(M/M) I varje andetag - kapitel 28 |
Nu känner jag mig faktiskt väldigt duktig som lyckats få ut ännu en del bara dagen efter, mojhoj.
Tackar så mycket för kommentarerna på förra kapitlet och ja.
Kapitel 28
”Familjen Jidberg, det är Hugo”
”Så du tillhör familjen nu?”
”Jag antar att du vill prata med Alex?”
”Rätt, men du kan ju svara på min fråga”
”Nej, och här kommer han”
”Okej”
”Ja, det är Alex”
”Din pojkvän ville inte svara på min fråga”
”Och vad var det för fråga då?”
”Jag undrade bara om han tillhörde familjen nu eftersom han svarade som om han gjorde det”
”Han svarade på samma sätt som du brukade göra alltså?”
”Det skulle man kunna säga, ja”
”Så vad vill du mig idag då?”
”Jag vill fråga en sak”
”Vad ovanligt”
”Otroligt, nej, men Alex allvarligt. Varför vill du inte höra på en förklaring?”
”Därför att jag inte vill det helt enkelt”
”Snälla, du lovade att du skulle berätta varför”
”Nej, jag lovade ingenting”
”Snälla?”
”Du vill alltså veta varför?”
”Ja, det vill jag”
”Men jag orkar inte ta det nu”
”Snälla, jag ber dig”
”Nej, men någon annan dag, för jag antar att du inte hade som tanke att sluta ringa till mig?”
”Jag kommer fortsätta ringa och tjata på dig tills du ger mig fem minuter så att jag kan då förklara”
”Och jag kommer aldrig lyssna på en förklaring”
”Det kommer du visst”
”Jag lovar dig at jag inte kommer göra det. Hej då!”
*
”Helvete vad blek du är”, utbrister Alex när han kommer fram till honom där han står och väntar vid skolentrén. Platsen där Matteus alltid brukade vänta på honom.
”Tack för den”, muttrar han smått irriterat tillbaka. Han är medveten om att han ser blek ut, men med tanke på hur olustigt han känner att det är att vara i denna byggnad så är det inte så konstigt. Att han ser helt vit ut förstärks ju även på grund av allt det svarta han har runt sina ögon.
”Nej, men allvarligt. Du ser inte ut att må bra för fem öre”, säger han och ser otroligt på honom.
”Jag mår inte bra och är hur trött som helst”, svarar han och tar ett djupt andetag innan han drar silverögonpojken intill sig, lägger armarna om hans kropp och gömmer ansiktet i det blonda håret.
”Med andra ord så borde du inte ha kommit hit idag”, konstaterar pojken som nu slingrar sina armar runt hans midja.
”Jag lovade ju”, viskar han lågt i hans öra. Får tvinga sig själv att inte kasta sig bort från Alex och se sig omkring på de människor som förmodligen står och stirrar äckligt på dem.
”Du vet, folk tycker faktiskt inte att det är helt fel med två killar tillsammans. Inte längre”, säger han och ser in i Christoffers ögon, avfyrar ett litet leende mot honom. Den sistnämnda pojken blir förvånad över att Alex kan läsa honom så bra. Tidigare har han fått höra att han är väldigt svårläst, den enda som tycks kunna honom utantill är Matteus. Nu kan även silverögonpojken det med.
”Och hur vet du om det?”, frågar han, för han vet inte vad han ska tro om hans ord egentligen. Givetvis hoppas han på att det är sant, men han tvivlar verkligen på det.
”Därför att jag är bög och har kommit ut för hur många som helst och det är inte många som visat direkt avsky. Visst, folk tycker väl att det är konstigt, men oftast inget mer än så”, svarar han och Christoffer han inte kämpa emot frestelsen att le. När Alex pratar så gör han det med hela kroppen, gestikulerar vilt med händerna.
”Säger du det så.”
”Ja, och lite på mig, Christoffer, alla kommer inte vända dig ryggen bara för att du är med mig”, försöker den ljushåriga människan övertyga honom.
”Julia gjorde det ju inte, så du kanske har rätt.” Han rycker på axlarna och börjar gå mot sitt skåp, men Alex gåendes vid sin sida.
”Så du har berättat för henne om oss?”, undrar Alex förvånat.
”Nja. Hon fattade väl att det var något mellan oss så ja, jag berättade det väl egentligen inte.”
”Men du förnekade det inte heller. Det är ju ett framsteg.” Glädjen som nu tar plats i hans ögon får nästan Christoffer att skämmas. Han har nog inte riktigt förstått hur mycket han sårat honom genom att förneka dem.
”Ja, men nu måste vi skynda oss . Annars kommer vi försent och det vore olyckligt”, flinar han med matteböckerna i handen.
”Som om du egentligen bryr dig.”
”Faktiskt så gör jag det. Om man ändå har tagit sig hit så kan man ju lika gärna komma i tid också.”
”Sant”, skrattar Alex och Christoffer känner hur dinosaurierna i magen gör honom medveten om att de fortfarande existerar och att de reagerar extra mycket på skratt från världens vackraste pojke.
Det är konstigt. Han har inga problem med att erkänna för sig själv att han tycker att Alex är obeskrivligt vacker, men att säga att han är kär i honom tar emot så fruktansvärt mycket. För det är så fel. I alla fall i hans ögon.
Väl framme vid dörren till klassrum 45 inser han att alla redan har gått in, men innan han gör samma sak sträcker han ut armen och på så vis stannar Alex. Han vänder sig om mot den lite smått förvirrade pojken och böjer sig ner så att deras läppar omsluts av varandras. Hastigt låter han sin tunga slinka in i silverögonpojkens mun, avslutar kyssen med en lätt puss.
När han tittar in i Alex ögon ser han hur dem glittrar av lycka. Det är mycket troligt att han har likadant glitter placerat i sina egna.
”Förlåt att vi kommer lite sent, men jag var tvungen att hjälpa Alex att hitta sitt skåp och lite sådant där”, ursäktar han sig själv och Alex med då läraren tittar på dem med en något irriterad blick. Att lite sådant där betyder att de var tvungna att roa sig med varandras läppar behöver han inte nämna.
”Visst, men hur kommer det sig att du inte var här igår, Christoffer?”, undrar Marit, matteläraren, och stirrar på honom.
”Därför att” Han vänder blicken ut mot klassrummet, får syn på honom där han sitter längst bak till höger ”, jag mådde inte bra.” Det är ingen lögn. Han mådde inte bra igår, men han har heller inte slutat må dåligt.
Vad hon svarar hör han inte, för han är alldeles för upptagen med att fundera på vart han ska sätta sig. Han brukar alltid fylla ut platsen bredvid honom, men nu kan han inte göra det.
När han istället slår sig ner på stolen som står bredvid Alex kan han svära på att han hör hur hela klassen drar efter andan. Att han har bråkat med honom är väldigt uppenbart. Vem som helst kan se det. Troligtvis kan vem som helst också se hur hans ögon tåras av inre smärta. Det ska inte vara såhär mellan honom själv och Matteus. Han fungerar inte då.
”Du, han kommer förstå, i sinom tid”, viskar Alex och lägger ena armen över hans axlar, på ett vänskapsaktigt vis. Han förstår att Christoffer inte vill visa att det är något mer mellan dem just nu, för om han skulle göra det så skulle Matteus se ännu mer äcklat på honom än vad han redan gör.
”Titta på honom. Ser du hans blick? Han kommer aldrig att förstå”, kvider han fram och får verkligen kämpa för att inte låta tårarna rinna. För så svag ska han inte visa sig. Han ska klara av det här. Om Matteus fixar att vara utan honom vid sin sida så ska även han göra det, för dem två är så otroligt lika varandra. Om inte annat så får han låtsas att han klarar av det för att inte, för första gången i hela sitt liv, visa sig svag inför Matteus.
”Du behöver inte vara här om du inte vill. Vi kan gå hem så att du slipper det, för jag ser ju hur du plågas.” Att höra Alex ord, att verkligen förstå vad dem betyder. Att han säger att han skulle strunta i skolan för att vara med honom, gör att en värme stiger i hans kropp. Den sprider sig till varenda cell och tar sig via blodet upp till hjärnan och placerar sig där som en skyddande sköld.
Han vänder blicken mot Alex och nickar lätt. Plockar snabbt ihop sina saker och reser sig upp. I ögonvrån ser han hur Matteus tittar frågande på honom och för en sekund är det som om allt är som vanligt mellan dem. Det känns som om han alldeles strax ska höra Matteus stämma fråga vad i helvete han ska göra nu. Men sedan reser även Alex på sig och det som han inte förrän nu kan registrera som hopp krossas inom honom. För några hundradelar trodde han verkligen att allt skulle bli som vanligt igen.
Utan att säga ett endaste ord lämnar han klassrummet. På andra sidan väggen väntar han in Alex, som troligtvis ger Marit någon förklaring till varför de försvinner igen. Enligt honom är hon inte värd någon sådan, för en sämre lärare har han aldrig haft. Rena rama dagisfröken är vad hon är.
När han öppnar dörren och stiger ut genom den fångar Christoffer snabbt upp hans hand, trycker den hårt och tillsammans med silverögonpojken orkar han hålla tårarna inne tillräckligt länge för att avlägsna sig från skolans område.
Sedan bryter han ihop.
... jag tycker då att det gjorde ont att skriva detta kapitel, i alla fall slutet.
Nästa kapitel kommer kanske i morgon annars så på söndag och då jävlar eheheh *pervoskratt*
Och precis som alla andra gillar jag kommentarer och avskyr smygläsare, blorb.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 29 nov 09 - 13:10- Betyg:  | Buhuu... Dumma Matteus. *ger datorskärmen en mördande blick*
Matteus ska inte bara förstöra Christoffers hjärta, hans betyg
också!!
Men hallå, vem behöver sin homofobiska kompis om man har en kille
som silverögonpojken? Och lussebullar? *advent-glimt i blicken*
Nu ska jag fortsätta läsa... Mwoho... | | NeMriA - 21 nov 09 - 17:42 | BLORB ;_;
uhuhuh ._. jag får ont i hjärtat av det här D:
moses väntar lydigt tills på söndag. pervoskratt = positivt? :H | | idantica - 21 nov 09 - 11:09 | | ont i hjärtat på stackars pojken! men åh vad du skriver bra, och du fångar allting på ett så himlans bra vis. | | Jurrie - 20 nov 09 - 23:42 | | Massa bra! 8D | | WalkingTheDemon - 20 nov 09 - 16:36 | | Så jäkla bra! <3 | | MoRoTpOwEr - 20 nov 09 - 16:26 | Och precis som vanligt jag kan inte ens komma på något att säga
om den här :_: |
|
|
|
