På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Älskling, låt oss glömma det förgångna ~11~

Okej, jag VET, jag ska börja att bättra mig. Lovar. Nästa del ska komma jäääääääääääättesnabbt. Ni har all rätt att strimla- hacka- och styckmörda mig om ni så vill det. Lovar. När det är min tur att skriva del 13, kommer den verkligen supersnabbt!
Denna delen är ur Janas perspektiv, och även om ni inte vill kommentera för att ni är sura på mig, så kommentera för Julias skull. Snälla? (A)

You made the wrong choice

”Valter!”
Jag kastade mig runt hans hals och en tung flämtning av förvåning lämnade honom. Med all min kraft kramade jag om honom och kände hur en del av den enorma glädjekänslan inom mig, kunde kontrolleras. Palestinasjalen kittlade mig i näsan, och ett hejdlöst skratt flydde min kropp.
”Hemskt vad du var glad”, kommenterade han och placerade sina armar bakom min rygg för att kunna krama mig tillbaka.
”Vi gjorde det”, berättade jag glatt. ”Vi gjorde det. Och jag var inte ens nervös.”
”Vilka gjorde vad? Vad är det som jag har missat?”
Jag vet inte vad det var som fick mig att skratta. Kanske var det Valters förvirrade ansiktsuttryck, kanske var det min glädje som aldrig verkade ta slut, kanske var det för att jag äntligen fick se honom. Kanske var det en blandning av de olika alternativen.
”Kom, vi går upp på mitt rum.”
”… Okej?”
Än en gång skrattade jag, innan jag tog tag i hans underarm och drog upp honom för trappan. Handleden under mina var fingrar tunn och bening – raka motsatsen från Vincents, som var bastanta och muskulösa.
När vi kom till mitt rum, satte han sig osäkert vid skrivbordet, och jag intog min plats i sängen. Drömmande placerade jag händerna bakom huvudet och tittade sedan rakt upp i snedtaket ovanför mig.
Där fanns ett flertal olika bilder, bilder på mig och Vincent, bilder på mig och Valter, bilder på bara mig, bilder på min förra klass, bilder på min familj. Sen fanns det bilder som jag själv målat, bilder med nyanser av blågrönt och brunt, bilder av händer, bilder av naturlandskap. Bilder. Min blick fastnade på det första fotografiet av mig och Vincent.
”Kan du berätta vad som händer?” frågade Valter förvirrat. ”Jag förstår verkligen ingenting, och det är superjobbigt. Här har man gått och väntat hela veckan efter att få träffa dig, och när man väl gör det så är du helt konstig. Vad är det som har hänt, exakt?”
”Jag och Vincent gjorde det”, sa jag med ett gigantiskt leende på läpparna.
Storleken på Valters ögon fördubblades för varje ord. ”Det som i det?”
”Ja!”, lyckades jag få fram mitt i en glädjeexplosion. ”Åhh, Vincent var så otroligt gullig! Först åt vi middag och sen, så tog han av sig tröjan, la min hand på hans mage och sa att jag fick honom i födelsedagspresent. Hur gulligt är inte det? Även om jag hade handen på hans mage, så kände jag att hans hjärta slog hur snabbt som helst. Han måste ha varit så nervös. I alla fall, sen så la jag hans händer, så att han kunde knäppa upp min…”
”Okej, Jana, stop. Jag förstår poängen.”
Jag vände bort blicken från fotografiet med mig och Vincent, och riktade huvudet mot Valter. Han hade tagit upp sin väska, och rotade fram den gröna mössan. Den som bettydde att han var på riktigt dåligt humör. Utan en min tog han av den inte-lika-dåligt-humör-lila huvudbonaden och ersatte den med den gröna.
”Valter… är du sur?” frågade jag och satte mig upp på sängen.
Han svarade mig inte.
”Är du arg?”
Han rättade till mössan.
”Varför?”
Han spände blicken i mig.
”Du har haft sex med en jävla fascist, och berättar om det som om det vore en sensation! Vad är det för fel på dig? Jana, han...”
En kall hand av ilska kramade om min insida.
”Du har inga bevis för det där” försvarade jag mig själv och Vincent. ”Du har knappt träffat honom. Och om han vore en rasist, varför dumpar han mig inte då? Han vet ju om att jag är från Estland, och han såg att du var från Korea på festen. Han har inte ens nämnt det. Vincent. Är. Ingen. Rasist!”
Det var inte förrän tystnaden lade sig över oss som jag insåg hur häftigt jag andades. Mina händer hade omedvetet knutits till två små tennisbollar och min mun var endast ett smalt streck.
Valter la armarna i kors över bröstet och stirrade rakt in i väggen. Den vita skjortan på hans överkropp hängde lika mycket som hans mungipor. Valter var lika uppretad som jag.
”Hur kan du då förklara att jag såg honom krama om Zacke?” Frågade Valter argt.
”Vem är Zacke?” En plötslig humörsvängning fick min röst att låta uppriktigt förvånad.
Valter flämtade till frustrerande.
”Zacke går i min klass. Sedan första dagen har han hatat mig och kallat mig jävla invandrare och nationsvandaliserare. Han hatar alla som inte är helsvenskar.”
”Och bara för att den här Zacke gör det, betyder det att Vincent är likadan?”
”Man är inte med människor om man inte delar sådana idéer, och om man gör det så håller det ju inte i längden” argumenterade Valter. ”Jag kommer inte att ge mig, bara så att du vet. Jag gillar honom inte.”
”Men du har ju knappt träffat honom!”
Efter en viss övertalning hade Valter börjat förstå min poäng – även om han inte gillade det. Tillslut hade han tagit på sig den lila mössan igen, och vi kunde återigen prata om skolan, gamla minnen och andra alldagliga saker. Men än var vi inte riktigt överens. Inte än.
”Jana!” ropade min mamma nerifrån hallen. "Bengt och Ann-Kristin kom nu, du får komma ner och hälsa.”
En varm, glädjande känsla spred sig i kroppen.
”Jag kommer”, ropade jag tillbaka.

