[M/M] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 5' |
Kommentera :]
Liam Strand
Solen gick ner och solen gick upp igen, snabbt gick det också. Liam hade spenderat natten tillsammans med Erik. Eller han hade spenderat den i samma obekväma och buckliga säng. Men var noga med att inte ligga alldeles för nära, för om han kom för nära skulle det bli ännu jobbigare att släppa honom sen. Därför höll han sig en bit ifrån med några centimeters marginal. Egentligen kunde han lika gärna sova på soffan, men han ville inte att Erik skulle känna sig ensam.
Det knackade på ytterdörren, Liam ville inte, han la en kudde över huvudet och försökte stänga ute ljudet. Knackningarna blev fler och tätare, det gick inte att ignorera dem längre. Han suckade och kände sig helt tårögd när han öppnade dörren. Utanför stod hyresvärden och stampade otåligt med foten i golvet.
”Hur mycket?” Liam kunde aldrig vara säker på hur mycket han skulle få betala i hyra, det berodde på hyresvärdens humör och att döma på knackningarna var han på dåligt.
”Tvåtusenfemhundra”
Liam trodde att han skulle dö, nu tog väl gubben i lite väl mycket, men han började ändå rota runt i fickan. Han fick upp två femhundralappar och gav dem till gubben. Desperat letade han efter fler, en till hittade han men det räckte inte direkt.
”Vänta här” Liam hörde hur flyktig rösten lät men han orkade inte anstränga sig. I en burk hittade han ett par hundralappar, han hade ingen aning om vad de gjorde där, struntade i det gjorde han också.
”Jag har inte mer” Liam suckade och tittade ner i marken, han visste inte riktigt hur man skulle bära sig åt nu. Eller det visste han, men han ville inte, han ville inte ens om han stängde av hela kroppen och bara hoppades på det bästa.
”Kom upp till mig senare” Rösen på hyresvärden lät sliskig och andedräkten luktade fruktansvärt unket. Men så kom räddaren i nöden, en hand sträckte fram åttahundra kronor. Hyresvärden som Liam inte mindes namnet på såg ganska ogillade ut. Kanske för att han gick minste om något han väldigt gärna ville ha, vilket var Liam. Eller så var han bara besviken på att han inte kunde förnedra Liam bäst han ville bara för att Liam nu var helt pank.
”Erik du behövde inte”
”Av någon anledning hittade jag pengar i min ficka”
”Det kanske var tandfen” Liam kom inte på något bättre än tandfen, men Erik hade alla tänder kvar och de satt där de skulle. Erik log, han var den enda som log han verkade förstå det också och lämnade Liam.
Dörren till sovrummet stängdes och Liam stod kvar där och stirrade på dörren. Fan vad han hatade Erik, det gjorde han inte egentligen. Erik var hans bästa och enda kompis, den enda kompis som berättat att han skulle dö inom en ovis framtid. Det kunde hända imorgon eller om tre veckor, Liam skulle bara få gå runt och vänta.
Känslor som han inte kunde beskriva bubblade upp inom honom, men ut skulle det och det fanns bara ett sätt. Han hämtade sina färgtuber, han hade färg, men han hade inget att måla på. Automatiskt flyttades blicken mot den stängda sovrumsdörren. Han tog upp en gul färg och tryckte ut lite i handen. Penslar hade han, någonstans, men det var inte läge för att stå och finlira med penslar. Därför tryckte han handen mot dörren och drog ut den gula färgen. Gult för all den där lyckan som Erik alltid gav honom när han kände sig sådär nere som han gjorde ibland.
För att inte få en grön färg torkade han av den gula färgen på t-shirten innan han klämde ut en blå klick färg i handen och la den bredvid den gula. Blått för all den där värmen som Eriks leenden utstrålade när Liam behövde den som mest.
Liam lät lite av den blåa färgen ligga kvar i handen, den blandades med rött och svart, så att han skulle få en vinröd färg. Den drog han som ett tunt sträck över de andra två färgerna. Vinrött för allt hat han kände mot vad som skulle hända Erik, vad som skulle hända honom, vad som skulle hända dem båda.
Det kändes plötsligt lite bättre, som att han kanske skulle orka ta sig ner för trapporna och ut i solen. Hungrig var han också, väldigt hungrig, lite försiktigt öppnade han dörren och stack in huvudet.
”Erik är du hungrig?”
Erik skakade på huvudet, han bara låg där och hade feber nästan hela tiden, ont i halsen det påminde nästan lite om influensa.
Liam gick ut i köket och försökte sätta på en platta, men såklart fungerade det inte alls. Surgubben där uppe hade stängt av elen för honom. Han brydde sig inte, han hindrade sig själv från att bry sig, det enda han hade var makaroner och ost. Den där osten som Oscar suttit och ätit på hela natten, den var tydligen god.
