Tillägnat hon som äger mitt hjärta. |
Jag satt uppe hela natten igår. Jaha, so what? Men alltså… jag satt uppe hela natten igår. För din skull. För ditt ansikte på skärmen. För minnena som sköljde genom mina ömma tankar. För tårarna som brände mönster på min hud. Jag satt uppe hela natten igår. För din skull.
Inte för att du skulle bry dig, det vet jag ju att du inte skulle, men du kanske vill veta ändå? Veta att jag tänker på dig lite för mycket, lite för ofta. Du kanske vill veta det? Fast jag vet ju att du inte vill det. Egentligen vill du ju säkert glömma bort mig helt och hållet, men det är svårt när vi tvingas ta samma tåg ibland. Svårt att glömma bort gamla söndriga flickvänner då. Om jag sa att jag inte var sönder då? Om jag ljög tillräckligt övertygande, skulle du kunna komma tillbaka då? Det gör ont att tänka så vet du, du borde säga förlåt. Snälla, be om ursäkt för att du fick mig att falla för dig. Snälla? Kan du be om ursäkt för alla de papper jag slösat på dig, alla onödiga pappershanddukar? Det kallas miljöförstöring älskling, säkert värre miljöförstöring än den vi gjorde tillsammans när vi skulle fixa ditt hår. Eller du skulle fixa det och jag satt bredvid och tittade på. Säkert värre än när du sprejade mitt hår fullt av glitter och jag var tvingen att duscha i timmar för att få ut det. Inte för att jag klagar, men det kallas miljöförstöring. Du borde be om ursäkt för alla papper.
Det finns faktiskt ganska mycket du borde be om ursäkt för. Mina ärr, tillexempel. Fast du har ju faktiskt bett om ursäkt för dem, även då det var den värsta ursäkt jag hört. Någonsin. Men det finns mycket annat också, som du inte vet om. Diverse brännmärken och andra defekter på mina ben, armar och mage, men det finns andra saker också. Jag kan tillexempel inte lita på någon längre. Inte fullt ut iaf. Och jag kan inte riktigt vara lycklig heller. Jag brukade vara ganska optimistisk innan, men nu är allt svart. Svart, svart och vitt, med några få gråtoner och bara en liten gul prick. Du borde be om ursäkt för min ensamhet också. För faktumet att jag stöter bort människor som om jag vore ett träsktroll, bara för att jag är rädd för att bli lika sårad igen. Rädd för att folk ska se för mycket. Vilket är världens dummaste grej med tanke på att mina känslor går att läsa som en öppen skvallertidning hos frisören. Men ändå. Du borde ändå be om ursäkt.
Jag vet att det inte är ditt fel. Jag vet att du gjorde vad du gjorde för att jag inte gav dig något annat alternativ. Jag vet att jag kunde ha hanterat det bättre och jag vet att jag inte borde vara så bitter efter ett och ett halvt år, men kan du klandra mig? Hur hade du känt om det var jag som försvann, utan ett ord eller ens ett hejdå? Om du hade tvingats se mig varje dag, gått i samma klass, andas samma luft? Om det varit jag som sedan hade börjat agera kompis igen? Kompis, när det vi hade var så mycket mer. Hur hade du känt dig om det var jag som bad om ursäkt för månaderna av splitter och kaos? Om anledningen som gavs var att du mådde för dåligt och jag ville må bra? Hur hade du känt?
Jag skrev ett brev till dig. Det var säkert ett år sedan, men det ligger fortfarande i lådan med ditt namn all over it. Precis som mitt hjärta.
Sara
|
| Kommentarer | | Haiduciin - 7 dec 09 - 22:45 | Du borde blir författare eller något sånt. Herregud säger jag bara.
<3 |
|
|
|
