[M/M] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 2' |
Kommentera allt, det som är bra, det som är dåligt, innehåll handling karaktärer. Skriv precis vad nu tycker :]
Kommentera för fler delar också... Inga kommentarer= Inga delar
Mario Gonzales
”Måste vi cykla?” Julias ogillande röst irriterade Mario en aning, men han sa ingenting utan låste upp sin cykel och satte sig på sadeln. Kim hade inga problem med att cykla han heller, alla medel för att tömma honom på energi var bra medel.
”Ska du med eller inte?” Marios ton var lugn, det var ingen ide att hetsa upp någon i onödan, han visste hur det skulle sluta.
Alla i gänget var envisa och otrevliga, att försöka ha en normal diskussion om någonting var totalt meningslöst. De kunde inte ens komma överens om vilken bio de skulle se, eller hos vem nästa filmkväll skulle arrangeras utan att helvete steg från marken och fångade allas hat mot varandra. Självklart hatade de inte varande, alla hade bara extrema viljor och var väldigt egna av sig. På det sättet kanske det var dumt att bunta ihop så många personer med så stark självkänning och personlighet. Den enda som inte klassades som en i gänget var Milan, den två minuter yngre brodern. Lugnare människa fick man leta efter, han hetsade aldrig upp sig och fann sig i att alla helt enkelt inte hade rätt och alla kunde inte få sin vilja igenom hela tiden.
”Vet du hur mitt hår kommer se ut, som en jävla pudel”
”Lev med det eller stanna hemma”
Kim hade redan cyklat i förväg och Mario cyklade efter, struntade fullständigt i om Julia följde med eller inte. De fina områdena byttes ut mot de något sämre, inte dåliga, absolut inte. Men husen krympte, trädgårdarnas gräsmattor var inte klippta och blommorna i rabatterna ruttnade. Mario var någonstans i Svenssonklassen, inte rik men han hade det fortfarande bra ställt. Med en mamma som kirurg och en pappa som gynekolog var det inte så konstigt. Om någon frågade sa han alltoid att det var pappa som var kirurg, för hur pinsamt var det inte att berätta sanningen.
De ställde cyklarna en bit ifrån innan de följde en trottoar och hamnade i det skitigaste kvarter Mario någonsin sett. Kim dansade iväg med kameran för att dokumentera allt han fick vara med om. Det tog honom bara ett par sekunder att hitta en kille som han nu stod och pratade med. De verkade som att de kom ganska bra överens, i alla fall tills killen insåg att Kim inte var intresserad av att köpa sexuella tjänster. Kim kom tillbaka med hängande huvud och Mario kunde inte låta bli att skratta åt honom.
”Vad gör vi här egentligen?”
Mario försökte behålla sitt lugn när Julia började klaga igen. Han var ganska lugn av naturen men när det fanns de i närheten som var lika envisa som han var. Då gick det inte att behärska sig alla gånger, och ibland brydde han sig inte ens om att försöka.
”Jag är här för att jag lovade att hjälpa Kim” Mario visste inte riktigt vad Kim gjorde. Eller vad han tänkt sig göra, men borta var han i alla fall.
”Vad du gör här har jag ingen aning om…”
Mario höll ett grepp om Julias hand, ett grepp som var ganska halvhjärtat. Om någon de inte kände såg dem skulle de aldrig gå att gissa att de faktiskt var tillsammans. Det var inget fel på Julia, han gillade henne men det var ingen han ville dela livet med. Julia kändes mer som ett tidsfördriv tills han hittade något äkta. Många skulle tycka att det var fel av honom att tänka så, men han visste att Julia tänkte samma sak. På något sätt var tanken om att det fanns något bättre där ute det enda som höll dem tillsammans. När tankarna brast i något av deras huvuden tog det slut, för att sedan börja om igen.
”Kim?” Mario såg sig omkring och fick syn på Kim som nu stod med en filmkamera och pratade med allvarlig röst medan han försökte få med så mycket som möjligt. Han erbjöd en kille pengar för att ställa upp på en intervju. Killen gick med på det så länge hans ansikte censurerades. Kim var en av de få som faktiskt skulle klara av det han höll på med. Men nu när Mario tänkte efter kanske Kims ide om att välja detta ämne inte varit en så dum ide trotts allt. Med tanke på vad det gjordes dokumentärer om nuförtiden kanske Kim kunde sälja det till tv4 fakta senare.
Kim kom tillbaka och såg bara nöjd ut, så stod han bara där. Rödhårig, ljust bruna ögon och fräknar som täckte hel ansiktet. Långt ifrån något riktigt kap men ändå iögonfallande på något sätt. Arg var han också, för att de stod i vägen. Svor och pratade om pengar, men det kanske var så det funkade. Kim avbröt Marios tankar med en massa frågor, Mario lyssnade på alla svaren och studerade pojken.
”Du är äldre än 15” Mario hade inte tänkt att det där skulle komma ut, men det gjorde det. Det spelade inte direkt någon roll men han var inte säker på vad det var man skulle och inte skulle prata om där.
