[M/M] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 6' |
Funderade precis på vad jag ska skriva för att få lite kritik. Den som känner för de kan ju påpeka mina stavfel så kanske jag lär mig någon dag hehee
kommentera :]
Mario Gonzales
Det slutade aldrig att regna den natten, Mario hölls rastlös mesta delen av timmarna som flöt förbi. Mörkret som under sommartiden aldrig hann mörkna ordentligt innan det var dags för solen att gå upp igen. Han kunde inte riktigt släppa det där med Liam, som han visat vägen hem. Tanken på Liam gick att tänka bort, men det faktum att han faktiskt gick där och åt helt fel dessutom. Det gjorde honom nyfiken, visste var det inte hans ensak, han hade inte ens rätt att fråga. Liam verkade inte vara den pratglada typen heller, för efter att Liam sagt sitt namn var det tyst hela vägen tillbaka till slummen. Där hade Liam yttrat ett försiktig ”tack” och försvunnit in genom den trasiga porten.
Mario hade stått kvar i regnet en stund, vilket inte gjorde något eftersom att han haft regntäta kläder på sig. Bara för att regnade ute tänkte inte han offra en hel dag utan en liten springtur, men denna dag kunde han tänka sig att offra om regnet inte gav upp.
När klockan närmade sig sju slängde han av sig täcket och gick ner i köket. Där satte han på kaffebryggaren och lämnade huset för att hämta morgontidningen. Granntanten var ute och hötte med näven, bara för att det regnade ute betydde det inte att Mario tänkte ta på sig kläder. Istället hämtade han tidningen extra snabbt och la den på köksbordet.
Kaffet droppade ner i lagom takt, Mario hade inte bråttom. Då och då gav kokaren ifrån sig ett hungrigt ljud, så var kaffet klart. Mario tog fram sin mörkgröna kopp och hällde upp det svarta kaffet. Sedan satte han sig ner vid bordet och slog upp tidningen, precis som han alltid startade dagen.
Det hade brunnit någonstans, långt ner i landet på grund av värmen, Mario hade inget emot att ge dem lite regn så att de klarade sig. Han var sådan, uppfostrad av sin mor som alltid lärt Mario att bry sig om andra och hjälpa om han kunde. Det gjorde han också, mer än gärna. På Milan hade det inte fungerat lika bra, Milan var upptagen med sig själv, men det kunde han behöva.
Mario drack upp kaffet, hoppade över sportdelen och vek ihop den igen. Sekunder senare kom hans mamma in i köket och kysste honom på kinden.
”Buenos días” Sierra kvittrade som en hel fågelfamilj, hon såg ut att vara på väg till jobbet.
”God morgon” Mario pratade aldrig spanska, hans mamma gjorde ibland. Särskilt när hon skällde ut Mario, det hände. Då var hälften av orden spanska, de fula förstås så att inte småsyskon skulle förstå. De hade inte riktigt koll på spanskan än, de var så små när de kom till Sverige att spanskan bara ramlat bort. Mario pratade inte på spanska för att han ansåg att det var meningslöst när det ändå bara var hans föräldrar och Milan som förstod vad hon sa.
”Vi ses senare, det ska bli sol sen. Du kan väl hitta på något med Milan han sitter bara i det där rummet” Så var Sierra ute ur dörren innan Mario hann protestera, om vädret ville lätta lite, vilket det redan börjat göra hade han lovat att följa med Kim igen.
Mario gick upp på rummet och tittade i bokhyllan efter något läsbart, inget som intresserade honom för tillfället. Därför tog han fram ett gammalt nummer av illustrerad vetenskap, den där tidningen som det var omöjligt att säga upp prenumerationen på.
Grisar och Alzheimer, ja de var väl ganska lika, grisar och människor alltså. Med lite forskning kunde de säkert rädda livet på dementa också, Mario var inte säker på att det var det som var tanken bakom själva artikeln. Eftersom att han bara var måttligt intresserad av den bläddrade han vidare till delarna om rymden. De var kanske inte heller Marios favorit ämne, han gillade det som handlade om skogen.
