En svag doft av vanilj {Del 33 - sista |
Sista delen här, som utlovat. And I've got no more to say. Enjoy people!
Kapitel trettiotre
You said you’d never walk away
”Kommer du inte ihåg?” frågade han oroligt tillbaka.
Jag skakade på huvudet.
Han drog en kort suck och såg bort från mig. Han fäste blicken någon decimeter ovanför sjukhussängens kant och stirrade in i väggen en liten stund. Jag väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta.
”Minns du att vi åkte hem till Ville?” han gjorde en kort paus för att iaktta min reaktion. Jag nickade och han svalde och fortsatte. ”Du gick in och jag väntade utanför i bilen. Efter ett tag såg jag Ville komma och han gick in i huset. Du hade inte kommit ut än så jag blev lite orolig och en stund senare steg jag ur bilen och skyndade efter honom in i huset. Jag hörde direkt era röster, eller ja, i alla fall ljud, och när jag kom in i lägenheten såg jag hur han satt på knä framför toaletten och du låg på golvet och såg helt borta ut.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag tror att jag blev så rädd av att se dig där att känslorna tog över. Jag minns bara att jag slet bort honom från toaletten och tryckte upp honom mot väggen. Jag skrek och undrade vad han hade gjort med dig, men då försökte han slå mig, så jag slog tillbaka och sen…”
Rasmus avbröt sig. Han gömde ansiktet i händerna och när jag betraktade honom i profil såg jag att han skakade okontrollerat.
”Förlåt Ellen”, mumlade han. ”Men jag blev så rädd av att se dig där. Du blödde och låg så stilla, jag var helt säker på att du var död, och jag tänkte att… om han var orsaken till det så skulle jag slå ihjäl honom själv.”
Jag fick tårar i ögonen av att lyssna på honom. Jag hade velat höja en hand och säga att allt var okej. Men det var det inte. Jag kunde inte hur mycket jag än ville. Rädslan fick mitt hjärta att bulta så hårt att jag kände det slå dubbla slag i bröstet på mig, och jag hade ingen förmåga att röra mig längre.
Rasmus drog ett långt andetag och verkade samla ihop sig lite. Han höjde upp huvudet och såg på mig. Hans ögon var röda och några tårar rullade på hans kinder.
”Han ligger på intensiven nu. Tydligen hade jag lyckats kasta honom med huvudet före rakt in i väggen.”
Jag andades ut. Ville var åtminstone inte död. Än.
”Förlåt, Ellen. Förlåt. Jag vet inte vad som hände. Du vet att jag inte är en sån person som... som gör sånt. Men jag kunde inte… förlåt.”
Hans röst brast och han började gråta igen. Det gjorde ont i hjärtat att se honom sådär. Men jag kunde inte säga någonting.
Som tur var behövde jag inte det heller, för dörren öppnades och ännu ett bekant ansikte dök upp.
”Emil”, flämtade jag lågt.
Han var framme vid min säng på två sekunder, och det första han gjorde var att lägga armarna om mig.
”Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt…”
Han tryckte mig hårt intill sig, och jag kände hur han var alldeles fuktig i nacken. Han hade förmodligen sprungit hit, för han flämtade mig andfått i mitt öra.
”Det är okej”, var allt jag kunde få fram under hans panikslagna omfamning. Han släppte mig inte.
”Jag är så jävla glad att du lever! Förlåt mig, snälla du! Om jag någonsin skäller eller bråkar med dig igen så måste du lova att slå till mig eller något.”
”Jag lovar”, sa jag och kunde inte hindra ett leende från att spridas över mina läppar samtidigt som gråten tog över och tårarna började rinna.
I ögonvrån noterade jag hur Rasmus reste sig och gick ut ur rummet, men just då orkade jag inte reagera på det.
”Bra”, sa han och lättade äntligen sitt grepp om mig.
Han la sina händer på var sida av mitt ansikte och tittade rakt in i mina ögon.
”Jag har varit så jäkla rädd”, sa han med en ton i rösten som inte var lik honom.
Jag nickade och svalde.
”Jag med.”
Han drog in mig mot sin kropp igen och jag vilade ansiktet mot hans bröst.
