[m/m] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 8' |
Jag failade denna delen lite (a) XD Kommentera ändå :]
Mario Gonzales
”Sluta då” Kim smällde till Mario i huvudet som tittade upp och flinade lite. Kim verkade inte vara färdig med det han hade att säga.
”Måste ni ha händerna innanför varandras kläder när vi har filmkväll”
De satt samlade i soffan och tittade på en film som Mario inte tyckte om, men det var Julias tur att välja. Hon hade med avsikt valt en film som hon själv hatade så att hon skulle kunna sitta med händerna i Marios byxor istället för att titta. Något som Kim inte uppskattade, vilket var förstårligt, Mario skulle inte tycka om det om det var någon av de andra som höll på.
”Men käften Kim, har du inte tagit dina mediciner eller?” Julia blängde irriterat på Kim som vanligt. Mario gissade på att Julia inte gillade Kim, inte ens lite. Om hon ens kunde tänka sig att vilja tycka om Kim hade hon kanske försökt vara trevlig.
Kim flög upp från soffan och stängde av tvn, det var precis så han reagerade när han blev arg.
”Det har jag visst det!” Kim klampade iväg och det hördes en hög smäll, den där smällen som berättade att Kim just kört handen i väggen. Sist det hände hade han krossat två knogar, nu hade han inte de knogarna kvar längre.
”Jävla onödigt sagt” Mario reste sig upp och gick efter Kim, någon skulle alltid lyckas förstöra deras roliga kvällar.
Kim stod i hallen och körde handen i väggen upprepade gången, Mario stoppade honom innan han förlorade de knogar han hade kvar.
”Kom så går vi in i köket” Mario drog med sig Kim och satte honom på en stol. I frysen hittade han is som han lindade in i en handduk och la på Kims hand.
”Varför måste alla vara så taskiga mot mig?” Kim lät upprörd och petade surt i bordsskivan. Mario ryckte på axlarna, han hade inget bra svar på det.
”Jag vet inte”
”Det är bra att du finns, du tar alltid hand om alla” Kim fick det att låta töntigt, men det stämde. Första gången Mario och Kim stött på varandra var när ett par killar försökte reta upp Kim. Mario hade varit där på ett par sekunder och gett killarna onda blickar. Efter det hade Kim gått bakom Mario för att gömma sig, efter ett par dagar flyttade sig Kim och gick bredvid Mario. Det hade bara blivit så att Kim aldrig lämnat hans sida efter det.
”Föresten, du skulle bra gärna vilja ta hem rödhåringen och sätta honom i en bur va?”
”Vem?” Mario låssades som att han inte förstod någonting, men det gjorde han ju egentligen.
”Äh, du har ju spanat efter honom i tre dagar”
Mario sträckte ut tungan åt Kim och log lite, så han kanske ville rädda Liam från vad det nu var. Men efter den där filmen som Kim så vänligt visat honom ville han inget hellre än att ta honom därifrån.
”Han gillar bio” påpekade Kim som om det var världens självklarhet att Mario skulle ta med honom på bio. Kim visste det där bara för att han fått följa med Liam till hans lägenhet. Mario fattade inte hur han gjorde, men om man lärde känna Kim så var det svårt att neka honom någonting.
”Vet du det?”
”Nej men han sa att det lät kul, och han kan behöva lite roligt, det vet jag”
Mario var tveksam, Liam verkade inte direkt gilla honom speciellt mycket. Kim däremot verkade vara hans bästa kompis eller nått i den stilen, Kim kunde ta med honom på något roligt. Men och andra sidan var inte Kim den typ av människa som ville rädda världen från allt ont.
”Snääällaaa, om du gör det så kommer han gilla mig mer och då kanske han säger mer än ett par ord”
Mario var fortfarande tveksam, väldigt tveksam.
”Jag vågar inte själv” Kim gav honom hundögonen som var omöjliga att motstå. Så han nickade bara och hoppades för Kims skull att Liam skulle gå med på det.
”I morgon, ge honom lite mat också” Kim var borta innan Mario hann protestera, dörren åkte igen. Antagligen var Kim fortfarande arg på Julia och skulle inte komma tillbaka på länge.
Mario startade datorn och gick in på internet, så fort han såg de där färgerna måla upp sig på skärmen fick han huvudvärk. Att använda datorn var bland det värsta han visste, därför var han den enda av alla kompisar som vägrade vara social på msn. När de andra satt där och skrev smilegubbar till varandra var Mario och tränade. Eller satt barnvakt åt två hemska nioåringar, fast de var bara hemska ibland. Han tog första bästa bio och bestämde platser, ganska högt upp och längst ut. Så att Liam skulle kunna springa därifrån om han ville. För att inte kunna ångra sig bestämde han sig för att gå dit och hämta biljetterna direkt.
I vardagsrummet satt Simon, Julia, Milan och Fia fortfarande och tittade på den där dåliga filmen.
