Vitt kommer alltid först - 2 |
(Hej! Förlåt, förlåt för att det har tagit sådan tid! Skolan slukar extrema mängder och jag har inte hittat inspirationen.
Jag hatar redan namnet på den här, så har ni förslag, säg till -.-
Nu vill jag i alla fall ha kommentarer =) Mer förklaring kommer komma, det är bara jag som är väldigt duktig på att skjuta upp saker ^^)
3. Om en människa kommit.
Morbrodern rörde sig en rörelse som såg ut som att han rätade på ryggen. Det fanns däremot inte så mycket att göra åt hans lätt formade, men ändå raka, hållning.
”Vet du vad dem säger?” Preos ord lät som en fråga. Anledningen att det inte blev någon var för att Cestel inte hade någon aning om vad de säger, och det var även Preo medveten om.
”Att drömmar man minns, är drömmar man inte hann drömma klart. Minns du allt som hände i natt?” Den här gången var Preos fråga faktiskt en fråga. Det tog ett par sekunder innan Cestel förstod innebörden av sin morbrors ord.
”Har det hänt mer än vad jag drömde inatt?” Hans röst var menad att vara lugn och samlad, men ett stråk av förvåning skymtade igenom och något fick hans röst att hamna farligt nära bristningsgränsen. Preo såg ner på sina fint utmejslade fingrar och nickade svagt.
”Jag kan inte tyda dina tankar, Cestel. Så jag vet inte säkert vad du drömde i natt. Men jag misstänker att det finns mer dolt än vad din hjärna avslöjade för dig.”
Han försökte ta in vad morbrodern hade sagt, men hjärnan verkade vilja blockera det. Allt som under natten återigen krävt tillgång till hans tankar ockuperade hela hjärnan, och han förstod inte något av det än. Att det skulle finnas mer kändes bara otroligt och absurt. Preo verkade inse att informationen han delat med sig blivit för mycket för sin systerson, för han såg upp på honom och log lugnande.
”Det är inte fler avslöjanden, om ditt förflutna,” lugnade han honom. Cestel såg på honom med förbryllade ögon. Han var inte helt säker på att han ville, eller snarare orkade, höra på vad Preo skulle säga honom. Men han nickade.
”Det är om vem du är.”
Cestel satt med uppspärrade ögon och såg på sin morbror. Orden som kom ut ur den äldre mannens mun var totalt obegripliga, och han förstod inte riktigt hur han skulle kunna greppa alla de nya sanningar som bara fortsatte att dyka upp.
”Vem… jag är,” sade han långsamt, ord som uttalades för att bekräfta för hans hjärna vad morbrodern sagt. Preo nickade med ett svagt leende.
”När du kom till oss fick du en dryck skapad för att du skulle glömma. Vi var redan från början medvetna om att det inte skulle hålla för evigt. Någonstans där förblev det outtalat att den dagen du mindes, den dagen skulle du få veta.”
”Och den dagen… är idag?” Cestel kände sig som en smärre idiot när han fortsatte komma med sina, enligt honom, mindre intelligenta uttalanden. Preo nickade mot honom, och Cestel sände en tacksam tanke till sin morbror som inte idiotförklarade honom.
Mannen tittade in i tonåringens ögon, som för att ställa en fråga. Cestel nickade svagt och lät ett minimalt leende pryda hans läppar.
”Du är inte en människa.”
Vilken människa som helst som gått förbi hade reagerat på vad hon eller han sett. För det första var det sällan man såg två män ensamma tillsammans. Även fast det inte behövde betyda något, var risken alldeles för stor att något kunde misstänkas. För det andra var det deras ögon. Den yngre mannen verkade ha förlorat något bakom sina näthinnor, en första gissning hade kanske varit förståndet. Senare hade troligtvis människan antagit att den första personen under trädet nyss hade fått reda på en större hemlighet. Kanske att han var adopterad. Mannen bredvid var gott och väl gammal nog att vara en adoptivpappa till den yngre. Sekunder efter det hade människan insett att hans eller hennes antagande inte varit ens i närheten av sanningen, för ögonen hos den första personen speglade mer förvåning än vad någon kan ha trott var möjligt.
Vilken människa som helst som gått förbi hade för det första inte gått där. Preo hade under hela sin livstid, en ansenlig mängd år, sett ungefär fem människor i skogen, och alla dessa gånger hade de varit medvetna om det veckor i förväg. Människan hade dessutom, om den mot all förmodan gått där, vilket den inte hade gjort, inte funderat över huruvida en av männen fått reda på en otrolig hemlighet och avslöjande om sitt förflutna. Människan hade ringt vakterna direkt, bara för att i samma sekund som han eller hon lade på inse att de två männen under trädet hade försvunnit.
Människan hade kort därefter insett vad det varit han eller hon såg, och svimmat. När människan senare väckts av vakterna han eller hon ringt dit, hade han eller hon stirrat förvirrat på dem ett tag innan han eller hon insett varför de var där. Sedan hade han eller hon ljugit ihop en historia om att han eller hon ätit och sovit för lite på sistone och därför sett i syne, för att inte förlora sitt jobb. Det var ett allmänt känt rykte bland nationalparksarbetarna vilka som bodde i skogen, och lika allmänt känt rykte var det att man förlorade jobbet ifall man pratade om det. Regeringen ville inte att folk kände till det.
Men nu kom det inte förbi någon människa. Där satt bara två varelser av hankön, varav den ena för bara sekunder sedan förlorat det sista av sin mänsklighet; tron om den.
|
|
|
|
