Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

En svag doft av vanilj {Epilog

Så var den efterlängtade epilogen äntligen här! Nu hade jag då skrivit ett långt avskedstal till er och allt det här men uppenbarligen ville inte dikta att det skulle publiceras för jag loggades ut just då jag tryckte på skicka. Och eftersom att jag inte har orken att skriva om alltihop så vill jag bara tacka er underbara läsare för att ni har följt den här storyn och lagt ner tid på att kommentera, då jag inte har lagt ner särskilt mycket tid till och från på att skriva delarna. Jag ber om ursäkt och tackar er tusenfalt!
Och vill ni läsa mer av mig så kommer jag lägga ut prologen på Colorblind antingen senare ikväll eller imorgon. Så har ni lust, tid, ork och vilja får ni jättegärna spana in och göra mig oändligt glad.
Men jag ska inte säga mycket mer än så, istället ska jag låta er läsa det allra sista i En svag doft av vanilj.


Epilog

Sex år senare

Jag gjorde ett spänstigt hopp ner från bussens näst sista trappsteg med båda matkassarna i handen och började gå gatan fram. Radhusen jag passerade såg nästan exakt likadana ut allihop och jag slogs av tanken att jag borde börja fixa om i rabatterna så att vi inte hade precis samma blommor som Ljunggrens hade tvärs över gatan.
Det tog mig knappt fem minuter att kånka hem de stora papperskassarna som var fulla av mat. Jag behövde verkligen bli bättre på det här med storhandel. Det var inte lönsamt att handla flera gånger i veckan, eftersom att jag alltid köpte lite mer än det jag behövde och trotsade min idé om att flera handlingstillfällen skulle göra det betydligt lättare för min rygg och armar då jag inte behövde bära hem så mycket varor varje gång. Men jag plockade alltid på mig mer än jag behövde, och det var varken lönsamt för ekonomin eller min kropp.

Jag tryckte in ringklockan med armbågen så fort jag nådde fram till dörren och genast kunde jag höra steg där innanför. En kort stund senare öppnades dörren, och jag stapplade lättat in i värmen. Hela huset doftade av svag vanilj.
”Hej, gud så bra att du kunde hjälpa till, Rasmus”, tackade jag samtidigt som jag återigen ställde ifrån mig kassarna, den här gången på golvet, och började vira av mig halsduken.
”Åh, ingen orsak. Du vet att jag alltid ställer upp”, sa Rasmus som hade öppnat dörren åt mig och nu stängde den igen. Han vände sig om och mötte min blick, log vänligt och jag kunde omöjligt låta bli att le tillbaka.
”Det var verkligen snällt”, sa jag och ställde mig på ett ben för att ta av mig stövlarna. ”Jag trodde verkligen att jag skulle hinna från jobbet i tid men det gick bara inte! Och egentligen så skulle Richard också ha klarat av det, men du vet hur han är. Han kör på det gamla vanliga, att Maja inte är hans dotter och därför inte hans ansvar. Men Pontus däremot, ja det går fint? Nej. Jag är så jäkla trött på hans brist på ansvar nu. Varje gång vi pratar så slutar det med att vi börjar bråka och jag orkade bara inte med den diskussionen idag…”
Jag såg upp på Rasmus och insåg genast att jag babblade på för mycket om mina känslor för mitt ena barns pappa. Därför skyndade jag mig att be om ursäkt. ”Förlåt. Har det varit några problem?”
”Nejdå”, försäkrade Rasmus och la armarna i kors över bröstet samtidigt som han lutade sig mot väggen. ”De har varit så snälla så.”
Han skakade lite på huvudet så att det mörkblonda håret föll bort från hans ögon och la sig till rätta över huvudet.
”MAMMAAAAA!”
Jag vred på huvudet lagom för att se Pontus komma stapplande på sina små fötter med ett brett leende över läpparna med Maja tätt efter sig.
”Hej, har ni haft det bra?”
Jag satte mig ner på huk bara ett par sekunder innan Pontus sprang rakt in i famnen på mig. Jag log och rufsade kärleksfullt om i hans hår, vartefter jag pussade honom på pannan.
”Pontus är dum! Han förstör bara hela tiden när vi bygger med lego!” klagade Maja som kom och ställde sig någon meter bort.
”Vi hade en liten incident med ett rymdskepp…”, förklarade Rasmus, fortfarande leende.
”Åh”, sa jag och nickade förstående på huvudet. ”Men gumman, han är ju bara tre. Du får ha lite överseende med det.”
”Han är ändå dum”, muttrade hon bortifrån sitt hörn.
”Mycket möjligt”, sa jag och reste mig upp efter att Pontus knatade bort mot Rasmus istället. ”Kom och ge mig en kram istället.”
Maja gick motvilligt fram till mig och tillät mig lägga armarna om henne. Jag begravde näsan i hennes långa svarta hår och tryckte hennes varma, lilla kropp intill min.
”Tja, jag önskar att jag kunde stanna Ellen, men jag måste vidare till grabbarnas fotbollsträning…” sa Rasmus.
Jag släppte Maja och vände mig mot honom.
”Jag förstår”, sa jag. ”Tränaren kan ju inte komma försent.”
Han skrattade till.
”Precis.”
Han drog på sig sin jacka och sina skor, vartefter han gick fram till mig och höll ut armarna.
”Återigen, tack för allt. Det var verkligen underbart att du kunde hämta upp dem.”
”That’s what friends are for”, sa han och drog in mig i en kram.
Jag vilade hakan på hans axel och andades in hans behagliga doft.
”Vad skulle jag göra utan dig egentligen?” frågade jag.
”Ingen aning, hörru. Förmodligen hämta sent på dagis.”
Jag skrattade när vi släppte varandra och jag tog ett steg bakåt.
”Förmodligen.”
”Jag går faktiskt i sexårs!” rättade Maja från sidan.
”Åh, just det. Ledsen, Majis. Du är ju värsta stora tjejen nu ju.”
Hon sken upp lite trots att det syntes att hon gjorde sig besvär för att hålla mungiporna nere.
”Men vi hörs. Ring om du behöver något”, sa Rasmus och öppnade dörren.
”Det ska jag”, lovade jag. ”Tack igen.”
”Ingen orsak”, sa han, höjde handen till Maja, och stängde dörren om sig.

