Det som inte fick hända. |
Kapitel 1
Jag vaknade av att min mobil ringde på hög volym, jag undrar vem det är som ringer.
Jag kollar på min mobildisplay, det står dolt nummer, jag väljer att inte svara.
Det ringer igen, jag svarar och säger
"Hallå?" Jag hör en bekant röst, jag hör snyftingar. Jag undrar vem det är som gråter i andra änden.
"Hallå, vem är det? Vad har hänt?" Frågar jag oroligt.
"Angelica?" Hör jag rösten säga. "Ja det är jag, vad har hänt?"
Jag hör hur personen i andra änden börjar bryta ut i gråt.
"Angelica, mamma... Mamma" Jag blir allt mer orolig. "Vadå mamma? Hon ligger och sover?" Säger jag oroligt.
Personen i andra änden tog andan och svarade "Angelica, det är jag Pierre, mamma ligger på sjukhuset."
Jag springer upp ur min säng och kollar in i mina föräldrars sovru, jag ser att ingen ligger i sängen.
Jag öppnar dörren till bror Kevins rum, han sov, jag väckte honom, han undrar varför jag väckte honom, jag tog telefonen intill mitt öra och säger
"Hallå Pierre? Är du kvar?" jag hör han säga en mening som får mig att brista ut i gråt. " Ja, Angelica, mamma har fått en hjärnblödning"
Jag känner hur mina tårar börjar rinna, Kevin undrar varför jag gråter. Jag sätter på högtalaren på min mobil. "Pierre säg det igen" han säger de små orden igen.
"Mamma har fått en hjärnblödning" Jag tittar på Kevin och kramar sedan om honom, vi båda är oroliga och shockade i gråt.
"Vilket sjukhus ligger mamma på!?" Frågar jag med korta meningar.
Pierre svarar och säger " Du ver sjukhuset närheten av Zinkensdamm?"
"Ja jag vet, tack. Hejdå"
jag lägger på och går sedan in i mitt rum och kastar klädena på mig, och sedan mina utekläder.
Jag och Kevin sprang hela vägen fram till tunnelbanestationen med flås och utan att stanna, vi ville komma så fort som möjligt fram till mamma.
Den kommer om tre minuter, som det stod. Vi tog den sista tunnelbanan som gick för natten. När vi väl kom fram till Zinkensdamm så började vi springa emot sjukhuset.
Vi var nästan framme vid sjukhuset, vi var så oroliga för mamma att vi nästan inte kunde andas.
När vi väl kom in till sjukhuset sprang vi till recptionen och frågade var mamma låg, då fick vi ett väldigt drygt svar.
"Och vilka är ni?"
då svarade Kevin" Susannes barn! Var ligger hon!?"
Hon kollade upp och sade "Jaha, så trevligt då"
"VADÅ TREVLIGT! MIN MAMMA LIGGER I EN HJÄRNBLÖDNING, DET ÄR FÖR HELVETTE INTE TREVLIGT" skrek jag spydigt.
" Ta det lugnt, hon ligger på intensiven, våning tre, i rum 483."
"Tack så mycket."
Vi började gå till hissarna, vi kramase om varandra och hoppades på att det inte var så allvarligt. Vi kom upp till intensivavdelningen.
Vi frågade en läkare var rum 483 låg, hon pekade rakt fram.
Vi gick fram en bit, och såg sedan att det stod rum 483.
Vi kollade in i rum 483, vi ser mamma ligga där helt hjälplös.
Jag går närmare mamma och faller en tår och säger
"Mamma, du kanske inte hör mig men jag vill bara säga att vakna med ett samtal av min bror mitt i natten, och se att du inte ligger i din säng, utan att ta med dina barn
och inte säga någonting att det har hänt någonting, det är så skrammande.
Mamma, jag älskar dig, ge inte upp, du måste kämpa, kämpa för oss, för alla nära och kära. Mamma jag älskar dig.
Jag vill inte förlora dig, jag kommer inte kunna leva utan dig, det är alltid du som har ställt upp för mig,vad än det har varit.
DU får inte ge upp mamma, jag behöver dig."
Jag känner hur tårarna väller ned för min kind igen.
Jag ser pappa gående i korridoren fram och tillbaka, jag springer fram till honom
med rinnande tårar på mina kinder.
Pappa kollar på mig och börjar gråta. Han frågar vad jag gör här.
Då svarade jag "Pierre ringde mig, Kevin är också här, han är med mamma" Då svarade pappa
"Okej kom."
"Varför väckte du inte oss för?" Snäste jag till.
"Jag tänkte inte på det, det är väl viktigare att mamma kom hit och fick vård än att hon hinner dö medans man väcker er?"
Jag tänkte efter en stund och svarade sedan" Jo der är ju sant, hoppas det inte blir sämre än vad det redan är. Jag behöver mamma."
Detta är verkligt.
Detta hän de för två år sedan
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | xDOLPHiNx - 25 nov 09 - 10:40 | | visst :D | michellehn - 24 nov 09 - 20:44- Betyg:  | Riktigt bra skrivit. Hemskt att det hänt på riktigt. Men,
vag hände sen? OM det kommer en fortsättning, vill du vara
snäll att skicka ett mejl om att den är ut. Kram! :) |
|
|
|