Åtta timmar senare låg jag och Valter skavföttes i min breda säng. Våra magar var fyllda till bredden med olika sorters bakverk, potatisgratäng och godis, och värken i våra kinder var en logisk följd efter kvällens alla skratt. Trots att min släkt inte var relaterad på något vis med Valter, satt han ändå med på alla födelsedagskalas hemma hos oss.
”Jana, får jag fråga en sak?” frågade Valter och lade sig tillrätta i sängen.
”Självklart”, svarade jag honom med osäkerhet på rösten.
”Varför försökte du undvika pojkväns-ämnet hela kvällen?” Jag kunde omöjligt ha undgått den irriterade och högfärdiga tonen han använde när han uttalade frågan. ”Hade du bara sagt att du var tillsammans med underbara Vincent, så hade de slutat fråga om vi var ett par. Jag säger bara hur det är, så tänk inte ens på att anklaga mig för någonting.”
”Jag undvek inte pojkväns-ämnet”, försvarade jag mig själv och lade armarna i kors över det mörkblå täcket.
När Vincents högljuda suck nådde mina öron, kunde jag i huvudet se en bild av hans höjda ögonbryn. Han trodde på lögnen lika lite som jag gjorde. För visst hade jag försökt att undvika frågan om jag hade någon annan som jag brydde mig om. Alltför många gånger hade jag berättat någonting väsentligt om skolan, filmer eller musik.
”Skäms du över Vincent?” Av någon anledning föreställde jag mig fortfarande Valter med höjda ögonbryn.
”Självklart inte! Det finns ingenting som jag skulle kunna skämmas över.” Särskilt inte någonting som har med rasistiska åsikter att göra, eftersom att dessa åsikter inte existerar.
Valter låtsades skratta. ”Så varför berättade du inte då? Du känner din släkt bättre än vad jag gör, och du vet att de inte hade skrattat eller ens tittat konstigt.”
Jag tvekade några sekunder innan jag svarade, men Valter väntade tålmodigt. ”Jag berättade inte för att jag skäms över dig. Hade du sagt någonting om dina dumma misstankar hade jag sparkat ut dig.”
”Det där menade du inte.”
”Jo. Det här har gått för långt, du kan inte säga sådant där utan att ha några bevis.”
Han suckade igen och drog täcket över de tunna axlarna. ”Om Vincent inte är rasist, så kommer han inte att få reda på det eftersom att du inte kommer att säga det till honom, och när du väl inser att han är det, så förtjänar han det. Det skadar ju ändå ingen oskyldig. Så det så.”
”Det sårar mig som tusan. Kan du inte bara acceptera det för guds skull.”
Tystnaden gjorde oss sällskap och underhöll oss med dess närvaro. Valter visste att jag inte skulle ge upp, och jag visste att han inte skulle lita på mina försvarstal. Kanske skulle han inte ta på sig den gröna mössan på ett tag framöver, kanske skulle han ta på sig den rosa glädjebringande mössan, men jag hade en känsla av att den lila huvudbonaden skulle bli mest använd en tid framöver.
”Såg du blusen som Karin hade på sig?” frågade jag skrattandes.
Valter stämde in i skrattet.

Återigen; FÖRLÅÅÅTx1000 för den extremt långa väntetiden

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)