Klockan närmade sig frukostdags och mycket riktigt kom hans pappa och hämtade honom sekunder senare. Just den morgonen åt han två ägg och en halv avokado, helt idiotiskt enligt Milan, hälsosamt enligt Mario. Om ett par timmar skulle han ändå äta en andra frukost eller vad det nu kallades.
Kim ringde, de bestämde att träffas på vägen till slummen, Mario kände inte för att gå dit, men han hade lovat och Kim skulle snart vara klar med sin film. Med andra ord räknade han ut att frukost nummer två skulle bli lidande. Om han av en händelse skulle bli hungrig någonstans under filmandet var chansen stor att Kim skulle bli lidande för hans dåliga humör.
”Mario” Kim stod och trampade i ett gatuhörn med ett lyckligt leende på läpparna.
”Vad flinar du åt då?” Mario kunde lite låta bli att låta Kims glada humör smitta av sig. Även om det var dåligt väder ute, trotts att regnet hade gett sig. Mario hade klätt sig i mörka jeans och en svart skinnjacka som han dragit upp kragen på. Händerna var nedtrycka i fickorna och axlarna en aning uppdragna.
”Jag kolla igenom det jag filmat förut, jag är sjukt bra, fast jag behöver mer” Kim nickade entusiastiskt och började småspringa. Mario kunde inte springa eftersom att han hade händerna i fickorna och då kunde det bli farligt med balansen. Han hade inte råda att förlora ben eller något annat, om han inte fick träna skulle världen gå under för honom.
”Mario skynda dig” Kim stannade och vände sig om. Mario längde på stegen och försökte hinna med så gott han kunde.
De kom fram efter en ganska lång stund, tjugo minuter ungefär. Kim klagade hela vägen på hur mycket tid de slösat på att dra benen efter sig.
Mario slog sig ned på en bänk och Mario slog sig ned på en bänk, det blev ganska kallt åt rumpan men det struntade han i. Han orkade inte följa efter Kim som terroriserade varenda människa han fick syn på.
Så småningom vågade solen visa sig lite då och då innan den bestämde sig för att glida bakom ett moln, eller om det var molnen som gled framför solen.
”Varför sitter du på min bänk?”
Mario tittade upp och fick syn på Liam som blockerade de enda solstrålarna som ville träffa Mario. Var det inte ganska uppenbart att han satt där och gjorde absolut ingenting?
”Sitter”
Liam svarade inte utan satte sig på bänken med behörigt avstånd från Mario, som att han skulle smitta honom med någonting.
”PERFEKT!” Kim kom springandes med filmkameran och ställde sig framför bänken.
”Låssas som att ni pratar med varandra”
Mario behövde inte låssas han pratade gärna, däremot Liam verkade inte alls intresserad av att prata med någon. Speciellt inte med Mario. Kim filmade och pratade för sig själv så antagligen skulle det som Mario sa till Liam inte komma med på filmen.
”Vad gör du när du inte hänger här då?” Mario berömde sig själv i tystnad för hans smarta kommentar, Liam svarade inte som väntat, inte på en lång stund i alla fall. Kim började tappa tålamodet och skrek om att om de gjorde som de blev tillsagda skulle han inte behöva vara där och störa mer. Det verkade tagga Liam, men inte mycket, men tillräckligt för att han skulle vända ansiktet en aning mot Mario, men höll sig fortfarande på behörigt avstånd.
”Rita” Sa han tyst och vände sedan ansiktet rakt fram igen, som att han inte alls ville titta på Mario. Mario började fundera på om han var ful eller nått i den stilen, men det var han väl inte? Inte så hemsk, han var faktiskt nöjd med sitt utseende.
”Jag brukar…”
”Jag frågade inte”
Mario tystnade, så intressant kanske hans liv inte var, men Liam behövde inte vara så otrevlig nu när Mario varit ganska snäll mot honom. Visat vägen hem och allt, så var det sådant man fick tillbaka. Liam verkade vara tankeläsare, eller så såg han bara Kims besvikna uttryck, det där som fick honom att se ut som en hundvalp som gjort något dumt.
”Berätta då” lät inte det minsta intresserad men tittade ändå på Mario under en illa klippt ligg som låg över ena ögat medan det andra syntes klart och tydligt. Det öga som Mario tittade in i såg dött och livlöst ut, något som Mario inte var van vid. När han tittade in i ögon var han van att de åtminstånde uttryckte något. Men Mario såg inte en skymt av någonting.
