Värd dig (oneshot) |
Innan du försvann så sa du jag väntar här en dag när jag är värd dig!
Jag kämpade för att tårarna inte skulle rinna över men det våta salta på kinden kom ändå.
Men min älskling inte ska du vara ledsen!
Jo för jag är inte säker på att du kommer tillbaka eller tänk om jag inte känner igen dig!
Såja jag kommer att känna igen dig vännen, så vacker som du är.
Då får jag väl lita på det för det finns ju inget annat jag kan göra.
Om jag inte kan få dig att inte åka.
Jag gråter tårarna bara strömmar och du ler och tar mig i famn och viskar att jag älskar dig och jag kommer sakna dig!
Nu är du borta och jag sitter i den tomma lägenheten.
Jag vill inte vänja mig vid att sakna nån!
Jag har ingen lust att ens försöka bara tanken får mig att spy.
Jag spyr och spyr.
Sen går jag och lägger mig på soffan vad fan ska jag göra utan dig?
Du har ju alltid varit här!
Hur ska jag klara mig? Frågar jag dom höga väggarna runt mig.
Dom svarar med tystnaden den oändliga tystnaden.
Mitt tålamod tar slut och jag skriker MEN FÖR I HELVETE SVARA DÅ!
Jag försöker att ringa dig men du ignorerar mig.
Snälla säg att det är en dröm, så om jag nyper mig riktigt hårt i armen kommer jag att vakna och du kommer vara där.
Jag nöp mig hårt och länge.
När jag släppte blev jag besviken för det enda som var där var smärtan och det röda märket på armen.
Hon satte på 3 days grace pain.
Satte på högsta volym, brydde sig inte om vad grannarna skulle säga eller om dom skulle klaga.
Hon sjöng med i refrängen.
Pain, without love
Pain, can´t get enough
Pain, like it rough
I rather feel pain then nothing at all.
När låten var slut så tog hennes energi slut.
Hon ramlade ihop på golvet som en hög, gråtande.
Det var då hon hörde ringklockan.
Hon masade sig upp och öppnade.
Där stod tre tanter med nån jävla bok.
”Hej, vi kommer från jehovas vittnen…” sa dom tills dom blev avbrutna.
”Jag tror inte på sånt skit, så dra åt helvete innan jag blir riktigt förbannad.” sa hon dovt.
”Ja men om du bara lyssnade på det vi har att säga..” sa dom skyggt.
”Får jag titta i boken?” sa hon lite snällare.
”Ja, givetvis.” sa en av tanterna och räckte henne boken.
Hon bläddrade och läste några stycken tyst för sig själv.
”Det här är ju helt sjukt, och ni tror till och med någon med 0,2 IQ skulle gå på den här skiten?” sa hon surt.
”Ehh.. alltså det är ju ditt egna val.” sa dom osäkert.
”Jaja… har i alla fall inte tid med er. Så ni kan dra.” sa hon argt.
Hon stängde dörren och sjönk ner på golvet och lutade ryggen mot ytterdörren.
Hon hade hoppats på att det var han som hade kommit tillbaka, hade ångrat sig och ville spendera resten av livet med henne och aldrig lämna henne igen.
Hon visste i den stunden att han inte skulle komma tillbaka.
Så vafan gjorde hon här?
Hon kunde lika gärna gå tillbaka till att vara hans skyddsängel igen.
”Jag önskar…” sa hon tyst till sig själv ”att jag blev en ängel igen.”
Hon öppnade balkongdörren, en vind blåste på henne så håret flög för hennes ansikte.
Hon gick in igen och letade reda på penna och papper.
Hon skrev ett avskedsbrev till honom.
Hej
Jag hör inte hemma här på jorden.
Men du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Min herre ropar på mig jag måste lämna dig nu.
Men lova att aldrig glömma mig.
Hon tog av sig halsbandet hon hade fått av honom och vek ihop brevet och lade halsbandet bredvid.
Hon gick långsamt ut på balkongen och klev upp på räcket.
Innan hon lyfte fällde hon en tår men tänkte att det ändå var bäst såhär.
Hennes vingar på ryggen växte ut och hon flög iväg.
Jag lovar att vakta dig i all evighet.
Den är inte så jättebra, men jag får hoppas att ni gillar den.
Inget illa menat mot jehovas
|
|
|
|