”Mamma, vad ska vi äta?” frågade Maja så fort jag lyfte upp matkassarna för att bära in dem i köket.
”Köttfärssås”, sa jag och ställde upp kassarna på matbordet. ”Gumman, tar du in Pontus hit.”
Någon minut senare kom Maja, med vissa besvär, inkånkandes med Pontus på höften.
Som vanligt på fredagar satte vi på radion på högsta volym och hjälptes åt att hacka lök och steka köttfärs, medan Pontus satt på sin plats och tittade på TV, under övervakning av Maja.
Precis när jag var igång med att krydda köttfärssåsen ringde det olägligt på dörren.
”Ska jag öppna mamma?” frågade Maja hjälpsamt, trots att hon var fullt upptagen med att hålla Pontus borta från den nyss upptäckta spisen.
”Nej, jag tar det.”
Jag la ifrån mig plastsleven och vred ner värmen på plattan för att försäkra mig om att maten inte skulle brännas vid. Jag torkade av handflatorna på jeansen jag hade på mig samtidigt som jag gick den korta biten bort mot tamburen och ytterdörren.
I samma stund som jag öppnade dörren och fick syn på personen utanför frös allt blod i min kropp till is. Jag kunde inte röra mig när de iskalla ögonen borrade sig in i mina, och alla mina gamla löften från förr föll i glömska. Det kolsvarta håret och den skarpa kontrasten mellan hy och ögon.
Det var tyst mellan oss i ett par sekunder. Vi mätte varandra med blicken. Tillät oss att övervälvas av minnen. Såg på varandra under tystnad.
Det var inte förrän Majas röst inifrån köket avbröt den spända stämningen som fanns mitt över tröskeln som han såg upp från mig och riktade blicken åt hennes håll.
Sekunden efteråt kom hon ut ur köket, bärandes på Pontus.
”Mamma! Han är ju helt omöjlig!” klagade hon.
Jag såg snabbt tillbaka på honom. Hans ögon hade spärrats upp och han såg storögt på henne under en kort stund. Därefter vred han sakta ansiktet mot mitt igen, och jag förstod med ens att han hade förstått alltsammans så fort han fått syn på hennes alldeles svarta hår.
De hade så många liknelser.
Han gav mig en hastig blick som sökte bekräftelse, och jag kunde inte göra annat än att nicka.
”Vad är det, Mamma?” frågade Maja som inte var sen med att upptäcka den konstiga stämningen som hade uppkommit.
”Ingenting vännen”, sa jag utan att ta blicken från honom. ”Gå in med Pontus i vardagsrummet en stund. Jag kommer snart.”
Jag såg i ögonvrån hur hon ville protestera, men hon var klok nog att inte göra det.
Han följde hennes väg genom hallen och ut i vardagsrummet med sina kalla, hårda ögon och när hon hade försvunnit så vilade dem på den plats där hon sist hade synts.
Det var åter tystnad mellan oss. Men efter en liten stund, stod jag inte ut längre.
”Ville…” mumlade jag till en början, men han spände ögonen i mig och fick mig att tystna direkt.
”Så”, sa han sakligt men i låg ton. Som om vi just hade prickat av en punkt på en lista. ”Hur mår vår dotter?”
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
SilverAndCold - 20 jul 11 - 18:52
amajgad.
jag vill ha mermermermermermermer! kan du inte skriva en fortsättning? pleeeease, please, please, please??? damn, jag vill att dem ska bli tillsammans igen ju. :(
(nej, jag kom inte ihåg NÅGONTING från den här berättelsen, haha. är hur chockad som helst över slutet...)

