(M/M) I varje andetag - kapitel 25 |
Det har tagit sjukt lång tid innan jag kunnat publicerat detta kapitel. Det beror på att jag inte har haft någon tid till att skriva in det från mitt block på datorn.
I alla fall. Hoppas ni gillar det. Hehu.
Kapitel 25
Jag har mött skönheten själv vars ögon utstrålar ett ofattbart hat gentemot sig själv och vars rädsla över sina känslor förgör honom. Skönheten den vackra med sammetsmjuka läppar. Den fagra man som under en tid befann sig på att alldeles för långt avstånd ifrån mig. Skönheten själv är för oemotståndlig för att släppa taget om.
Den vackra, den fagra, den omänskliga man är en varelse nersänd från ovan för att bringa glädje till mitt liv. En ofattbar glädje med tillhörande kärlek. En uppgift han för så länge sedan redan klarat av.
Christoffer, älskade Christoffer, kommer du någonsin kunna förstå hur ont det gjorde i mig av att se hur du reagerade där på juldagen? Du kommer förmodligen aldrig göra det, för jag kommer aldrig kunna förklara mig i ord hur den känslan gjorde ont. Det var som om någon tog ut mitt hjärta och eldade på det, för att sedan genomborra det med ett tiotal skarpslipade knivar. Jag blev illamående och ville slå till mig själv så hårt, för jag vet om att det var pågrund av mig du reagerade som du gjorde.
Egentligen kunde det ha varit vilken kille som helst. Det hade inte gjort någon skillnad. Du hade ändå blossat upp självhatet gentemot dig själv, men nu var det inte vem som helst, utan det var jag. Därför var det också mitt uppdrag att försöka få dig att acceptera dig själv.
När du försvann ut genom dörren trodde jag verkligen att jag hade förlorat sig. Det var som om allt annat jag någonsin tyckt varit viktigt förlorade sitt värde, för i jämförelse med dig så betydde det faktiskt ingenting. Du var den som jag ville vara med och det var du som gick ut genom min och Jonas lägenhetsdörr den tjugofemte december. Det tog nästan död på mig.
Jag blundar
Och håller andan lite till
Hjärtat stannar
Fan vad ska jag ta mig till
För jag vet att 100 år från nu
Kommer det alltid vara du
När jag blundar
Ett ringande läte fyllde hela lägenheten någon timme senare och jag undrade vem det kunde vara som vägrade låta mig sörja ifred. För ja, jag sörjde dig sittandes i en liten hög på golvet efter det att du lämnat mig. Du lämnade mig innan det du och jag hade ens hade börjat.
När mina ögon kopplade att det var du som befann sig där, ståendes mitt framför mig i trappuppgången så blev jag glad. Nej, jag blev inte glad, jag blev obeskrivligt överlycklig.
Den kvällen, såsom vi kysstes. Såsom vi kramades. Att känna din tunga i min mun och dina händer lekandes över min kropp, jag älskade det. Jag älskade det så otroligt mycket.
And then we kiss
Your love comes alive on my lips
I feel a rush
Coming over me, over me
And when we touch
This moment when everything's still
I close my eyes
And then we kiss
Du kom inte hem till klockan sju den kvällen, utan det var en timme och trettiosju minuter senare än vad som var tänkt, du steg in genom din dörr.
Vi pratade i telefon den kvällen. Du sade att din mormor var läskigt arg på dig, så pass arg att hon hade tårar i ögonen, men du sade även att det var värt det. Att du skulle kunna få vem som helst ögon att tåras för att få vara med mig. Det värmde otroligt mycket i min kropp ska du veta. Det värmde så mycket.
Sedan åkte jag iväg. Jonas och jag försvann i några dagar till London och hur trevligt jag än hade det, så skulle jag hellre ha stannat kvar med dig. Helst av allt önskade jag att du följt med oss. Jag ville vara med dig var eviga sekund och att enbart kunna höras av på telefon avskydde jag. För jag kunde inte se ditt vackra ansikte framför mig. Jag kunde inte se hur dina läppar formade sig till ett leende.