”Jag går lite”
”Vart ska du?” Julia flög upp på fötterna och såg misstänksam ut, Mario kunde egentligen lika gärna sätta ett koppel på sig själv och ge det till Julia. Lite så kändes det faktiskt när Julia skulle veta allt hela tiden.
”Hämta Biobiljetter”
”Ska vi på bio?”
”Nej det ska vi inte, sätt dig och håll käften”
Precis så trevliga var de mot varandra, de kanske skulle gå någon kurs i hur man var trevlig mot vänner. Men ingen verkade bry sig, för ingen av dem tog något den andre sa på allvar. Där var Kim ett undantag, när det gällde Julia i alla fall, för han visste att Julia menade det. Alla visste att Julia gjorde allt för att vara elak mot stackars Kim som inte kunde hjälpa sitt hetsiga humör som kunde slå om.
Mario gick hela vägen in till stan, men det var inte långt och han föredrog att gå. Skithålan var så liten att det gick att gå överallt. Att ta bilen var bara nödvändigt när det regnade eller om man var lika lat som Milan.
Mario kom på att han kanske skulle ge båda biljetterna till Kim så kunde de gå istället. Han ville verkligen inte gå med någon som ogillade honom så mycket. Liam hade visserligen aldrig sagt att han hatade Mario, men det kändes så. Enda anledning till att Kim fick honom att göra det var så att han skulle kunna få veta mer om Liam. Varför just han var intressantare än alla andra där, Mario kunde nästan förstå varför.
Efter en lång väntan i en kö full med mammor och deras små barn fick Mario äntligen tag på sina biljetter, sen var det bara att gå hem igen. Han ville inte gå hem, därför struntade han i det och gick en vända istället. Benen ville gå mot slummen, hjärnan ville gå hemåt medan hjärtat verkade helt likgiltigt. Ingeting kom överens så Mario gick hem igen. Vad annars skulle han göra med sitt enformiga liv? Om Julia var kvar kanske de kunde roa varandra en stund.
Marios bröstkorg åkte upp och ner i en ganska hög fart, Julia hade varit kvar, till hans förvåning. Det hade inte krävts så mycket övertalning för att få Julia att sätta sig gränsle över honom. Bara för att hon envisades med att vara över blundade Mario hela tiden. Bröst var jobbiga att titta på, Mario gillade att klämma på dem, men han gillade inte att titta på dem. De var störande på något sätt, Julia borde skaffa sig mindre. Hon kanske kunde operera sig helt platt, det skulle inte göra så mycket om han inte hade något att klämma på. För Mario råkade gilla rumpor också, allt som gick att klämma på var helt i hans smak. Det och att nafsa på örsnibbar, det råkade han också gilla, antagligen mest av allt.
”Mario?”
Mario slog upp ögonen och tittade upp, Julia var inte där upp längre, hon satt bredvid honom. Han hade visst missat allt med sitt tänkande på platta bröst, rumpor och öron.
”Vad är det med dig?”
”Äsch inget” Mario ville inte fråga Julia om hon kunde operera bort brösten, det var bara taskigt. Så skulle det sluta i evigt bråk också, det visste han. Egentligen borde allt det där tänkandet bara gjort det bättre, men tydlig inte.
”Vem ska du på bio med?”
”Kim” Mario ville inte säga vem han skulle på bio men, om Liam nu ens ville följa med. Julia skulle bli arg och kalla Liam för massa dumma saker. Det var en sak att svära åt någon men att kalla någon för elaka saker var inte snällt. Enligt Mario så fanns det ingen anledning heller.
Julia verkade gå med på det och klädde på sig.
”Jag måste gå hem, syns” Mario låg kvar en stund innan han satte sig upp och suckade, han behövde duscha. Bara det att det var så fruktansvärt tråkigt att göra det. Att bli blöt alltså, då var håret tvungen att torka. För det mesta lockade sig Marios hår när det torkade av sig själv, hårtorken var jobbig och det lockade sin ändå i nacken. Visst hade Milan en plattång som Mario kunde låna, men det kändes så extremt bögigt.
”Mario, mamma sa att… usch du är naken” Anna stod i dörren och stirrade, Mario förstod inte varför hon skulle glo om det var så hemskt.
Mario tog en handduk som låg på stolen och satte runt sig.
”Mamma sa att du ska göra mat åt oss för hon ska skära upp någon och plocka ut innehåll” Den där sista detaljen om vad Sierra skulle göra på jobbet var Mario ganska ointressant för honom.
”Jag ska bara duscha”
Vattnet var ovanligt trevligt, alldeles lagom varmt. Tiden rann som vattnet och tillslut såg Mario ut som ett russin. Först då klev han ur duschen och gnuggade handduken mot håret.
”Mario jag är hungrig” Någon av syskonen bankade på dörren ett antal gånger.
”Jaja” Mario satte på sig ett bar mjukisbyxor och en t-shirt, håret fick väl bli lockigt då. Det fanns tydligen ingen tid till att torka det.