och vad hände med colorblind? kommer det en fortsättning på den inom en snar framtid eller? :3
sandruskapuska - 27 jul 10 - 21:48- Betyg:
Älskar verkligen novellen =D Och den är super och du äger på att skriva =D

Fast måste faktiskt skriva o säga att jag e lite besviken på epilogen då den känns som en "americansk happyending" där allt ser så glänsande ut. Sen förstår jag eg heller inte alls mkt av de du eg vill få fram.
MEN. noveller är grym <3
because - 6 jan 10 - 14:33- Betyg:
Skriver du inte en fortsättning efter DET...så vet jag inte vad jag gör!!
_MaAaLiN__ - 25 nov 09 - 22:21- Betyg:
gud vad den är bra :D snälla skriv en fortsättning :D
BrunettenMinna - 25 nov 09 - 19:50- Betyg:
ÅÅH, snälla kan du inte göra en forstsättning :D
gud vad den var bra! älskar dina noveller så jävla mkt !
Sidewinder - 23 nov 09 - 20:47- Betyg:
Iiiiiiiih, skitbra slut ju <3
Även om det är tomt att det bara är slut nu, fast vi har ju en ny novell av dig att börja knarka istället ^^
SilverAndCold - 22 nov 09 - 16:17- Betyg:
:o
Det är min reaktion just nu.
DET BLEV MINI-VILLISAR ÄNDÅ. :')
Men... du har väl tänkt att göra en fortsättning på det här någon gång, eller? o_o Annars tar jag förgivet att Ville har blivit drogfri och säger "Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig" och Ellen ba "Åh..." och Ville ba "JAG ÄLSKAR DIG!" och så blir dem tillsammans och får fem ungar till. 8)
Så är det.

Du är riktigt begåvad, du kan ju höra av dig när du har gett ut en bok! ;)
Ser fram emot nästa berättelse. :)
<3
Karris - 22 nov 09 - 16:06- Betyg:
Har följt från början och den var gryyym! Ser fram emot din nästa novell om det blir någon :)
SoakedInLuxury_ - 21 nov 09 - 16:51- Betyg:
Läst alla delar nu .. och jag är mållös. Helt klart en av dom bästa novellerna
jag läst här på dikta..
littledreamer - 21 nov 09 - 15:43- Betyg:
Hur bra som hellst!!!!!!!!

Massa med stjärnor och tummar upp för dig!! Har verkligen älskat den här novellen och tycker att det är lite synd att den är slut nu..