När jag kom tillbaka förstod jag att någonting hade hänt. Jag kände det på mig då du inte svarade i telefon kvällen innan skolan och jag fick det bekräftat dagen efter eftersom du inte var där. Jag visste ju att om det var något så skulle Matteus veta om vad, men när jag frågade honom stirrade han först på mig under några sekunder och sedan svarade han kort att han inte visste något.
Something's wrong.
Why don't you tell me about it?
Something's wrong?
Why don't you let it out?
It will help me to help you
Det gjorde mig orolig. Vad jag visste så bråkade du och Matteus aldrig, fast förmodligen var ni som alla vänner. Att de inte kom överens jämt och ständigt. Därför trodde jag inte att det hade någonting med honom att göra. Därför åkte jag hem till dig.
Din ytterdörr öppnades av en tjej, jag antog att hon var din lillasyster, för hon hade exakt samma grönfärg på sina ögon som du hade på dina. Hon tittade frågande på mig och jag fick till en början inte fram vad jag ville. Det slog mig att jag egentligen inte visste mycket alls om ditt liv. Jag visste att du hade en syster, men tänkte aldrig på att hon faktiskt har levt sida vid sida med dig så pass länge. Det kom som en liten chock kan man väl säga.
När jag fick fram vad jag ville, att jag ville träffa dig, log hon mot mig. Ett leende som gjorde hela mig glad.
Att hitta dig liggandes i din säng smärtade inom mig. Jag undrade så fruktansvärt mycket vem det var som fått dina ögon att släppa lös så många tårar. Aldrig att jag trodde att jag skulle vara en del av orsaken.
Jag har mött skönheten själv med innerlig smärta i kroppen och med vattenfall längst kinderna . Skönheten den vackra med förtvivlan i blicken.
Den vackra, den fagra, den omänskliga man satsade allt han hade för att få oss att fortsätta existera, satsade allt och förlorade mer än så. En förlust av sin bästa vän i utbyte mot mig.
Låtarna som var med: Martin Stenmarck – 100 år från nu (blundar), Britney Spears – And Then We Kiss och Violent Femmes – Something’s Wrong
Yepppps. Detta var då det. Kan tillägga att har jag både kapitel 26 och 27 färdigskriva. Ska endast in på datorn, så nästa kapitel kommer så fort jag får tid till det.
Ifall ni kommenterar flitigt, det vill säga.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 29 nov 09 - 12:50- Betyg:  | Herregud. Jag är säker på att den enda läraren som skulle godta ursäkten
att orsaken till varför jag inte gör några läxor är att jag MÅSTE sitta
hemma och läsa en viss beroendeframkallande novell, så jag vågar inte ta
risken. Men heeeeelvete vad jag har saknat den här novellen!! Bajs på alla
dumma skolarbeten!!! Nu är jag i alla fall hemma och läser, och jag bara älskar
de här vart-femte-kapitlen. Nu kan jag inte kommentera mer, måste läsa nästa.
Och nästa. Och nästa.
ÄLSKAR DET HÄR!!! | | idantica - 18 nov 09 - 22:33 | | så smärtsamt, så vackert och så underbart bra, jag vet inte vad mer jag kan säga | | WalkingTheDemon - 18 nov 09 - 06:49 | | Bra! | | NeMriA - 17 nov 09 - 22:54 | "Den vackra, den fagra, den omänskliga man satsade allt han hade för att få oss att fortsätta existera, satsade allt och förlorade mer än så. En förlust av sin bästa vän i utbyte mot mig."
jag tänkte precis göra en pil och skriva att jag dog, och sen såg jag att Gud gjort exakt likadant.
hej, jag tror vi är lite för lika på något sätt?
men åh. jag blev mållös av det här ._. | | Jurrie - 17 nov 09 - 21:14- Betyg: | åh gud.
Finns inga ord... <3 |
|
|
|