Mamma dök upp ungefär en kvart senare. Det visade sig att hon hade åkt in till stan för att prata med Pappa om hur det stod till med mig. Hon sa att hon hade varit oroligare än någonsin och bett honom om råd, när de ringde från sjukhuset och sa att jag hade kommit in på akuten medvetslös.
Hon hade åkt raka vägen hit, men det hade tagit lång tid för henne och därför var hon här senare än alla andra.
”Alla andra” var Line och Nadja, Emil och Rasmus. Line och Nadja hade inte kommit in än, men Emil berättade att de stod utanför och var väldigt uppskärrade. Jag sa att jag inte orkade träffa dem, mest för att jag visste att de skulle stå och snyfta högt vid sidan av min säng, och det var någonting jag bara inte orkade med just då. Men jag bad honom att hälsa.
När mamma hade lugnat ner sig lite, var det till min förvåning pappa som kom in genom dörren och fick henne att gå därifrån. Jag hade inte träffat pappa på hur länge som helst kändes det som, men jag kände ändå igen den där bekymrade rynkan som dök upp mellan hans ögonbryn.
”Hur mår du?” frågade han samtidigt som han slog sig ner på stolen som så många redan hade suttit på vid det laget.
”Bra”, sa jag reflexmässigt.
Pappa svarade inte, utan såg på mig med en blick som jag inte kunde tyda. Men han såg alldeles förstörd ut i övrigt, och det visade sig att det stämde väldigt bra. Bara någon minut senare bröt han ihop fullkomligt. Han storgrät och bad tusentals gånger om förlåt. Han sa att han aldrig hade velat att vår kontakt skulle vara så dålig, men att hela situationen med mamma och allt hade förvärrat saker och ting.
Jag var inte säker på att jag förstod vad han menade, men jag la utmattat en hand på hans arm och försäkrade honom om att det var okej.
Sen sa jag att det nog var bäst om han gick eftersom att Line och Nadja förmodligen var alldeles förstörda där utanför och väntade på att få träffa mig.
Han snörvlade trots det ett bra tag till innan han kunde lämna mitt rum, och innan han gick lovade han mig att vi skulle ses snart igen.
Nadja och Line avlöste honom, och de reagerade precis så som jag hade förväntat mig. De grät oavbrutet i nästan fyrtiofem minuter, och försökte hela tiden flamsa bort det. Jag kände mig tvungen att be dem om ursäkt, men när jag gjorde det viftade de avvärjande med händerna och sa att det var de som skulle säga förlåt.
”Jag har betett mig som ett jävla as”, sa Nadja.
”Och jag med”, höll Line med.
Jag skakade på huvudet.
”Nej det har ni inte. Det är jag som…”
”Men det är ski-i-tsam-m-ma”, snörvlade Nadja. ”Låt oss bara… g-glömma det här n-u-u…”
”Ja”, sa Line som var lite mer sansad än Nadja. ”Vi var idioter alla tre. Och det räcker.”
Det kunde jag godkänna och kort därefter dök en sjuksköterska, som hade kommit in lite tidigare på dagen för att höra hur det var med mig, upp och sa att det var dags för besökare att gå och att jag behövde vila.
Jag fick ligga kvar på sjukhuset ett par dagar under observation. Jag hade tydligen fått ett hårt slag i bakhuvudet då Ville, av misstag, knuffade ner mig i kakelgolvet, men jag hade klarat mig utan bestående men allvarligare än lite huvudvärk.
Knappt en vecka efter att jag hade kommit hem från sjukhuset fick jag, ryktesvägen, reda på att Ville hade skrivits ut från sjukhuset, och nu befann sig inne i en cell på polisstationen, anklagad för en massa saker, varav några jag inte hade en aning om.
Dock nämndes ingenting om misshandel, och jag valde efter lång tvekan att inte anmäla honom.
Det stod däremot om händelsen i lokaltidningen. Det nämndes inga namn eller mer exakta detaljer, men det rapporterades i alla fall om att en ung man som beskrevs som en bråkig ligist hade anhållits för olaga vapeninnehav, vilket jag inte hade en aning om, och att man i mannens lägenhet hade funnit otaliga mängder narkotika.
