Twilight ff - Bite me, [del 1] |
Jag är ledsen för att det har tagit en sådan tid med att få den här delen klar, jag har minst tusen saker som jag skulle kunna skylla på men som jag faktiskt inte kommer att göra - ibland går det fortare för mig att skriva, ibland inte.
Här kommer i alla fall del 1 av min twilight ff Bite me, och jag kan redan nu varna er; den kommer inte alls bli så lång som jag planerat från första början.
I hope you enjoy it!
Del 1
”Alice?”
Hans röst var försiktig, liksom trevande, när han steg in i det lilla sovrummet.
I fönsterkarmen satt en smal, mörkhårig flicka och som om världen utanför kunde spegla hennes upprörda känslor så lät den regnet falla från himlen i tunga, isande droppar.
”Snälla stanna där du är”, viskade hon så lågt att inget mänskligt öra kunde ha uppfattat det, men han kunde och gjorde lydigt som hon sade.
Han stod blickstilla med sina bara fötter nerborrade i den mjuka golvmattan och med armarna stelt hängandes längs sidorna.
Om tiden gick så märkte han det knappt, hans lätt rödtonade blick var fäst vid hennes bleka ansikte som var halvt bortvänt så att hon skulle kunna se ut över den forsande floden och han kämpade hårt för att inte gå fram till henne och dra henne intill sig i en tröstande kram. Hennes sorgsna och förvirrade känslor plågade honom lika mycket som han såg att det plågade henne.
”Jasper”, den sjungande rösten kom från dörröppningen bakom honom och han lät undslippa en låg, varnande morrning. Han ville inte ha någon annans sällskap.
”Lägg dig inte i det här”, fräste han åt nykomlingen men släppte inte blicken från Alices vackra ansikte, han ville inte behöva lämna henne när hon var i det här bräckliga tillståndet.
”Hon vill vara ifred, jag behöver inte några speciella förmågor för att se det, snälla följ med mig ner min son”, en vacker kvinna med blek, marmorvit hy steg in i rummet och hennes fotsteg gav inte ifrån sig ett ljud när hon gick fram till Jasper som fortfarande stod kvar på samma fläck, darrandes av frustrationen att vilja men samtidigt inte kunna hjälpa sin älskade som fortfarande satt i fönstret med benen uppdragna mot bröstet.
”Jasper”, Alice talade och hennes röst var hård och kall ”gå”.
Jasper bet ilsket ihop käkarna medan han lät hennes ord långsamt smälta in och slöt samtidigt ögonen, han kunde känna hennes sorg som om den vore hans egen och försökte desperat sända henne lite glädje, försökte trösta henne på bästa vis.
”Nej, följ med Esme och låt mig vara ifred”, morrade hon upprört och han såg framför sina stängda ögonlock hur hennes små nävar knöts, ”jag vill inte veta av dig just nu”.
Med slokande axlar vände han sig om och gick ofrivilligt därifrån medan Esme följde efter honom, hennes oroliga känslor omslöt honom som ett varmt, kliande täcke men han skakade av sig dem, han ville ha hennes sympati lika lite som Alice ville ha hans.
”Tänker du allvarligt sticka härifrån, tänker du lämna henne?”
Han morrade ilsket åt Edward som med kylig blick stod framför honom vid foten av trappan, resten av familjen satt kring det stora matsalsbordet och deras ansikten var allvarliga, han förstod att hans kära bror måste ha berättat allting för dem.
Esme lade en försiktig hand på Jaspers darrande axlar och sände sin första son en tillrättavisande blick, ”nog nu”.
”Lägg dig inte i det här”, fräste Jasper, utan att bry sig om vilken av de två familjemedlemmarna som tog åt sig av hans ord, ”låt mig bara vara ifred”.
Han slet sig från Esmes lätta beröring och backade undan från dem, lätt hukad samtidigt som morrningarna steg ur hans strupe.