En hög knall fick Liam att vända sig mot fönstret, regnet störtade plötsligt ner. Den dagen hade något emot honom. Han suckade argt och tvättade bort färgen från handen. T-shirten slängde han i tvättkorgen, förhoppningsvis skulle den gula färgen gå bort, akrylfärg var ju vattenfärg. Så kom han på att om den torkade skulle det bli tvätt i klor eller liknande. Därför fyllde han handfatet med vatten och kastade ner den där . Självklart inget varmvatten, varför skulle äckelgubben ge honom det nöjet när han helt enkelt kunde spendera dagen till att göra livet surt för Liam.
Så fort solen försvann spred sig kylan i lägenheten, den enda som inte hade något emot det var antagligen Erik som gav ifrån sig mer ånga än ett ånglok.
Han letade upp en långärmad tröja och drog den över huvudet innan han lämnade lägenheten och låste efter sig. Egentligen brydde han sig aldrig om att låsa, men nu när Erik var där inne låste han ändå.
Regnet fortsatte att ramla ner från himlen så Liam ställde sig under ett tak och väntade. Ingen vettig människa var ute i detta väder, som han dessutom inte kunde förstå var ifrån det kommit. Men sen brukade de som höll sig här inte vara särskilt vettiga och någon tur skulle väl Liam få ha.
Trotts att det spöregnade var det fortfarande förvånansvärt varmt ute, kanske för att det inte blåste. Men även om det inte var så kallt frös han ändå, huttrade i alla fall.
Efter vad som kändes som en evighet stannade n bil till. Liam såg sig omkring, det var ingen annan ute än han, idioten själv. Han skulle bli dränkt av att bara gå till bilen, men att springa var bara desperat. Därför släntrade han iväg och drog benen efter sig.
Bilens insida var varm och Liam klagade knappast, men han ägnade ingen tid åt titta på människan som satt bredvid. Istället höll han ansiktet vänt åt andra hållet och tittade ut genom rutan för att få en uppfattning om vart de var på väg. Gubben sa någonting om tusen kronor och nått annat som Liam inte lyssnade på, han brydde sig bara om den där pengadelen. Gubben verkade inte snål, det var mer än vad han brukade få.
De stannade utanför ett motell som såg mer än fallfärdigt ut, Liam klev ur bilen och rätt ut i regnet. Lite snål var gubben ändå, om det ens var en gubbe. Liam tittade snabbt på honom för att fastställa att det mer var en man, fyrtio år kanske lite mer.
Rummet var värre än utsidan, betydligt värre, tapen höll på att lossna och listerna i taket var på väg ner i golvet. Liam ville inte veta vad som hänt i den ensamma sängen som stod där.
”Dina kläder är blöta” Mannen brummade med rösten, den lät inte skrämmande, mer fjantig, som en spinnande katt fast mörkare. Liam fattade vinken och drog tröjan över huvudet, han kastade den på en av stolarna tillsammans med byxorna. Om han skulle byta värld fick han göra det fort.
Han satte sig ner på sängkanten men ångrade sig snabbt, i förhållande till mannen hamnade han i en ganska otrevlig höjd. Liam bytte värld så fort han blev nerknuffad i sängen och tvingades runt på mage.
Regnbågar, krambjörnar, färger, former, Erik, fler regn bågar och fler krambjörnar. En svidande obehaglig känsla, sockervadd, allt det där som Liam tyckte var trevligt.
Liam slog upp ögonen och tittade förvånat upp, han hade precis fått en käftsmäll, det hoppades att han fick extra betalt för. Mannen tog tag runt handleden på honom så att han satt upp. Liam tittade upp på honom, men den där vattenkammade typen pekade bara neråt. Tydligen var de inte klara än, Liam som hoppats på att de skulle gå snabbt. Han valde att gå till sin andra lilla värld, den där med morötter, glass, kyckling buffé, potatisgratäng. Längre än så kom han inte förrän kräkreflexen blev irriterad, vilket inte var så konstigt om man fick en kuk nerkörd i halsen. Glass och choklad, Liam var inte kräsen, han satte i sig precis vad som helst så länge han hade chansen.
Mannen släppte några sedlar på sängen sedan var han borta, tusen kronor, jo visste. Den gubben hade mattehjärna som en åsna. Efter att ha fått en käftsmäll förtjänade Liam mer än sjuhundra spänn, när han dessutom blev lämnad till att hitta hem själv. Han hade ingen aning om var han var, det enda han visste att det tagit minst 20 minuter att ta sig dit med bilen. Vad skulle det inte göra hem då? Minst en timma och kanske en till för att ens veta vart han skulle ta vägen.
Det gick lättare att dra av sig kläderna än att dra dem på sig, de var kalla och blöta. De kletade fast sig på kroppen och Liam funderade starkt på att gå hem utan, då kanske han blev upplockad och hemkörd av polisen. Nej det var ingen ide, han var på ett motell och motell hade alltid en stor karta vid vägkanten för att underlätta turisternas förvirrade lokalsinne.
Regnet hade börjat ge med sig men det droppade fortfarande tunna så droppar från himlen, den sorten som trängde sig långt in kroppen. Han hände sig över det vingliga staketet och spydde utan att ens vara beredd på det. Eftersom att han inte ätit något fanns det inte så mycket som kom upp och han tittade inte direkt efter. Istället tittade han sig omkring för att se om han kände igen något, men den lyckan var inte stor. Så han gick fram till kartan och studerade den, tittade sedan åt det hållet de kommit ifrån, om han var rätt skulle han ta sig norrut. Om han bara tog sig till ett ställe där han kände igen sig, men det skulle han inte göra av att bara stå där. Så han började gå åt det håll de kommit ifrån och hoppades på att han någonstans efter vägen få syn på ett riktmärke. Något hans hjärna kanske snappat upp i vägran på att titta på mannen. Den som han inte yttrat ett enda ord till, han visste inte på hur länge.
Sämre dag var svårt att ha, Liam frös, han var blöt och långt från hemmet. Inte för att det spelade någon roll, han hade inget varmvatten att värma sig med sen ändå. Vilse var han också och inte så lite heller, där han nu befann sig var någonstans där han aldrig varit tidigare och ingen var dum nog att vistas ute nu, alla utom en. Då menade inte Liam sig själv utan en siluett som kom springande mot honom. Han stannade till och undrade om han skulle våga fråga om vägen till horgatan, det var så han kallade den. Det var ju en horgata i slumkvarteret, nej det var för förnedrande, och sådant hade han fått nog av den dagen.
”Dig känner jag igen”
Liam tittade på pojken som såg bekant ut, vad gjorde han i regnet? Det var ganska uppenbart han var ute och såprang. Den var en av de pojkar som varit och terroriserat med filmkamera, kamera och anteckningsblock, den snygga av dem.
”Vd gör du ute nu?”
Liam ville inte prata med honom, det han sa kanske fördes vidare till den där nyfikna och feminina typen som han svurit åt. Nu när han inte var sådär direkt arg längre fick han lite dåligt samvete.
”Jag är på väg hem” Sa han bara lite lätt och tittade ner i marken för att slippa få envisa vattendroppar i ögonen.
”Du vet att du bor åt andra hållet va?”
”Om jag visste det hade jag väl gått åt andra hållet!” Liam tvärvände och började gå åt andra hållet, vilket pucko. Som om han skulle gått åt fel håll med flit om han sa att han var på väg hem. Den tjuskalliga Liam återvände och han tyckte inte att det var läge för dumma frågor.
”Jag visar dig”
Killen kom upp bredvid honom men Liam bara ignorerade honom, han ville inte ha någon hjälp från en av de där som stod och filmade de mindre lyckligt lottade. De skulle antagligen ha det att skratta åt utan att inse hur bra de hade det. Men han lät ändå pojken visa vägen genom att låta honom gå något steg framför.
Liam tvingade ner händerna i jeansfickorna, där låg de hopknycklade sedlarna som var ungefär lika blöta som han var. Men nu skulle han få mat för resten av veckan i alla fall. Så det fick väl vara värt en förkylning.
”Vad heter du?”
Liam svarade inte, han gick med blicken sänkt och tänderna klistrade mot varandra. Hans namn var ganska ointressant, Liam, vilket fult namn. Inte ens ett coolt och lite grabbigt namn kunde han döpas till, självklart inte. Nej, han skulle heta Liam, världens mesigaste namn, det kanske hade passat när han var fem år men inte nu längre.
”Jag heter i alla fall Mario” Såklart att den snyggingen skulle ha ett ballt namn. Mario, Liam tänkte namnet ett par gånger, upprepade det i huvudet. Det var tufft att heta så, ett namn som gjorde att ingen riktigt vågade ge sig på honom. Som Super Mario, om han nu var tuff.
”Det spelar ingen roll?” Liam förvånades av sig själ när han öppnade munnen för att säga något.
”Vad spelar ingen roll?”
”Vad jag heter såklart”
Mario stannade till, som om det visste spelade någon roll, men det var aldrig någon som frågade vad hans namn var. Alltså spelade det ingen roll eftersom att han ändå mest svarade till ’du där, hur mycket tar du?’
Liam stannade också, han ville inte stanna men om han fortsatte att gå visste han inte vart han skulle hamna.
”Om jag inte tyckte det spelade någon roll hade jag väl inte frågat?”
”Liam” Han orkade inte krångla till allting, men om hans namn hamnade i sluttexterna på en amatördokumentär och han fick reda på det skulle han stämma skiten ur feministgrabben.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Blinkblink - 27 dec 09 - 00:07- Betyg:  | | Wonderful :D | | WalkingTheDemon - 20 nov 09 - 23:36- Betyg: | | Bra!<3 | | Mp3 - 20 nov 09 - 16:43 | Alltså. Åh. Jag tycker så förbannat synd om Liam </3
Och hela jag blev lite smått lycklig då SuperMario nämndes, morfi <3 |
|
|
|