Polisen besökte mig flera gånger i och med att det var ett känt faktum att jag hade hållit hus hemma hos honom rätt länge, och jag fick berätta hela historien om månaderna med Ville flera gånger. Jag kallades in till rättegången som vittne, och då jag stod i vittnesbåset klarade jag inte av att se på Ville mer än några sekunder i början. Han hade blicken fäst i golvet och vägrade att se upp under hela den tid som jag befann mig i rättsalen.
Och efter att dörren stängdes bakom mig då jag gick därifrån, lovade jag mig själv att det var sista gången jag någonsin skulle se Ville igen. Jag bestämde mig för att det skulle få avsluta kapitlet om Ville i mitt liv, och att jag nu skulle börja om från början.
Men bara en vecka senare fick jag ett besked som gjorde det omöjligt...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | littledreamer - 21 nov 09 - 15:33- Betyg:  | OMGOMGOMG!!!!!!!!!!
Hur bra som hellst!!! | | murrwels - 18 nov 09 - 16:30- Betyg: | galet bra! Men jag vill läsa epilogen nu nu nu :O Är jätte nyfiken!
säg gärna till när nästa del är ute! | | JessicaKarlsson - 17 nov 09 - 22:42- Betyg: | men men men .... :o
ååååååh nej! när kommer epilogen? (aaa)
du skriver så jävla bra!
meeeeeeejla. | | Sidewinder - 17 nov 09 - 20:09- Betyg: | Meh, kan det sluta såhär? we need epilog! :P
Ville kan dra, Rasmus is the shizzle :D
Så sjukt bra, kommer följa nästa novell slaviskt med <3 | | LipsOfAnAngel - 16 nov 09 - 21:15- Betyg: | | Så sjukt bra! jag vill läsa epilogen så fort som möjligt! :D | | Moii-Thilda - 16 nov 09 - 19:18- Betyg: | | Nej, inte kan det sluta på detta viset! Men jag måste berömma dig för hur bra denna har varit!:D | | LetMeJump - 16 nov 09 - 15:20- Betyg: | det kan ju inte vara sista delen!!
Kolla på slutet, det kan inte vara sista delen, så det så xd | | SilverAndCold - 16 nov 09 - 12:53- Betyg: | Alltså fuck you.
Fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you, fuck you.
Du är fan i mig inte snäll när du gör såhär! :o
Det skulle ju bli Ville och Ellen ju, ett lyckligt, gulligt slut med dem två... (och massa små mini-Vilhelmisar)
Fy fan. :( | | JennnyJ - 16 nov 09 - 10:14- Betyg: | Helt underbart Jamie, verkligen!
Jag älskar hur du får allting att verka så levande och trovärdigt.
Du är grym på att skriva och jag verkligen älskar dina texter! (längtar som bara den att få fortsätta läsa ur Colorblind!!)
Mera mera mera!!!! :D *glädjedans*
Kram Remi <3 | | MoRoTpOwEr - 16 nov 09 - 07:13 | Hur
kan
du
göra
så
här
OwO | | Rosapapper - 15 nov 09 - 22:12- Betyg: | | JÄTTEBRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAa | | LoveMusic - 15 nov 09 - 22:10- Betyg: | Ellen måste ge upp Ville, Ellen måste ge upp Ville *sjunga*
Ellen+Rasmus all the way! :D
Och jag måste faktiskt få nämna lite snabbt, att du är racksingen bra på att skriva, helt makalöst! Alla små detaljer som gör hela målningen mer fantastisk. Helt underbart! | | maaliinT - 15 nov 09 - 21:12- Betyg: | neeeej! ville får inte försvinna ur hennes liv!, blir faktiskt lite ledsen här.
asså jag vet inte riktigt vad jag ska säga, känns väldigt ledsamt att ville och ellen inte ens pratade med varandra eller redde ut någonting..:(
men bra skrivet :) | | _MaAaLiN__ - 15 nov 09 - 21:09- Betyg: | | Nej hon kan inte bara ge upp Ville sådär de ska fortsätta att vara tillsammans :D |
|
|
|