”Alice älskar dig Jasper”, det var Carlisle som talade och hans röst utstrålade ingenting annat än lugn, men Jasper kunde känna ett stråk av oro inom honom och fnös ilsket, ”snälla stanna, om inte för vår skull så för hennes”.
”Det är inte pågrund av henne som jag sticker, jag står inte ut med ert jävla levnadssätt en dag till”, det var fegt, det visste han mycket väl, att skylla på den nya kosten för att kunna undvika den riktiga anledningen, men det var bäst så. Bäst för alla parter.
Känslor som han inte riktigt hann avläsa for över Edwards hårda ansikte innan han slappnade av en aning, ”du vet att det inte är sant”.
Jasper morrade än en gång, han avskydde när hans bror läste hans tankar men Edward log bara oskuldsfullt, som om han inte alls sökt igenom hela hans huvud för att avläsa varje liten tänkt tanke utan snarare som om han råkat låna Jaspers favorittröja utan att be om lov först.
”Det vet du ingenting om”, fräste han och blicken flackade över de andras ansikten, han hade knappt varit en del av deras familj i två år men de hade ändå börjat betyda mycket för honom och han kände en viss ovilja till att behöva lämna dem.
”Nej, broder”, sade Emmet, en storvuxen typ med lekande ögon, och reste sig upp från bordet. Jasper kunde inte låta bli att dra lite på munnen, väl medveten om att den storvuxne vampyren egentligen inte hade någon aning om vad han och hans bror pratade om.
”Inte är du så feg att du ger upp när det börjar kännas jobbigt för dig, Jasper?” Han snurrade runt och stirrade upp för trappan där Alice stod med läpparna pressade till ett smalt, darrande streck, ”i så fall så har mina försök till att hjälpa dig varit i onödan. Om du vill gå så gör det nu, vänta inte en dag längre”.
Han slöt ögonlocken, känslorna i rummet var för många att avläsa samtidigt så han gick igenom dem en efter en i ett avgörande om han skulle stanna eller inte.
Carlisle. Han var orolig. Esme. Rädd och sorgsen. Emmet. Förvirrad. Rosalie. Orolig men nyfiken. Edward. Arg men samtidigt förstående. Alice. Här svalde Jasper djupt och kopplade bort alla andras känslor. Där fanns kyla, tomhet, besvikelse, sorg men också spår av kärlek.
Han suckade djupt och skakade på huvudet, ögonlocken behöll han slutna för att slippa möta deras dömande blickar, som om känslorna var mindre verkliga om han inte kunde se det speglas i deras ansikten.
”Nå, Jasper?” Hennes röst dröp av samma kyla som tidigare, ”välj, vänta inte tills hösten gått som du hade tänkt dig. Om du ska lämna oss så gör det nu”.
Han öppnade ögonen igen, med blicken följde han de älskade konturerna i hennes bleka ansikte. Han såg de mjuka, rosenröda läpparna, det mörka, spretiga håret som hon med hjälp av ett ljusblått hårband höll undan från de vackra gyllenbruna ögonen.
”Jag är ledsen Alice”, viskade han och vände sig om.
Hans fötter rörde sig snabbt och ljudlöst under honom, stenplattorna ute på terrassen ersattes av den våta marken och medan han sprang blötte regnet ner honom på nolltid.
I tanken sade han förlåt även till Edward och bad honom vaka över henne, hon skulle aldrig förstå.
Nej, hon skulle aldrig förstå.
Glöm nu inte de dyrbara kommentarerna som betyder så ofantligt mycket.
Skriv gärna allt vad ni har på hjärtat gällande den här, säg det som var bra och det som var dåligt - jag är inte världens twilight fan, har bara läst böckerna en eller två gånger, så snälla säg till om jag har misslyckats med att fånga någon av karaktärernas personlighet, för det är mycket viktigt för mig.
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 5 jan 11 - 11:36- Betyg:  | Ska forsoka att inte bli alldeles for oversvallande, men det ar svart!
Vad jag fascineras av ar att han paminner sa mycket om Jake i sista boken, om an lugnare, och anda sa tycker jag verkligen att du har lyckats fanga honom. Antar att de tva ar mer lika an jag trott...
Men riktigt, riktigt bra gjort. Lite fler punkter, "...som..." ar i princip aldrig en snygg formulering, och lite smasaker, men kanslan ar fantastisk och det ar vad som ar det viktigaste! | | Violet - 7 jan 10 - 12:07- Betyg: | Gud. Vad. Vacker.
*mållös* | | Niightdance - 26 nov 09 - 14:21- Betyg: | Det finns bara ett ord för det här :
Vackert.
Jag är MÅLLÖS.
MEJLA snälla, Jag vill följa den här, Jasper är min favorit och har varit från första början! | | prickigthallon - 22 nov 09 - 17:42- Betyg: | GAAAAH! Verkar som en helt galet bra och underbart spännande story! fortsätt! <3
Tror du att du skulle kunna maila mig när det kommer en ny del dock? för jag är inte inne så jätteofta, och jag vill inte riskera att missa en del :O
Kramar :) | | konfettiregn - 22 nov 09 - 14:59 | han kan inte lämna henne ... han kan bara inte ..
nu blir jag ledsen :(
jag måste få veta hur det blir! skriv mer underbara kapitel nu jenny.
snälla <3 | | mimz_an - 22 nov 09 - 12:40- Betyg: | Ska försöka hitta ord.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Nepp, jag hittar inga...
Den är så otroligt bra...
Det du skriver fångar verkligen, och jag hittar inga fel i den, jag skulle bara vilja veta vad som har hänt, men jag är otroligt nyfiken på vad som kommer att hända också :)
Jag letar fortfarande ord ska du veta och jag har inte kommit på några kom är tillräckligt bra.
Fantastig, underbar och perfekt är bara en massa underdrifter :)
Mejla gärna mig :) | | Jurrie - 22 nov 09 - 00:18- Betyg: | Oh goooood. O_O
Extremt bra skrivet! :D | | LisaHoglund - 21 nov 09 - 20:19- Betyg: | Åh, herrgud! Fy fan, vad bra skrivet! :D
Du har verkligen ett bra språk - varierat och ett mycket gott ordförråd. Du besrkiver miljön väldigt bra, man ser allting framför sig och hör alla ljud som om de "befann" sig i ens eget rum... Och karaktärsdragen tycker jag att du har lyckats riktigt bra med!
Dessutom undrar jag vad som har hänt och vad som kommer att hända :D | | Maadelen3 - 21 nov 09 - 16:57- Betyg: | men shit... men SHIT.. MEN SHIT JENNY SHITSHITSHIT!!!! HAN KAN JU INTE BARA LÄMNA HENNE???? SHIIITTTT!!!
egentligen skulle jag stå i duschen just i detta nu, men du hade ju skrivit så vart så glad att jag skjuter upp den ett tag (a)
MEN SHIIIIITT! OFTA HAN BARA LÄMNAR DOM NEJ HAN FÅR INTE MEN JENNYYYYYYY! *treårings-jobbig-röst* GUUUUUUUUUD!! Altlså... jag vet inte vad jag ska skriva...
återkommer möjligen senare med en bättre kommentar åt dig, hehe.
ASIGT BRA VAR DET IALLAFALL SKA DU VETA!! :D
men shit......
jaja
en kommentar till fåru later, nu ska jag duscha
shitalltså
SEEYAH SISTA <3 | | xLiindow - 21 nov 09 - 16:43- Betyg: | | Mycket bra :) | | Timsann - 21 nov 09 - 13:44- Betyg: | | perfekt! :) | | MoRoTpOwEr - 21 nov 09 - 12:06 | | Jag tykcer den här var skit brah :D |
|
|
|