”Träna, ibland har vi filmkväll, eller bara går på bio.” Nu när Mario sa det högt lät det jätte tråkigt, men det handlade inte alltid om att ha roligt utan den där gemenskapen som man kunde känna i goda vänner sällskap. Han undrade vem av alla pojkar i slummen som stod Liam närmaste, ingen av dem verkade vara någon bra kandidat eftersom att alla såg ut att undvika varandra så gott det gick. Något han inte kunde förstå var varför de skulle vilja undvika varandra, de som antagligen behövde någon som mest. Inga familjer, inga vänner, inga husdjur att ta hand om, bara äckliga gubbar.
”Bio…”
Mario slets från sina tankar vid Liams yttrande.
”Ja vad är det med det?”
”Det låter kul” Liam ryckte på axlarna men ögonen avslöjade inget om att han skulle tycka att det verkade det minsta roligt.
”Är du duktig på att rita?”
Mario ville inte pata om sitt liv, det var onödigt, samma sak hela dagarna. Liams liv kanske inte heller var så mycket att prata om men Mario kunde inte neka nyfikenhet som antagligen lysta runt honom.
Liam slog ned blicken igen och ryckte på axlarna, som om han inte visste om sin egen talang. Eller så var han kass, bara det att han inte ville erkänna det.
”Får jag se något?”
”Jag har det där uppe”
”Bor du där?”
Mario hade bara antagit att Liam var ett av de många gatubarnen som bodde o trappuppgångar eller under tidningspapper om det ville sig illa, men Liam nickade. Mario hade haft fel, i vanliga fall gillade han inte att ha fel, men denna gång gjorde det honom inget annat än glad, för Liams skull förstås.
”Ja, på andra våningen…”
Pinsam tystnad spred sig, bortsett från att Kim fortfaraden stod och pratade ganska lågt. Men när Kim hörde något om att Liam bodde där sänkte han kameran.
”Får jag se din lägenhet?”
”Nej” Liam lät varken arg eller upprörd, han sa bara ett enkelt nej, reste sig upp och gick därifrån. Kim suckade besviket och drog håret från ansiktet och verkade inte bry sig om vart Liam var på väg. Han gick mot en parkerad bil.
”Får jag följa med?”
Mario hann inte stoppa Kim när han följde efter Liam mot bilen. Liam stannade och höjde ögonbrynen men sen ryckte han bara på axlarna.
”Vill du filma när jag knullar en gubbe?” Nu lät Liam förvånad och Kim nickade ivrigt.
”Om du vill”
Kim studsade efter som att han precis fått jackpott.
”Följer du med får du klara dig själv” Mario reste sig upp och började gå hemåt. Kim brydde sig inte om honom utan följde med till bilen.
Mario borde ha gjort mer för att stoppa Kim, men det var försent nu, han satt antagligen någonstans och filmade något väldigt motbjudande. Men Kim gick inte att stoppa ibland, och försökte man blev han arg, speciellt om han glömt att ta sina bokstavsmediciner.
Minuterna rullade förbi och förvandlades till en timma, en timma och tjugominuter. Mario släppte inte klockan med blicken, inte för en sekund. Han sätt där och räknade nästan för varje gång som sekundvisaren tickade. En minut till sedan skulle han ringa Kim och se så att han levde. En minut förvandlades till två minuter som blev tre och fyra.
Tillslut ringde Kim och bad Mario komma över, Mario var tveksam till att han ville veta vad Kim hade att berätta men bestämde sig ändå för att ta sig dit.
Han satte sig i bilen, regnet hade börjat droppa igen, därför valde han att inte gå även om det bara tog ett par minuter.
Utan att ens knacka på dörren klev han in och tog av sig skorna. Kim satt i sitt rum med ett redigeringsprogram öppnat.
”Vill du se vad jag har hittills?”
Mario skakade upprört på huvudet, han ville inte se den där stackaren utsätta sig för något som han antagligen inte ens ville till att börja med.
”Varför följde du med? Det var inte särskilt snällt av dig att filma honom”
”Han sa att jag fick” Kim fick det att låta som att det inte var någon stor grej, men för Mario var det de.
