Svarta fallna rosor-kap 2 |
Kap. 2
När han vaknade så kände han sig matt trots att han sovit ovanligt länge. Han kände en underlig känsla av att sakna någonting av sig själv. Han såg på flickan bredvid sig och märkte att han inte såg henne som förut, det var något som var annorlunda men han kunde inte placera vad det var. Så märkte han blodet på golvet, han såg vilket sår det kommit ifrån och han såg också saliven som formade läppar över hans bultande skada. Det slog honom direkt, han förstod vad som hänt när han sovit, han förstod varför hans sinnen sa att hon förändrats. Och ilskan formades i honom, hur kunde hon gå bakom hans rygg så? Hon visste inte hur det var, men hon skulle få veta senare. Han reste sig upp, utan att väcka henne och försvann snabbt bort från platsen.
När han svepte genom den tidiga, mörka morgonen så försökte han att samla sina tankar från gårdagen. Men han distraherades av att han kände någon förfölja honom. Han hörde varje litet steg personen tog och han bestämde sig för att försvinna. Svarta, stora vingslag ljöd och han flög upp genom träden och var i skydd.
När han landade igen var han nästan framme vid hans mål, dungen låg i mörker, för långt in för att nås av solljus. Han sjunker ner med ryggen mot ett träd, lutar huvudet bakåt och andas tungt. Han har knappt några krafter kvar alls, flygningen tog det sista lilla och han har låtit bli att äta på för lång tid. Skadorna på hans kropp kommer att läka extra långsamt och lukten från blodet finns redan ute i luften, det gjorde honom extra sårbar, för lätt att hitta för att bara ignorera. Han måste äta något. Hans blick faller på ett rådjur i närheten…
Han känner direkt att lite av krafterna återvänder samtidigt som blodet rinner ner i hans strupe. Såren han har på sin kropp drar ihop sig och läker snabbare. Han kan koncentrera sig nu på vad som hänt. Hon har tagit av honom. Taget blod kan aldrig återfås så nu är hon förlorad, för alltid fast i samma öde som han har. Nu måste hon dela hans helvete. ”Fan!” Han skriker rakt ut trots att ingen kan höra honom. Det var ju det här som inte skulle få hända, det var ju därför han tog avstånd ifrån det livet han har när han är tillsammans med henne. Han måste ha gjort något fel, han borde kanske ha berättat om exakt hur det är, hur alla hans jakter på sina offers liv varit, hur deras skräckslagna blickar inte ens har rört vid honom. Han borde ha berättat alla som vill se honom borta, och att dom nästan lyckas, om att han skulle ha gått vidare för länge sen om det inte var för henne. Dom som var efter honom hade hotat att ta henne i hans ställe, om han försvann.
En gren knäcktes och han ryckte till, blicken sökte mot träden och han såg längre än ett mänskligt öga skulle ha gjort. Ändå var det enda han såg en svag dimma, som inte varit där förut. Hans pupiller vidgades för att släppa in mer ljus i dom och sen krympte dom till en minimal svart prick, och hans blick såg längre in i skogen. En bruten gren var det hans blick fastnade på men ingenting fanns i närheten, inga spår, inget djur, ingenting. Han bestämde sig för att det inte var säkert att vara kvar här, han kastade sig uppåt och lämnade ett ensamt rådjurskadaver efter sig.
Han kommer fram till platsen där han lämnat henne, men hon är inte kvar. Det hade han inte heller väntat sig, han försvann från hennes sida ganska många timmar sedan, han ville ha tid att tänka, tid ifred. Han gick mot höet där dom sovit och la sig ner, hennes doft satt fortfarande kvar. Han tog djupa andetag och lugnade sakta ner sig.
|
| Kommentarer | | VadFaanVillDu_ - 21 maj 06 - 04:14 | | MEERA ! <33 | | Sandra91 - 20 maj 06 - 08:26 | Oh min SötMåne,
fy fan vad bra du är!
Jag vill bara ha meeeeer ;D | | sofiiie - 20 maj 06 - 06:49 | | MER, jätte bra!!:D |
|
|
|