”Spelar roll jag tjänar mer pengar på att vara 15”
Mario höjde ena ögonbrynet när pojken försvann mot en bil som såg dyr ut. En BMW, nu när han tänkte efter var alla bilar som körde förbi där fina och dyra.
Mario lyckades få yrvädret ifrån det där kvarteret med löftet om att följa med nästa gång också. Kim sa att han inte riktigt vågade vara där själv, och Mario kunde inte låta bli att hålla med när Kim förklarade att dvärgen inte var så mycket att gömma sig bakom, Simon med andra ord. Mario skulle visserligen aldrig slå ner någon som flög på Kim, eftersom att Mario aldrig slogs så det kanske bara var en principsak att ha med Mario.
”Vart ska vi åka i år?” De satt samlade i Marios kök, eller hans föräldrars. Han skulle flytta efter sommaren, att han hade att år kvar i skolan spelade ingen roll. Känslan av att han behövde komma därifrån tog över allt för ofta, även om han visste att han behövdes där hemma. Med två heltidsarbetande föräldrar som jobbade jour nästan hela dygnen runt och yngre syskon. Mario kunde inte visa hänsyn till det, de fick ha kvar Milan som antagligen aldrig skulle få upp modet att leva ensam. Han och Fia kanske kunde flytta ihop, då kunde de vara mörkrädda tillsammans.
”Vadå åka?” Julia såg på Mario med en upprörd blick, hon verkade inte ha så mycket annat för sig än att oroa sig över vad Mario höll på med.
”Vi åker iväg varje sommar, killarna alltså, tjejer är inte välkomna” Det var Kim som sa det där, kanske för att han visste att Mario inte ville ta den diskussionen. Istället ryckte han på axlarna och funderade en stund.
”Mario du ska väl med hem?” Hans mamma Sierra vände sig om och såg på honom med allvarlig blick. Hem betydde Sydamerika där han och Milan var födda och tvingats flytta ifrån när de var sex år gamla. Det gjorde ingenting, han trivdes bra i Sverige och hade inge planer på att flytta där ifrån.
”Nej, vi kan väl åka dit över jul istället” Så att Mario skulle slippa kylan, i sommar tänkte han inte åka till ett stekhett land. Visst kunde det bli kallt i Venezuela också, det var bara en fråga om vad man var van vid. Sierra svarade inte utan fortsatte att röra runt i den enorma grytan.
”Jag ska jobba sen, du kan väl duka bordet och se till så att alla äter?” Mario hatade att vara den med ansvar, det betydde att han skulle få småsyskonen att inte kasta mat på väggarna. Dessutom skulle han bli tvungen att hålla kvar Milan vid matbordet. Han hade fått någon tendens att ha bråttom när han åt, så att han skulle kunna springa och bläddra i sina porrtidningar. Så fort föräldrarna var borta tog han chansen.
”Jaja” Mario sa inte emot utan reste sig snällt upp och plockade ner tallrikar.
”Vi kanske ska tälta?” Sa Kim förväntansfullt och hoppades på att alla skulle älska iden.
Den enda som rynkade på näsan var Milan som självklart hatade allt som hade med skogen att göra. Fast ingen tvingade honom att följa med, förra året hade de tvingats till storstaden så att han skulle kunna åka Lisebergsbanan flera gången om. Ingen av dem hade något emot Göteborg, det var bara Milan som aldrig gav upp det där med karusell åkande. Men han ville inte åka de rolig, bara pariserhjulet och Lisebergsbanan som var en ganska tråkig bana.
”Tälta blir bra” Nickade Mario och dukade lite slarvigt när hans mamma försvunnit ut genom dörren.
Julia såg sur ut som vanligt, antagligen för att hon inte fick följa med. Men hon skulle ändå bara gnälla på flugor och att hon inte kunde tvätta håret någonstans.
”Nej du får inte följa med” Sa han bara och brydde sig inte om att titta på henne ens. Det drog för mycket gott humör ur honom och för tillfället kändes det som att han behövde allt han hade kvar.
När resan skulle hända visste de inte, det blev när alla kände för det utan att planera så mycket. Bara slänga ner lite skit i en väska och dra iväg, så mycket mer än badbyxor behövdes inte ändå. Om man bortsåg från tält, sovsäck och en kylväska laddad med öl och energidricka. Mario drack förstås inte energidricka men han hade mat med sig i sin istället. Grilla var ett måste när de var ute i skogen.
Exakt vart de skulle hålla till visste de heller aldrig, det tog de också som de kom. Senast de tältade hade de hamnat på någon mark med en väldigt arg ägare. Vilket gjorde det hela så himla mycket roligare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Goldenbird - 3 apr 10 - 23:17 | | Det enda negativa jag kan komma på är att det går lite långsamt ibland. Men jag antar att det kommer bli mycket mer händelserikt lite senare ^^ Annars jättebra :) | Blinkblink - 26 dec 09 - 22:45- Betyg:  | | Du skriver så bra!! :D | | Mp3 - 16 nov 09 - 01:05 | Du skriver så sjukt bra.
Vill verkligen ha en fortsättning på denna. | | SoGetLost - 15 nov 09 - 18:43- Betyg: | | super bra:D:D mejla nästa:D |
|
|
|
