(M/M) I varje andetag - kapitel 26 |
Tack för kommentarerna på förra kapitet.
Har egentligen inte tid att publicera detta kapitel då jag ska iväg på träning, men jag skyndar mig i alla fall.
Så det så.
Kapitel 26
”Familjen Jidberg, det är Susanne”
”Hej”
”Jasså, är det du?”
”Ledsen att göra dig besviken”
”Nej, nej, det gör du inte alls”
”Så varför den negativa tonen?”
”Det är bara Alex”
”Vad är det med honom?!”
”Du behöver inte låta så orolig, det är ingenting som hänt honom”
”Vilken tur”
”Ja”
”Vad var det med honom då?”
”Va?”
”Ja, det var du som sade ’det är bara Alex’, så ja, vad är det med honom?”
”Nej, han säger bara att du ringer honom hela tiden”
”Och?”
”Och nej, han tycker väl inte om det precis”
”Det förstår jag att han inte gör, men om han bara låter mig få förklara”
”Älskade vän, du vet redan om att han inte tänker lyssna på någon”
”Han kommer göra det tillslut”
”Nej, det tror jag faktiskt inte”
”Jag känner honom, jag vet att han gör det”
”Du känner honom inte längre”
”Jag…”
”Lyssna på mig, älskade vän. Det bästa du kan göra är att gå vidare, släppa taget om min son”
”Jag kan inte göra det. Inte innan jag fått förklara”
”Älskade pojk”
”Vad?”
”Du måste börja leva ditt liv igen”
"Jag vet det, men jag kan inte”
”Du får försöka”
”Jag ska. Sedan”
”Nu måste jag gå, hej då”
*
”Du var inte i skolan igår.” Det är ingen fråga, utan ett konstaterande som lämnar Alex läppar. ”Varför?”
”Jag hade ingen lust.”
”Man struntar inte i första skoldagen på en ny termin bara för att man inte har lust.” Christoffer rycker på axlarna vid hans ord. Bryr sig egentligen inte om att lyssna, för han vill inte höra.
”Jag frågade Matteus om han visste något, men han gjorde inte det.” Att höra hans namn gör att smärtan återkommer. Vetskapen om att han aldrig mer kommer få ligga nära honom i sängen och enbart prata om allt och inget igen. Att allt som var dem inte mer kommer att få förnya sina minnen med dem.
”Hur är det?”, frågar Alex och hans röst är mjuk och orolig istället för anklagande som innan.
”Det är bra.”
”Ljug inte för mig Christoffer”, ber Alex och ser upp i hans ögon. Den tilltalade pojken lägger sig ner i sängen istället för att sitta och sekunden efter känner han silverögonpojkens kropp bredvid sig. Han vänder på sig så att han ligger på höger axel, mitt emot Alex, som vilar på vänster sida. Christoffers vänsterhand sträcks ut och han smeker med den försiktigt över den jämnåriga pojkens kind. Lutar sig fram så at det enbart är några få millimeter mellan deras läppar. Ögonen är fästa i varandras.
Alex slingrar sin arm om Christoffers nacke och drar honom tätt emot sig. Stryker med fingrarna i lätt i de små hårstråna som finns där . Suddar ut det allra sista mellan deras läppar i en kort sekund. Ett ögonblick av två mjuka läppar sammanlänkade till ett och samma.
”Så, hur mår du egentligen?” Alex röst blir knappt en viskning, men så pass nära som Christoffer ligger så hör han ändå.
Han hör, förstår vad Alex frågade och inser att han fortfarande inte vill svara på den frågan, men han vet om att han måste. Därför vänder han på sig så att han ligger med ryggen mot silverögonpojken och han säger med en skapt röst:
”Sämst.”
Han känner hur Alex placerar sin hand på hans rygg, för den sakta fram och tillbaka i en smekande rörelse. Det verkar nästan som om han genom sin handling försöker omhänderta det allra mesta av smärtan Christoffer bär inom sig och förflytta den till sig själv.
”Du vet att du kan prata med mig. Vad det än är så kommer jag att lyssna.” Alex röst är fortfarande låg och hans ord sänder över värme till Christoffers iskalla kropp, till hans frusna inre.
”Vi har bråkat”, andas han ut och blir uppmärksam på tårarna som fyller hans ögon.
”Vilka vi?”
”Jag och… och… Jag och…” Han klarar inte av att säga hans namn. Det går inte. Det kommer aldrig gå.
”Du och Matteus?”, frågar Alex försiktigt. Han nickar till en gång för att ge honom ett jakande svar och i nästa sekund är hans kinder täckta av salt vätska.
”Bråk går att lösa. Hela världen har inte gått under”, säger han uppmuntrande, men Christoffer inser att det påverkar honom tvärtemot hur det skulle göra. Visst, hela världen har inte gått under. Men hans värld har.
”Nej. Den här gången kommer det inte gå att ordna upp det hela igen”, viskar han fram med mycket låg röst, som om ju starkare han talar desto större risk att hans ord verkligen förblir sanning.
”Varför inte det?” Om en människa kunde få pris i mest försök till att få sin jämnåriga vän att berätta vad som hänt honom, så skulle Alex varit ägare till VM-guldet nu.
”Därför att vår vänskap kapades av igår lika brutalt som om man skulle såga av en annan människa armen”, får han fram mellan tårarna. Blir medveten om att det är just precis så det känns. Som om någon fråntagit honom en nödvändig kroppsdel.
”Christoffer…” Alex slingrar sina smala armar kring hans kropp. Berörningen får honom att hastigt vända sig om och begrava ansiktet i Alex bröst. Låter tårarna rinna fritt och uppfattar knappt hur mycket hela hans kropp skakar.
”Såja. Det kommer ordna sig. Det kommer bli bra”, viskar han i hans öra och kramar om honom hårdare. Hur mycket Christoffer än vet om att silverögonpojkens ord är lögn, så känns det bra att höra dem. Att för en liten sekund fyllas med hopp om att han trots allt kommer ha Matteus vid sin sida i framtiden.
Förmodligen vet ingen av pojkarna hur länge de har legat i samma position, Christoffer med huvudet i området mellan Alex axel och hals och armar tätt omkring varandras kroppar, men när en knackning genomborrar tystnaden i hans rum blir han plötsligt väldigt medveten om att verkligheten fortfarande existerar. Han kan inte ligga för nära den ljushåriga personen i det ögonblicken dörren öppnas, för då skulle han bli tvingad till att förklara för familjemedlemmen som vill honom någonting om Alex. Efter hur Ma… han reagerade så vägrar han ta risken en gång till. Det räcker med att ha fått sin värld krossad en gång.
”Christoffer, kan jag få prata med dig en snabbis?”, frågar hans lillasyster försiktigt från andra sidan väggen. Han blir tacksam över att inte behöva såra Alex mer än vad han redan gjort genom att flytta sig en bit ifrån honom om Julia skulle ha valt att stiga in i rummet.
Han placerar en lätt kyss på silverögonpojkens inbjudande kyssar, reser sig upp och traskar fram till dörren. Handen, högerhanden, trycker ner handtaget och han öppnar dörren, stiger ut genom den och möts av den yngsta i familjen Stjärnströms ögon. Hon stirrar på honom i någon sekund innan hon vänder på klacken och går vidare in på sitt rum, med honom tätt efter.
”Vem är han?” Frågan förvånar honom inte. Han förstod att Julia skulle försöka prata med honom så fort Alex gått hem, men uppenbarligen hade hon inte tillräckligt med tålamod för att stå emot nyfikenheten, utan valde att fråga honom nu istället.
”Det är Alex.” Hon ser misstroget på honom. ”En klasskompis”, lägger han till för att hon ska förstå lite bättre.
”Skitsnack! Jag vet om vad alla i din klass heter och hur dem ser ut”, fräser hon ilsket. En ilska som uppriktigt sagt gör honom förvånad.
”Han började nu på vårterminen.”
”Och hur skulle du kunna veta om det? Du var ju inte ens i skolan idag.” Han vet mycket väl om att det är otroligt dumt att försöka sig på att ljuga för Julia, då hon inte är lättlurad.
”Nej, men-”
”Vaddå men? Hur känner du honom? Vem är han?”, frågar hon och höjer röster vid den sista frågan.
”Han är Skorpans bror. Jag träffade honom när han följde med Skorpan till Matteus fest för några veckor sedan”, svarar han med en suck. Det han säger stämmer ju faktiskt, bara det att det inte är hela sanningen, men såsom sanningen är nu i dagens läge så kan han inte berätta allt.
”Jaha.” Hans svar verkar ha fått henne att förstå att Alex trots allt inte är något annat än en nybliven vän till honom.
”Men varför kom han hit just idag?” Ett irriterat stön lämnar hans läppar och han ser argt på henne.
”Du har ingenting med det att göra, så sluta fråga.” Med dem orden lämnar han henne ensam och går tillbaka till sitt rum. Synen som möter honom gör att han börjar le. Mitt på hans säng ligger fortfarande Alex, men till skillnad från då när han lämnade honom, så sover han nu djupt. Det blonda håret ligger utspritt på hans kuddar och benen är uppdragna i fosterställning.
Alex är klädd i ett bar grå stuprörsjeans, ett svart linne och en helsvart uppknäppt och långärmad skjorta. Den ena armen ligger under hans huvud och den andra har han placerad längst sidan.
Christoffer blir ståendes på samma plats i flera minuter och tittar på honom. Vet att han egentligen borde väcka Alex, men han förmår sig inte att göra det. Om han nu faktiskt somnade, så behöver han förmodligen sova och så pass vacker som han är så har han inget emot det. Han kan beundra silverögonpojken hur länge som helst.
När klockan börjar närma sig sex kurrar han mage till där han sitter bredvid den ljushåriga pojken i sängen. Blir medveten om att det enda han ätit idag är frukost och troligtvis har inte Alex ätit speciellt mycket mer än så han med.
”Alex”, säger han lågt och skakar om honom lite lätt på axeln med sin hand.
”Vad?”, frågar Alex sömndrucket. Ser sig förvirrat omkring i några sekunder innan han inser att han är hemma hos Christoffer.
”Jag somnade visst”, fnissar pojken som nyss vaknat och han kan inte låta bli att le. Alex märker av det, så han ger honom ett leende tillbaka.
”Ska vi fixa något att äta? Jag är extremt hungrig.” Han ser på honom, böjer sig fram och kysser hans läppar i en kort sekund. Känner hur han darrar till av elektriciteten som uppstår vid kontakten mellan pojkarna.
”Visst, det låter som en väldigt bra idé det då även jag råkar vara utsvulten”, svar Alex och flinar.
Tillsammans reser de sig upp och styr sina steg in mot köket. Christoffer drar ut en av stolarna och placerar Alex i den. Själv går han på inspektion för att undersöka vad det finns för något att mätta deras magar med.
Efter mycket sökande hittar han tillsist ett paket makaroner, tillräckligt med köttfärs och andra ingredienser för att göra en otroligt exklusiv köttfärssås.
”Blir det bra med makaroner och köttfärssås eller?” Lika bra att fråga, trots att i princip varenda människa gillar det. Alex kanske är ett undantag.
”Det blir jättebra det.” Alex reser sig upp från sin stol och kommer fram till honom. Lägger sina armar omkring hans midja och några hundradelar senare känner Christoffer silverögonpojkens mjuka läppar mot sina egna.
Yepp. Detta var då detta kapitel. Nästa kommer troligtvis redan i morgon. Hehu.
... och nu är det eran del kvar - kommantera.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 29 nov 09 - 12:56- Betyg:  | Asså gud, jag dör av gullighet!! Jag vill också ha en silverögonpojke
som kan trösta mig när jag är ledsen!! ;__; Och Matteus kan dra åt helvete.
Nu måste jag fortsätta läsa, mohahaha... Glad advent förresten!! | | idantica - 18 nov 09 - 22:47 | | åhåå på pojkarna! jag blir alldeles myskär i dom ju! och du är så underbart bra på det här | | Jurrie - 18 nov 09 - 21:02 | | Du är obeskrivligt duktig! | | WalkingTheDemon - 18 nov 09 - 19:59- Betyg: | | Bra :'3 | | EMORAiNBOW - 18 nov 09 - 18:33 | Matteus kan rövknulla sig själv!
Men Chris och Alex, SÅ rätt att det inte kan bli mer rätt eller mer bra! Vilket härligt kapitel och så mycket kärlek det strömmar från det. SÅ bra! | | MoRoTpOwEr - 18 nov 09 - 18:19 | Haha jag trodde de stod '' nu är det en del kvar''
Okej det går helt enkelt inte att säga hur mycket jag
avgudar den här storyn men öhm på tal om det känner jag
en står lust att ge Matteus en fet äcklig biatchslape xD
och ge C en står kram O_O buhu |
|
|
|
