¤ Vad vet du om det ¤ |
Du säger att små barn söker tröst, att de inte överlever utan kärlek och närhet att de behöver bekräftelse för att klara sig genom livet.
Det förstår jag, tanken har slagit mig många gånger, dock inte lika många som mitt egna samvete.
Jag höjer mina ögonbryn och frågar mig: Vad vet du om det!?
Du växte upp i staden, i närhet med vänner,med föräldrar som hade jobb och älskade varann. Visst kunde de gräla men det slutade alltid vid ord.
Din pappa följde med dig på dina aktiviteter och ni åkte alltid hela familjen på semestrar.
Jag klagar inte, jag accepterar min plats i livet.
Det känns som jag gråtit tillräckligt, jag har sörjt klart.
Själv växte jag upp på landet,skogen var min bästa vän.
Min pappa umgicks hellre med sina kor och tattare i olika hus än att följa min uppväxt och krama om min mamma.
Han fanns aldrig riktigt där.
Det grälades i vårt hem. Ofta var jag rädd. Det kastades kaffekoppar i väggar, förstördes möbler och en mamma blev sönder slagen många gånger.
En vit nalle blev min trygghet, min närmsta vän.
Han gav mig så mycket kärlek.
Tyg och stoppning, sliten och grå vakar han fortfarande över mig från garderoben där han numera sitter.
Jag vill att han följer mig i graven.
Jag har skrivit det i mitt vita arkiv ifall jag skulle dö imorgon.
Jag tvivlar inte på att mina föräldrar älskar mig
det känns bara som livet jävlades extra mycket med dem,
de kämpade med att överleva själva och jag krävde kanske mer än de kunde ge då,
jag beundrar en mamma som alltid kämpat sig fram genom livet,
det känns allt för lätt att klandra en pappa.
Kom inte och säg till mig att barn inte överlever för att det inte är sådär "svensson perfekt" från början till tjugoårsdagen.
Vad vet du om det?
Du har aldrig gått i mina skor,dina fötter är för stora och knubbiga de skulle aldrig passa dig, jag är ledsen.
Men le för du ska vara glad över det.
Jag har ingen cirkulation i mina fötter och mina fotdynor är förhårdnade, som om jag gått på vass sten sedan födseln.
Säg inte att jag ger upp för lätt.
Vad vet du om det?
Jag har gråtit, skrikit,slagits, kramats, åkt frivilligt till BUP, ringt till Bris.Gått till psykologer, kollat EEG och verkligem försökt vara allt du alltid varit och tagit för givet.
Kroniskt deperimerad blev en slutlig diagnos,jag gråter inte,livet är vad man gör det till.
Jag skrattade idag. Jag är glad att jag lever några minuter på jorden,
om det finns ett liv efter döden kanske vi byter liv. Jag skulle aldrig klaga eller belasta dig med skuld,aldrig sätta mig över dig.
För jag vet vad det är.
Hur det är.
Att uppleva sig som barnet som aldrig blev tillräckligt sedd och uppmärksammat.
Som upplever att ensamheten blev för ofta och jobbig.
Att jag fick bråka för att få uppmärksamhet. men att allt blev fel då blev det skäll av det hela istället och skuldkänslorna inom mig växte.
Ensamheten likaså.
Mina föräldrar håller inte med.
Det finns en mening med att jag blev sjuk och bara kunde få ett barn, fast jag drömde om att få och hade kunnat namnge tre.
Jag kommer alltid ha tid, alltid kunna uppmärksamma och se.
Den lilla flicka som jag alltid ska ställa upp för, älska föralltid och all min kärlek ge!
Jag har slutat gråta, inser att allt som sker har en viktig betydelse i sista raden,
som punkten som avslutar en mening, lång som kort.
¤ Vad vet du om det? ¤
|
|
|
|