Tack för en underbart vacker, fin, sorglig, romantisk novell!!
JessicaKarlsson - 21 nov 09 - 12:40- Betyg:
åhh fan va bra. jag är verkligen skittrött och jag orkar ine kommentera men som sagt de är jättebra! D:
LetMeJump - 20 nov 09 - 08:52- Betyg:
så jävla bra, synd att de va den sista delen bara (a) xd
angel_wings - 19 nov 09 - 22:26
Den var bra från början till slut
LoveMusic - 19 nov 09 - 21:40- Betyg:
* Bra handling.
* Underbara personligheter.
* Mästerligt slut.
* Fantastiskt språk

Okej, där har du några punkter som jag ska ta upp. Handlingen är superbra! Verkligen väldigt bra. Trots att den inte är särskilt annorlunda, är den ändå speciell. Jag vet inte om du förstår den där meningen, men om jag säger såhär: Du har lyckas skriva en kliché, med en speciell anda i historien. För på något vis känns det som om du har kommit på en HELT ny historia, som ingen har tänkt på ens. Helt fantastiskt duktigt av dig, och det hoppas jag att du vet om.
En annan sak som jag vill uppmärksamma är alla personligheter. Jag vet att du har hört det innan, men jag kommer inte att ge mig. Dina personligheter är som... jag vet inte vad. Du är helt fantastisk. Aldrig har du sagt att Rasmus är den mest omtänksammaste i hela världen, ändå vet alla det. Aldrig har du sagt att Nadja är pratglad, ändå vet alla det. Alla vet också att du är helt grymt duktig.
Ditt språk är väldigt speciellt, aldrig innan har jag läst någonting här på dikta som är skriven på liknande vis. På ett oförklarerligt sätt kan du skriva en berättelse på ett så målande sätt att man nästintill kan se tavlan framför sig. Det sägs att ”En bild säger mer än tusen ord” men du framställer en bild med endast några meningar. I dessa meningar får du med tankar, känslor, miljöer och rörelser, vilket är väldigt svårt som författare.
Och jag kan inte kommentera utan att kommentera slutet. Trots att jag mycket väl visste vad som skulle hända, gick det rysningar över hela kroppen när jag läste den sista meningen. Och så som du gjorde, att hon blev tillsammans med en annan, så att vare sig Team Ville eller Team Rasmus ( :( ) "vann". Helt makalöst bra påkommet. Och det vet du.

Jag känner mig helt klart privilegierad för att fått läsa den här berättelsen, som jag alltid gör när jag har läst någonting av dig :)
maaliinT - 19 nov 09 - 21:39- Betyg:
du skriver så fantastiskt bra! vill inte att den här någonsin ska ta sluut, men men :)
ska definitivt följa din nästa novell! :D
LipsOfAnAngel - 19 nov 09 - 20:52- Betyg:
nääää, inte slut :(
men jättebra skrivet! sjukt duktig är du :D
MoRoTpOwEr - 19 nov 09 - 19:47
Är det ingen här som tycker att typ ehe det här är inget bra slut för typ just nu vill jag skaka sönder dig eftersom hehe jag vill veta vad som händer ?
det där lät ondskt men seriöst man slutar barainte sådär buhu O_0
murrwels - 19 nov 09 - 19:41- Betyg:
Du kan ju inte sluta så där ju :O jag önskar att den här berättelsen aldrig skulle ta slut. Du är grymt duktig på att formulera dig, verkligen. Jag ska flitigt följa din nästa :)
prickigthallon - 19 nov 09 - 18:50- Betyg:
MAAAAAAAAAAAH! :OO Du vet vad jag tycker :D <3 puss! <3

(jag tycker du är bäst, om du hade glömt det :))
Rosapapper - 19 nov 09 - 18:47- Betyg:
Jäklar vad braaaaaaaa:D!!!!!!
NeMriA - 19 nov 09 - 18:38
ojoj o.o
jag vet inte riktigt vad jag ska säga,
läste den sista delen och epilogen nu på rad och blev smått chockad och glad samtidigt o-o
du är ett talangbarn, bara så du vet (:

Skriven av
chulia
19 nov 09 - 18:16
(Har blivit läst 482 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord