Vändpunkt |
Jag skrev den här novellen i skolan för ett tag sedan :)
Blev inte riktigt nöjd med den... Fick MVG, men ska man bli författare så ska man, och då räcker inte högstadielärarnas omdömen ;) (Ja, jag är enveten när det gäller x))
Hur som helst, det blir inte så mycket skrivet förutom i skolan och jag behöver komma igång! Lite uppmuntran kanske kan hjälpa mig...(a)
Runt omkring henne hade omgivningen långsamt bleknat bort. Otydliga gestalter kom och gick och rösterna lät mest som ett brus i bakgrunden. Hon kunde förstås både se och höra ordentligt om hon ansträngde sina sinnen. Om någon tilltalade henne tvingades hon upp till ytan igen. Men oftast var det som om kroppen reagerade direkt efter hennes sinnen, utan att signalerna passerade hjärnan.
Hon kunde tänka, men det var som om alla hennes personliga tankar hade suddats ut. Alla minnen. De var inte borta, men lika suddiga som omgivningen. Det var inte det att hon inte visste, inte mindes. Aldrig skulle hon helt kunna förtränga det som en gång fått henne att gradvis falla in i mörkret och dimman. Det låg alltid och skrattade hånfullt i hennes undermedvetna.
Men hon dolde det väl. Ingen fick tro annat än att hon var en tystlåten person som höll sig för sig själv. Hon var berädd att leva så för alltid, som en eremit i ett undanskymt hörn av världen. Det hade gått bra än så länge. Ingen jagade henne och tvingade henne att börja leva igen.
Det enda orosmomentet i hennes plan var otippat nog en gammal man. Vart hon än gick verkade hon stöta på honom och varje gång försökte han övertala henne att följa med honom till en konstförening där han var medlem. Varje gång tackade hon nej, men mannen fortsatte med övertalningsförsöken. Det värsta var att trots att han verkade vara en enveten gammal tok så hade hon börjat tycka om honom. Han var alltid så vänlig och entusiastisk och hälsade på henne som om de hade kännt varandra i evigheter. Han sa att hon såg ut att kunna bidra med något vackert till deras utställning och att han inte tvivlade en sekund på att hon var en riktig konstnär.
När så mannen en dag sträckte fram sin hand och bönföll henne att följa med honom till konstföreningens lokal, hände det något. För ett ögonblick skingrades dimman runt omkring henne och impulsivt tog hon tag i mannens hand och höll kvar. Han förde henne med sig medan hon innombords brottades med känslorna. Hon ville rycka sig loss och springa där ifrån. Begrava sig i mörkret tills hon var trygg igen, omsluten av sitt skal. Men mannen drog in henne i den ljusa konsthallen och lät dörren smälla igen efter dem.
Hon ville inte se, men något fångade hennes blick och höll den kvar. En tavla. Klart och tydligt såg hon den, klarare än allting annat.
Tavlan föreställde ett vattenfall, en tunn ridå av vatten som gjorde allting på andra sidan suddigt. Genom vattenridån sträckte någon in en hand. Det var en hjälpande hand. En sådan som man förväntas ta tag i.
Och hon kände att det var hennes liv. Hon fanns innanför vattenslöjan och såg ut på den suddiga världen och hörde otydliga bruset. Och nu hade någon sträckt in en hand. Om hon tog tag i den skulle hon vara räddad. Hon kände det så starkt att det var nästan omöjligt att stå emot. Men vad ville hon?
Hon insåg att beslutet redan var fattat. Hon hade redan tagit emot mannens hand. Hon vände sig mot honom och log och med ens försvann dimman helt.
Hon hade tagit sig ut på andra sidan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sonix - 5 okt 11 - 20:46 | Riktigt, riktigt bra. Åh.
Blev lite road över det faktum att jag också fick MVG på en novell jag skrivit...som också heter vändpunkt haha! Tror till och med att den ligger uppe här... | Fiiiaaas - 22 nov 09 - 19:24- Betyg:  | jodå, om jag hade varit lärare hade jag satt mvg utan att blinka
Du är läskigt duktig. |
|
|
|
