Livets återvändsgränd |
Jag vet att det enda du kan gör efter olyckan är att andas, men trots det vet jag att du ser mig, att du hör mig. Ingen tror på mig, men jag vet, så jag försöker en sista gång.
- Jag älskar dig pappa, älskar du mig? säger jag till min pappa som ligger där i sjukhussängen.
Pappa ligger bara där han rör sig inte eller något. Jag börjar gråta, trots att tårarna borde vara slut nu, men ögonen bara rinner. Jag lägger försiktigt ner huvudet mot pappas bröst. Mamma står bakom mig, och nu gråter hon också, hon är helt förtvivlad.
- Jag älskar dig med Lovisa, viskar pappa väldigt svagt.
Men tillräckligt högt för att även mamma och läkaren ska höra. De står bakom henne i rummet. Djupa snyftningar hörs genom rummet. Doktorn går och tittar på sin dator skärm.
- Pappa dör du tar jag livet av mej! viskar jag i pappas öra.
Jag ser att det kommer en liten tår från min svårt skadade pappas öga, den rinner sakta ner för hans kind. Han reser sakta sin hand och för den mot min kind. Han hinner knappt nudda vid min kind innan handen faller ner på sängen igen. Doktorn går och stänger av andningsmaskinen och ska just säga något när jag brister ut i högljudd gråt, jag skriker rakt ut och kramar min pappa som ligger i sängen, helt orörlig. Jag gråter hejdlöst, mamma kommer och kramar om mig och hon gråter också. Jag knuffar bort mamma och håller kvar i pappa.
- Varför jag, mamma, varför just jag? skriker jag rätt ut.
Efter den kvällen förändrades allt, hela mitt liv. Jag började må dåligt, mamma började använda droger och söp varje kväll. Hon blev sparkad från sitt jobb som journalist eftersom hon alltid var påverkad även när hon arbetade.
På kvällarna när mamma var full och helt ner drogad satt jag på mitt rum och grät. Jag skar mig i handlederna och jag skrev runt tusen dikter om min älskade pappa som dött.
En dag när jag var 14 år och kom jag hem från skolan, låste upp ytterdörren och gick in, hittade jag mamma medvetslös i hallen. Jag ville inte gå igenom det här igen. Jag kastade mig ner på golvet. Hon andades tungt, hjärtat slog sakta. Jag slängde mig på telefonen jag ringde 112.
- SOS alarm. Vad har hänt?
- Hej min mamma ligger medvetslös på golvet, kan ni skicka en ambulans?
- En ambulans är på väg, vart befinner du dej?
- Malmskillnadsgatan 13 B.
- Har din mamma några sjudomar?
- Nej, men hon använder droger och hon luktar sprit.
- En ambulans kommer om 2 minuter.
Ambulansen kom tillslut, jag fick åka med i ambulansen till sjukhuset. Det enda jag kände inom mig var ” dör du med mamma, då tar jag livet av mig jag lovar det”
Lovisa satt bredvid sin mamma som låg medvetslös i ambulansen.
- Lovisa! Jag älskar dej! Jag kommer aldrig mer dricka alkohol ta droger eller nåt, viskade Lovisas mamma.
- Mamma jag älskar dej med!
Inne på sjukhuset fick Lovisa sitta i ett väntrum. Det gick minuter det, gick timmar. Läkaren kom när de varit på sjukhuset i ca 4 timmar
- Din mamma mår verkligen inte bra, hon kommer att behöva stanna på sjukhuset. Har du möjligt vis din pappa i närheten?
Lovisa föll ner på golvet i hejdlöstgråt.
- Kära lilla barn! Vad har hänt? Frågade läkaren.
Lovisa fortsatte att gråta.
- Jag vill träffa mamma, sa hon efter en stund av hejdlös gråt.
- Det ända hon kan göra är att prata, hon är förlamad från tårna till halsen. Jag beklagar .
Lovisa tog upp en lapp, gav den till läkaren och sprang ut från sjukhuset.
På lappen står det : ” Mamma ja orkar inte längre, jag saknar pappa för mycket jag älskar dig massa. Men jag lovade pappa att om han dör tar jag livet av mig, vi ses väll nån gång när du med dör. Mamma lev för mig, för pappa och för dej själv.
Älskar dig mest!
Många kramar och pussar din enda dotter Lovisa.
Läkaren gav lappen till Lovisas mamma utan att veta vad det stod på den. Mamman läste, hon sa till läkaren att stänga av maskinerna som höll henne vid liv. Läkaren tog lappen, läste frågade sedan:
- Nej det kan jag inte, sa läkaren.
Lovisa sprang så fort hon kunde, hon ville bara bort, bort från allt. Hon sprang bort mot järnvägen. Hon la sig på järnvägsspåret, hon blundade tog ett djupt andetag. Hon kände hur det vibrerade under henne. Hon hörde ett kraftig gnisslande ljud. Hon öppnade ögonen då såg hon att tåget lyckats stanna precis framför henne. Hon reste sig upp frågade sig själv vad i helvete håller jag på med? Jag kan inte lämna mamma helt ensam utan någon. Lovisa reste sig upp vinkade till lokföraren sprang raka vägen till sjukhuset. När hon kom fram slog hon upp dörrarna. Hon rusade fram till sin mammas rum. När hon såg sin mamma ligga och sova i sängen gick hon fram satte sig i sängkanten bredvid henne. Hon tog tag i sin mammas huvud så hon kunde se henne. Hon såg att hennes mamma gråtit massa, då viskade hon förlåt i sin mammas öra. Hon la sig bredvid sin mamma och somnade.
När läkarna sen kom in för att ta fler prover såg de att Lovisa låg tillsammans med sin mamma och sov.
Efter 2 veckor fick Lovisas mamma lämna sjukhuset. Lovisa och hennes mamma fick gå till en kurator en gång i veckan. Mamman blev frisk och slutade dricka alkohol. Lovisa klarade av åttonde klass med MVG i nästan alla ämnen.
[/8]
|
| Kommentarer | | -Muffin- - 8 aug 11 - 17:25 | | Tycker lite som rosabanan, lite snabbt kanske. Men å andra sidan, hur lång hade den inte blivit annars? Alla skriver ju olika. Men själv skulle jag kanske... ja, inte ta det så snabbt liksom. Men eftersom att det är en novell och man ska få plats med allt så! Spännande var den i alla fall, bra skrivet. | | DadIhateyou - 26 nov 09 - 16:33 | | fy fan vad bra, fick rysningar | | rosabanan - 25 nov 09 - 20:28 | | Och det här gick ju inte liiiite snabbt? |
|
|
|