”Han vet inte vad han vill, det är inte moraliskt” Mario tittade bot när Kim visade vad han filmat. Den där lilla intervjun med en pojke. Gator med Kims dramatiska berättarröst och Liam. Marios blick gled då och då till skärmen, men han tittade bort lika fort.
”Det är det som är grejen” Suckade Kim, som om Mario var helt dum i huvudet.
”De har ingen moral, vad tror du tanken bakom allt det här är?”
Mario förstod inte riktigt vad Kim menade, om det var så att han inte behövde bry sig för att Liam inte brytt sig så var det något som inte stämde där. Om han gjorde det i syfte för arbete så var det ändå inte riktigt rätt att bara filma sådär, och gubben? Vad hade han sagt? Kanske till och med bett Kim att vara med för en oskyldig summa. Mario ville inte veta om det var så, Kim skulle kanske gått med på det. Antagligen inte, men Marios tankar drog iväg en bra bit från hjärnan och skapade ett eget liv.
”Du fattar inte!” Kims frustration växte, Mario kände igen de där frustrerande rycken i ansiktet som kom när han inte visste hur han skulle förklara.
”Jag behöver inte fatta du skulle inte ha följt med”
”Kanske inte” Kim gav med sig lite, kanske för att det hänt något som han inte berättade, eller för att det inte gått till som han hoppats på. Kim var fortfarande irriterad men Mario behövde inte bry sig, istället försökte han göra Kim på lite bättre humör.
”Du kanske ska ta reda på vad de gör, du vet… när de inte…”
”… är horor?” Kim avslutade Marios mening med entusiasmen som lyste i ögonen på honom.
”Kan du inte använda något annat ord?”
”Luder?”
Mario himlade med ögonen, det var verkligen inte det ord han tänkt på. Han hade inte tänkt på något ord alls, men det fanns finare ord att välja mellan.
”Jaha… du menar som prostituerade?”
Mario var inte så säker på att han gillade det ordet heller, men det var betydligt finare än hora och luder.
”Jag gillar den iden” Fortsatte Kim och började skriva i ett anteckningsblock, det verkade mer som att han satsade på MVG än att bara klara sig genom skolgången. Mario kände sig glad för Kims skull, att han valt att ta någonting på allvar även om ämnet han valt kanske inte var det lättaste. Inte heller det mest passande för en skoluppgift.
Efter en hel del övertalning tittade Mario ändå på det han filmat, utom det han filmat med den där gubben och Liam. På något sätt hade han svårt att tänka sig att Liam var en sådan som ens skulle komma på tanken att sälja sig själv. Något måste ha gått väldigt fel någonstans på Liams tidslinje, inte bara på hans utan på de andras också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Goldenbird - 4 apr 10 - 13:00 | | Eftersom du verkar vilja att man skriver lite kritik så får jag väl säga att det är lite stavfel här och där, annars jättebra, som alltid ^^ | Blinkblink - 27 dec 09 - 00:38- Betyg:  | | Lite fel där vid spanskan... han inte hon (A) ^^ men annars skit bra :D | | SoGetLost - 22 nov 09 - 21:07- Betyg: | lite slarv fel här och där, men det gör ju jag med:p riktigt bra:D:D bra skrivet:D
mejla nästan:D | | Fiiiaaas - 22 nov 09 - 19:15- Betyg: | Mario pratade inte på spanska för att han ansåg att det var meningslöst när det ändå bara var hans föräldrar och Milan som förstod vad hon sa.
Menar du inte han sa?
Det är riktigt bra :) Mejla | | WalkingTheDemon - 22 nov 09 - 15:44- Betyg: | | bra :) | | Mp3 - 22 nov 09 - 15:23 | Alltså. Jag gillar verkligen, verkligen det här kapitlet.
Du skriver så sjukt bra. Förstår du det?
<3 | | Mp3 - 22 nov 09 - 14:21 | | Jag har inte tid att läsa denna nu, men tänkte bara påpeka att du skrivt fel på titeln. Detta är inte "den du vill att jag ska vara", utan det är den andra. Den som jag alltid glömmer namnet. på. Den du vill att jag ska vara, är den som du redan avslutat ;) |
|
|
|