”Pannkakor” Både Anna, Isabel och Milan satt parkerade vid köksbordet och väntade på att han skulle mata dem. Milan var faktiskt tillräckligt gammal för att hjälpa till men han var hemskt dålig på att laga mat.
”Milan du kan ju duka”
Milan protesterade men gjorde ändå som han blev tillsagd, Mario kunde ju inte göra allt själv heller. Det räckte med att han stod och stekte pannkakor.
”Jag ska ha den första”
”Nej jag ska det!”
”Nej Milan får den” Mario tänkte inte ge första pannkakan till de som bråkade och Milan satt tyst och väntade. Därför la Mario upp den på Milans tallrik och fortsatte att steka fler som han la upp på tallrikarna. Själv skulle han antagligen få äta ensam när alla andra blivit mätta och gått därifrån.
Det blev som Mario räknat med, de försvann alla tre och lämnade disken till Mario som nu satt där och åt pannkakor med hemmagjord sylt, aldrig att han tänkte äta det där som de andra ätit. Fullt med konserveringsmedel och kemikalier, det var äckligt.
”Mario, vad är en bög?” Anna sprang in i köket och höll upp en tidning. En av Milas tidningar, för Milan och springandes efter och försökte knäppa byxorna samtidigt.
”Ge tillbaka den där”
Mario kunde inte låta bli att skratta, stackars Milan som var så livrädd för att erkänna att han gillade killar. Milan gillade tjejer, inte ens lite som Mario gjorde. Så vart Fia kommit in i bilden kunde han inte förstå.
”Det där är bögar” Mario pekade på två killar på tidningen, bilder som en nioåring inte borde se.
”Jag vill också vara bög då” Anna vände och vred på tidningen som om hon försökte komma på hur det skulle se ut och hur allting passade ihop. Milan slet den ur händerna på Anna och sprang därifrån.
”Så lätt är det inte, titta bara på Milan”
Milan var praktexemplar på hur jobbigt det kunde vara att tända på killar om man var kille själv. Han blev retad ganska ofta, det spelade ingen roll hur många flickvänner han skaffade så skrek det ändå bög om honom. Ibland tyckte han synd om Milan och sa till de som retade honom att han också var bög. Fast det var det ingen som trodde på eftersom att han och Julia var ganska oanständiga offentligt för det mesta. Det enda Fia och Milan gjorde, var att hålla varandra i handen men de gick ändå minst en meter ifrån varandra.
Om Mario skaffade en pojkvän någon gång skulle han minsann visa upp honom inför hela världen. Han skulle han någon som han var stolt över, så stolt att han kunde strunta i vad andra tyckte. Så kände han inte om Julia, hon var bara där. Mario var inte det minsta stolt över henne, men alla andra skulle antagligen göra vad som helst för att få henne. Det var inte svårt heller, de var lika otrogna båda två. En vacker dag skulle Mario fixa en söt liten pojke till Milan som han kunde tycka om. Så slapp han släppa runt på en bly tjej med råttfärgat hår. Då var det bättre med en blyg lite pojke som tyckte om Milan också. Var man äldre så var man tvungen att hjälpa till, även om det bara handlade om några minuter.
”Mario, får jag gå till Frida” Isabel kom ut med telefonen i handen och tittade hoppfullt på Mario.
”Om Milan följer dig dit, gå och fråga honom”
Anna såg ledsen ut när Isabel fick gå till en kompis, hon var den som mest höll sig för sig själv hela tiden. Av någon anledning så hade hon svårt att hitta kompisar.
”Vet du vad vi kan göra?”
Anna skakade på huvudet och tittade upp på Mario med lite hopp i ögonen.
”Vi kan göra… pärlplattor” Mario hatade pärlplattor och pärlhalsband, men han offrade sig för att muntra upp Anna.
Anna kom tillbaka med massa pärlor och annat de kunde behöva för att få hop någonting. Mario försökte göra ett snyggt mönster på en platta men det gick inte riktigt som han tänkt sig. Det där med att få ihop färger och former gick inte alls som han tänkt sig.
”Den är till dig” Anna satte ett armband runt handleden på Mario fullt med färgglada pärlor.
”Vad fint” Det såg ut som vilket pärlarmband som helst, men det kunde han förstås inte säga högt, då kanske Anna blev ledsen, och dessutom skulle han inte gjort det bättre själv.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 24 nov 09 - 22:18 | Jag älskar Marios syskon. Jag gör verkligen det. Du förmedlar syskonkärleken på ett maalöst vis.
Du skrive otroligt.
<3 | Fiiiaaas - 24 nov 09 - 21:24- Betyg:  | naw va snäll han är mot lilla Anna :)
mejla :) | | WalkingTheDemon - 24 nov 09 - 18:30- Betyg: | | Bra :)) <3 | | SoGetLost - 24 nov 09 - 17:41- Betyg: | | yäääh::D:D:D bio:D så mysigt:P super duper bra:D mejla nästa;) |
|
|
|
