ner på golvet och lutade ryggen mot väggen. Tårarna började fora ner från ögonen igen. De där idioterna där ute fattade verkligen ingenting, de pratade som att de inte brydde sig om varandra och allt Liam ville var att hans bästa kompis skulle få leva längre än arton år. De som kallade varandra vänner ute i vardagsrummet verkade inte göra annat än att be varandra att hålla käften, eller använda ordet bög som något elakt.
Liam visste inte hur länge han satt där inne men tillslut knackade det på dörren.
”Liam, går det bra?”
Såklart var den extremt mjuk röst som kom från Mario, om det varit Kim skulle han skrika och hota med något. De andra skulle inte bry sig det minsta om att Liam satt där inne.
”Vi sätter igång filmen snart”
Liam torkade sig under ögonen och låste upp dörren, Mario stod där och väntade.
”Jag vill hem” Liam stirrade honom rätt in i ögonen, för att tydliggöra att han inte ville vara kvar. Han ville gå till Erik och stanna där för resten av livet. Mer hann inte Liam säga förrän en liten tjej kom springande med mörkt långt hår, väldigt söt. Antagligen ett yngre syskon som tillhörde Mario.
”Jag får inte vara med och leka med Isabel och Frida”
Liam tittade automatiskt på flickans hand som låste sig runt Marios. På Marios handled satt ett armband med färgglada pärlor.
”Fint armband” Sa han utan att riktigt tänka sig för. Tjejen sken upp som en väldigt stark lampa.
”Jag har gjort det, vill du ha ett? Jag går och gör ett” Så var hon borta och Mario stod kvar och smålog lite.
”Du kan inte gå hem nu när du ska få så fint armband”
Liam suckade och gick tillbaka in i vardagsrummet och satte sig i fåtöljen, som han dessutom flyttade längre ifrån soffan när ingen såg. Katten som skulle vara rädd för alla hoppade upp i knäet på honom och strök huvudet mot hans haka. Typiskt djur, det verkade som att de reagerade på ledsna eller deprimerade människor och bara drog sig till dem. Till och med råttan var extra efterhängsen vissa dagar.
Två flickor kom tillbaka de såg lika ut, Liam undrade hur många upplagor av barn de hade i familjen.
”Vem är du?”
Liam svarade inte, han tog bara emot armbandet från den ena som inte sa någonting, utan sprang fort och satte sig bredvid Mario. Den andra försvann när Liam inte svarade, varför skulle en lite skitunge få veta vem han var. Båda två verkade vara i samma ålder som hans yngsta bror.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | MoRoTpOwEr - 26 nov 09 - 07:18 | | super bra ;O | WalkingTheDemon - 26 nov 09 - 06:51- Betyg:  | | Bra <3 | | SoGetLost - 25 nov 09 - 22:35- Betyg: | super super bra:D:D lite kärlek nu okej???;):D bra skrivet:D
mejla | | Mp3 - 25 nov 09 - 22:28 | Aj.
Jag tycker så synd om Liam. Jag vill bara hoppa in i historien och ge honom en kram och aldrig släppa taget.
Och som sagt. Jag gillar Marios syskon <3
Du skriver fantastiskt. |
|
|
|
