Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Våldtagen [Del 16]

Så, äntligen färdig med del 16. Sorry att det tagit sådan tid, jag har fasktiskt inga ursäkter, bara att jag inte haft någon större lust att skriva XD
Men läs gärna och komentera! ps. glöm som sagt inte att skriv mejla mig om du vill jag ska meja när nästa del kommer ut

De tre dagarna jag var tvungen att stanna på sjukhuset var en plåga. All smärtstillande gjorde så att jag inte kunde tänka klart och jag blev lätt trött och irriterad på allt omkring mig. Ibland fick jag vredesutbrott och kastade de få grejer, som fanns i mitt rum, omkring mig. Ibland bröt jag ihop i gråtattacker och hulkade som ett litet barn. Trots detta stannade Tobbe hela tiden vid min sida. Självklart var han tvungen att gå till skolan men han kom alltid och hälsade på efteråt. Han höll om mig när jag grät och stod ut med mina vredesutbrott. Han var verkligen min klippa, samtidigt skämdes oerhört mycket över att han skulle behöva se mig så här svag.

Vid ett mitt på dagen den tredje dagen stod jag och Tobbe vid receptionen. Jag fick äntligen lämna sjukhuset och jag var så glad att jag kunde spricka av lycka. Tobbe och sköterskan som satt bakom diken pratade och jag hörde hur sköterskans penna krafsade när hon skrev i sina papper. Jag kunde knappt koncentrera mig på vad de sa. Jag ville ut härifrån nu och när Tobbe och sköterskan äntligen var färdiga med tjatet så nästan skuttade jag ut. Väl ute ur de stora svängdörrarna kastade jag upp armarna i luften och njöt av värmen i ansiktet. Jag hörde hur Tobbe skrattade bakom mig och vände mig om. Utan att jag märkt det hade han kommit och ställt sig precis bakom mig och nu stod jag och kollade in i hans bruna ögon. Av ren impuls la jag armarna runt hans nacke och kramade honom hårt.
”Tack, för att du finns”, viskade jag i hans öra och skrattade lågt.
”Allt för dig, det vet du”, mumlade han innan han kysste mig för andra gången. Jag kysste honom tillbaka och vi stod en lång stund och bara lät tiden gå som den ville.
Efter ett tag drog han sig långamt tillbaka. ”Så, vad vill du hitta på i dag?”, frågade han och log. ”Det är trots allt lördag.”
”Kan vi inte åka in till stan och fika eller nått då?” Frågade jag och vi gick tillsammans till busshållplatsen. Medans vi väntade på bussen tänkte jag på hur lycklig jag var för stunden och undrade hur länge det skulle vara. Jag var fast besluten om att inte tänka på vad som hade hänt tidigare och kämpade för att hålla mig kvar i nuet. Bussen avbröt mig i mina tankar och vi åkte under tystnad in till stan medans busschaufförens radio lågt spelade ”Här Kommer Alla Känslorna På En Och Samma Gång”. Jag log och tänkte på hur rätt texten i detta fall faktiskt hade.
”Vad ler du åt?” John hade sett mitt leende och kollade nu tillbaka på mig med nyfikenhet.
”Nej, inget.” Kände inte att det var något som var intressant. ”Visst är det fint väder i dag?”, frågade jag istället.
”Haha, ja verkligen”, skrattade han. ”kunde inte bli bättre.” Han gav mig en lätt puss på kinden och jag log tillbaka. Vi satt tysta resten av vägen in till stan och jag nynnade lätt med i låten. När bussen väl var inne i stan klev vi av och letade rätt på ett mysigt kafé. Vi valde ett ute vid hamnen och satte oss vid ett bord med varsin latte och kaka. Tillsammans såg vi på alla båtar och människor som låg eller gick förbi i hamnen. Spänningen växte mellan oss och jag visste att det var ofrånkomligt.
”Förlåt”, viskade jag och kollade på mina händer som låg i mitt knä. Tobbe stannade med latten på väg mot munnen och suckade.
”För vad då?”, frågade han och jag kunde känna hans blick på mig. ”Det är helt och hållet mitt fel, jag borde stannat med dig.” Jag hörde hor hans röst blev argare och jag kollad upp på honom för att möta blicken.
”Nej, det är inte ditt fel Tobbe. Jag är ledsen för att du behövde se mig sådär, jag sa åt dig att glömma allt. Du vägrade att lyssna, varför gick du bara inte iväg, varför vände du mig inte bara ryggen åt mig? Det skulle varenda vettig människa göra.” Jag pratade tyst och kollad vakande på honom medans jag pratade.
”Vad snackar du om? Klart jag inte kunde lämna dig. Jag skulle aldrig kunna ignorera dig. Jag älskar dig. Det har jag gjort länge.” Jag kollad stumt på honom och kunde inte fatta varför han tyckte jag var så speciell. I skolan ville alla var med mig, jag var skolans drottning och alla killar ville ha mig. ”Du vill bara ha mig för att jag är populär och omtyckt, berätta varför du inte är som alla andra”, sa jag och bröt inte ögonkontakten.
”du är snäll Lisa. Du tror att du gömmer allt så bra, spelar den perfekta personen med attityd och inte bryr sig om någon. Men du är inte sådan, du bryr dig om andra även om du inte säger det med ord. Det sättet du hjälper dina kompisar, ger dom råd och stöd. Du är en snäll människa och sådana som du är lätt att älska. Så det är absolut inte ditt fel. Det är din mammas…”
”Sluta. Jag vill inte höra mer”, avbröt jag honom och kollad åter ner på mina händer. Jag fick inte låta mig själv hoppas. ”Snälla gå, jag orkar inte mer.” Det vackra vädret hade plötsligt blivit kallt. Värmen från solen nådde mig inte lägre och ljuset blev kallt och färglöst. ”Snälla, försvinn. Jag vill att du glömmer allt som hänt, glömmer mig och går vidare. Det är ändå försent för mig, du kan inte ändra vad som hänt. Men du kan gå vidare, du kan glömma. Om du går och inte kommer tillbaka kan du bli lycklig. Min morsa kommer förr eller senare slå ihjäl mig, det vet du lika bra som jag. Så om du försvinner så slipper du bli olyckig, du slipper plågas. Jag vill inte det, jag vill inte att du ska lida på grund av mig.” Jag drog efter andan. Jag hade pratat utan uppehåll och min luft hade tagit slut.
”Hon kommer inte.” Tobbe kollad på mig.
”Ursäkta?” Jag kollade förvånat upp på honom. Vad snackade han om?
”Din morsa kommer aldrig mer skada dig. Jag har anmält henne. Polisen tog henne medans du fortfarande var medvetslös.

Hmmm? tjaa vad tycker ni? ris/ros
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
palle94 - 8 dec 09 - 12:00
ros
du skriver med en jäkla talang väntar på nästa(a) =)
Samme15 - 7 dec 09 - 19:30- Betyg:
jättebra :D mejla nästa :P
Onetime - 7 dec 09 - 15:09
Tycker den har varit bra hela tiden :D jag vill fortfarande läsa mer ^¨^
InTheShadows - 2 dec 09 - 21:36- Betyg:
ROS PÅ ALLT :D
empalove - 1 dec 09 - 20:31- Betyg:
skit bra!! MERA!!!
Sansan - 30 nov 09 - 20:49
super ! Tummen upp ! :D!!!!
Matildaaaz - 27 nov 09 - 13:27- Betyg:
Sjukt bra ! Mejla mig.
smille13 - 24 nov 09 - 19:45
mejla guuud dööör annars ...
SixTenxX - 24 nov 09 - 19:29
mejla mig o:
Rowsanallen - 24 nov 09 - 18:10- Betyg:
Jätte bra, mejla mig. :)
Knyttet_2 - 24 nov 09 - 16:12
mejla tack
ackbarian - 23 nov 09 - 23:22- Betyg:
jattebra! :) forsatt med att skicka meddelande!
WalkingTheDemon - 23 nov 09 - 22:44- Betyg:
Bra! Mejla :)
Fiiiaaas - 23 nov 09 - 18:16- Betyg:
åh gud va duktig du är!
Mejla för 17 :)
Bolliz - 23 nov 09 - 17:56- Betyg:
JIPPYYEJ:D::D:D:D<3333 Bäst<3 Mejla nästa;)
hooppsan - 23 nov 09 - 17:08- Betyg:
mejla (a'
snovit1 - 23 nov 09 - 16:24- Betyg:
Rooooos, !
Meila nästa tack (: !
TheVampireZero - 22 nov 09 - 22:14- Betyg:
Oj oj oj, jag älskar den fortfarande. Har ingen större åsikt om just denna delen <3

Skriven av
loversarelonley
22 nov 09 - 22:02
(Har blivit läst 271 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord