Aiden - I will be your prince. |
HAHA hej igen! Long itme no see, ungefär 4 månader?
Förlåt för den sena updaten. Del 4 av 5 av Aiden dårå.
Har haft sjukt mycket att göra i skolan och i övrigt,
men idag så hade jag en sjuk bakissöndag och bara kände
att det var läge att skriva lite! Så, part 4 is yours
och som vanligt ska man inte läsa detta om man inte
gillar homosexualitet. PUSS! kommentera gärna
Aiden – I will be your prince.
Allt är packat och klart, väskorna står I hallen. Mamma ska precis skjutsa iväg oss till tåget, allt är väldigt stressande. Resan dit kommer att ta tre och en halvtimme, vi har gjort i ordning matsäck så att vi ska klara oss. Atsu är förvånande bra på matlagning, han hävdar att det är hans hobby bortsett från att designa kläder och sy.
”Kan du bära ut väskorna i bilen?” Jag ger en väska till Atsu, medans jag springer in till pappa och säger hejdå. Jag får lite pengar utav honom, sedan skyndar jag mig ut till de andra två som sitter i bilen och väntar på mig. När jag kommer in sitter de och småpratar, jag är glad över att mamma gillar Atsu så pass mycket som hon gör.
”Och så vet ni att det bara är att ringa om det är något, och ni måste vrida hårt på elementen om ni vill få fart på det, okej?” Säger hon och ger mig en puss på kinden.
”Visst, vi ses sen.” Säger jag och vinkar hejdå till henne när hon beger sig tillbaka till bilen.
”Hejdå!” Atsu vinkar även han. Vi ska vara borta från idag, fredag, till på måndag. Det känns väldigt mysigt att åka på en resa tillsammans med Atsu. Han lägger armen om mina axlar. Luktar på mitt hår. Vi står sådär ända tills tåget kommer in på perrongen och det är dags för oss att kliva på. Det tar ett tag innan vi hittar våra platser, men när vi väl gör det, är det jätte skönt att bara sjunka ner.
”Skönt att äntligen komma iväg, hela veckan har jag längtat efter det här.” Atsu ler mot mig, lägger över sitt ena ben över det andra.
”Ja, jag börjar bli lite trött på den där enformiga hålan. Nog för att det inte är roligare dit vi ska men lite omväxling skadar inte.” Jag rättar till min mössa jag gömt allt mitt hår under, när det är kallt ute fryser mina öron ihjäl så fort de kommer i kontakt med kylan.
”Haha, ja..” Han flackar med blicken lite, ser ut att falla i tankar. Hans utseende får mig att smälta totalt. Men den oroliga minen i hans ansikte gör mig orolig.
”Är det något älskling?” Jag lägger en hand på hans lår.
”N-nej..” Han ger mig ett svagt leende, men det är ju uppenbart att det inte är hela historien.
”Något är det väl?” Frågar jag, hatar när man måste tvinga ur folk svaren.
”Nej, eller, jag undrar bara. När vi kommer fram, kommer vi att träffa ditt ex då?” Frågar han, och jag kan förstå om han känner sig, jag vet inte, hotad? Jag skulle göra det om ja såg att han hade en massa saker om sitt ex under sin säng och ifall jag visste att han verkligen älskat honom. Jag skulle vara svartsjuk, även om det hände för länge sedan. Jag vet att man inte kan tänka så, men det blir så automatiskt.
”Lee? Nej det tror jag inte. Eller, bara om vi ses på stan eller något, för vi har inte pratat sedan han dumpade mig, och jag vill aldrig se honom igen.” Svarar jag försäkrande.
”Okej..” Han ger mig ett svagt leende och lutar sig tillbaka i stolen. Han har betett sig lite annorlundare sedan han hittade de där sakerna, eller så inbillar jag mig bara det, hur det än ligger till så känns det jobbigt. Jag skulle bara ha slängt allting från början.
Efter någonting som känns som en evighet, rullar tåget in på perrongen och jag ser platsen som jag spenderat nästan tre år utav mitt liv på. När vi kliver ut är luften rå, men solen skiner så det är rätt varmt. Jag ser mig omkring, allting är sig likt. Den sönderslagna väntehytten på perrongen, den alldeles för utslitna grusparkeringen och alla de buskar och träd som alltid har stått där, allt är kvar.
”Vad fint det är!” Atsu ser sig omkring och håller om mig bakifrån.
”Ja, det är finare än jag minns det.” Jag lägger en hand mot hans kind, får en kyss.
”Jag skulle älska att stå såhär förevigt, men tror du inte att det är bra ifall vi går till stugan? Hoppas du vet vart den ligger, haha.” Han släpper taget om mig och lyfter upp två väskor. Det ser ut som att vi ska vara borta i flera veckor med två resväskor var och en kasse med grejer.
”Klart jag vet! Dumma dig.” Jag slår honom löst i sidan. Sedan börjar vi att gå, det är en bit, tar ungefär en kvart att gå dit. På vägen visar jag honom vart jag gick för att komma till skolan, och vart jag brukade handla som mest, och andra saker som jag hade minnen till, men jag valde noga att inte nämna någonting som jag gjorde med Lee, så det blir inte så mycket att berätta eftersom att jag och Lee praktiskt taget satt ihop i 19 månader.
Stugan är rätt liten, två våningar. På nedervåningen ligger ett vardagsrum lika stort som en och halv skrubb ungefär, ett litet kök och en hall. På övervåningen finns två sovrum och en liten garderob. Allting med stugan ger en sådan där känsla när man ser på filmer och människorna är i sina små lantstugor med vackra gårdar och möbler. Jag gillar det verkligen, men det är finare här på somrarna. Då alla blommor slagit ut.
”Det är ju jätte gulligt här ju!” Atsu släpper ner sina väskor i köket och ser sig omkring. Han ser överförtjust ut.
”Ja, det är jätte fint.” Jag tittar på honom och ler brett, jag slår vad om att man kan se alla mina tänder, så stort ler jag. Men jag är så jävla lycklig, att Atsu blev min hade jag aldrig kunnat tro. Jag har alltid tyckt att han är för bra för mig, det tycker jag fortfarande på något sätt, trots allt som jag fått reda på om honom.
”Kom hit..” Han drar mig tätt intill honom. Han kysser mig snabbt och pressar sig hårt mot mig så vi båda flyger in i väggen.
”Åh!” Jag blir förvånad men ler i kyssarna. Han drar av sig sin halsduk och drar av min mössa. Han biter sig fast i min hals, det känns i hela kroppen och jag slår armarna hårt runt honom, försöker slita av hans tröja. Varje gång jag ser en liten bit av hans hy, känns det som att jag drömmer.
”Du är så het..” Han kysser min mage, båda två står med bara överkroppar, värmen stiger.
”Vänd dig om..” Mumlar han med mörk röst, jag gör som han säger. Han knäpper långsamt upp mina byxor och drar ner dom en bit, samma med mina kalsonger. Jag kan höra hur han själv tar av sig dina byxor.
”Är det okej?” Viskar han mot min rygg. När jag nickar känner jag någonting kallt mot min öppning, jag stönar till. Sedan kommer han in, jag jämrar mig lite. Det gör ont i början men sedan blir det skönare och skönare.
”Du är så skön..” Stönar han medans han är inuti mig. Han fortsätter ett tag, men så drar han sig ur mig, vänder på min kropp.
”Älskling..” Jag hinner inte viska mer innan han lyfter upp mig mot väggen igen, den här gången ser vi in i varandras ögon, han kommer in i mig igen. Han är röd om kinderna och har små svettdroppar i pannan. Jag kysser honom häftigt och håller ett hårt tag om hans hår medans värmen bara stiger. Jag är så jävla lycklig att få vara här med honom, jag kan knappt förstå det.
”Jag älskar dig.” Stönar jag fram, det är första gången jag har sagt det. Någon av oss sagt det för den delen. Jag har varit rädd att säga det förut, men inte längre. Atsu stannar upp och stirrar på mig, jag ser in i hans ögon. Tiden står stilla ett tag, var det fel av mig att säga det? Precis då jag börjar tvivla, dunkar han in mig i väggen och kysser mig hårt. Håller mig, om möjligen närmare min kropp. Jag kan inte låta bli att le. Vi är perfekta.
”Aiden?” När vi är klara, och placerat oss i soffan och dragit en filt över oss drar han mig intill sig igen, lutar sin panna mot min.
”Ja?” Frågar jag nyfiket och ler mot honom.
”Du vet..” Börjar han men kommer av sig själv.
”Vadå?” Frågar jag igen, lägger min hand mot hans nacke.
”Jag älskar dig också. Jag gör det verkligen.” Säger han till slut, han har tårar i ögonen, men ler stort. Jag blir alldeles varm, någonting säger mig att han inte brukar säga sådär till någon. Kanske är jag den första?
Vi har börjat plocka upp jul sakerna som mamma plockat med oss, satt ut de på ställen som vi tycker är väldigt fint. Atsu som är designer tycker att det är jätte kul och är jätte duktig på att komma på olika positioner för vart allt ska ligga någonstans. Han borde bli inredare också, han är bra på så mycket. Det ger mig dåligt självförtroende samtidigt som jag blir stolt. Han är jätte duktig på att laga mat, sy kläder och andra saker, inreda vackert, han kan spela både piano och gitarr, han tecknar jätte vackert, dansar sexigt och dessutom är han jätte bra på skådespel. Och han är bäst i sängen. Vad är jag bra på? Hm, jag kan inte laga mat överhuvudtaget, jag har sytt en nalle en gång och då trodde alla att det var en katt, jag gör ingenting direkt sådär mysigt som man kan få till det, det blir bara, konstigt. Jag spelade trumpet när jag gick i tvåan om det räknas, inte för att jag vet hur man gör nu men ändå. Teckna kan jag väl skapligt, men det blir mest manga då, jag är verkligen inte bra på det realistiska och är en katastrof när det kommer till natur objekt. Och att dansa? Jag måste hålla mig för skratt när jag tänker på det, jag är så stel och klumpig att skulle jag ens försöka, skulle jag slå ihjäl mig och detsamma gäller mina skådespelarkunskaper, dom är nog sämst dock. Mina sovrumskills har jag ju ingen erfarenhet utav så där kan jag inte bedöma mig själv. Jag skakar på huvudet, nej, ingen naturbegåvning här inte.
”Vad tänker du på?” Atsu ler förvirrat mot mig, jag måste ha stirrat på honom ett bra tag nu, utan att ha tänkt på det själv.
”Eh, nej ingenting..” Säger jag och skrattar nervöst.
”Visst, om du säger det så!” Skrattar han och ger mig en puss på kinden, innan han återgår till att plocka med tomtarna och glittret. Det är tyst ett tag, men man kan nästan, höra, hur koncentrerad han är när han håller på att pyssla.
”Atsu.. Vad är jag bra på?” Frågar jag blygt, jag hatar att fråga det, men jag måste veta om det finns något.
”Vad du är bra på?” Han reser sig upp och ställer sig mitt emot mig, ser förbryllad ut.
”Ja? Det borde väl finnas något?” Frågar jag och kliar mig bakom huvudet, det skulle vara grymt pinsamt om det inte finns något.
”Älskling, du är jätte bra på en massa saker!”
”Verkligen? Som vadå?”
”Som vadå?! Du är först och främst, jätte bra på att göra mig lycklig, men även andra saker som att ta hand om andra människor, du är jätte duktig i skolan när det gäller språk, hallå, du kan ju typ fem språk eller något, du springer fort som fan och dessutom, är du jätte het och jag smälter varje gång du rör vid mig. Vad får dig att fråga något sådant här helt plötsligt?” Han sätter sina armar omkring mig. Det var visst en hel del grejer, jag lugnar mig en aning.
”Jag undrade bara, kom bara inte på något.” Säger jag och rycker på axlarna.
”Dummer, du är bäst i världen.”
Vi fixar lite till i huset, innan vi bestämmer oss för att gå ut och handla på snabbköpet i närheten. Vi plockar på oss ganska mycket saker, men det är trots allt fredag kväll och då får man vara hur tjock man vill. Det blir två paket Ben & Jerrys, två stycken vanilla coke och en melon. Atsu är galen i meloner. Precis som vi är på väg att gå ut ser vi en affisch på väggen. Atsu stannar upp mig och börjar läsa högt, det finns en byggnad här som är som en jättestor klubb/danslokal sak där de som bor här brukar vara och festa i, jag har varit där några gånger, och tydligen så ska det vara en ”ungdomsnatt” där i morgon kväll. Det verkar rätt stort.
”Vill du gå?” Atsu ler mot mig.
”Vadå? Vill du?” Frågar jag förvånat.
”Visst, plus att du vill väl träffa några av dina vänner som du hade här förut?” Han har rätt, jag saknar faktiskt de få som jag umgicks med, som Max och Nancy.
”Ja det vore jättekul, men bara om du vill för jag har lika stor lust att stanna hemma och mysa också.” Försäkrar jag honom, jag vill inte att han ska känna sig tvingad bara för att vi är där jag bodde förut. Plus att jag med all säkerhet vet, att Lee kommer att vara där, men jag säger ingenting.
”Jomen det är klart, det var ju jag som föreslog det från första början. Kom nu, så skyndar vi oss hem, jag vill mysa!” Han drar mig intill sig och skyndar iväg med oss.
”Är det okej då?” Frågar jag igen, börjar känna mig som en liten tjatmoster.
”Perfekt!” Resten utav kvällen tillbringar vi genom att bara mysa.
- - - - - -
Kvällen därpå, står vi i vårt lilla, minimala, sovrum. Vi håller på att göra oss i ordning inför den där festen. Jag har låtit Atsu fixa mig, han är ju så bra på det. Ännu en sak som han är bra på. Jag har på mig ett par svarta tajta byxor, en grå huvtröja, med ficka på magen, uppkavlade ärmar. Mitt brunsvarta hår har han plattat och fixat till en snygg frisyr, jag liknar lite så som jag gjorde när han fixade mig inför hans modevisning. Han själv ser ur som en perfekt modell, nästan som en docka. Hans långa hår ligger perfekt runtom hans ansikte och ramar in de guldsminkade ögonen perfekt. Han har ett genomskinligt läppglans på sig, och kläderna passar hans smala kropp precis. En vit tröja med silvertryck och ett par svarta jeans, ett bälte. Det är sällan man ser honom i jeans nu när jag tänker efter, men han passar sjukt bra i det. Jag kan inte låta bli att stirra på hans rumpa.
”Aiden, du stirrar.” Han slår till mig lätt på näsan med sitt pekfinger.
”Haha, förlåt, kunde inte låta bli riktigt, är du klar för att gå?” Jag ler emot honom och han ger mig en kyss, läppglanset smakar vanilj.
Hela vägen till dit vi ska är ganska plågsam för mig egentligen men jag gör mitt bästa för att dölja det, jag tror det fungerar rätt bra för Atsu säger ingenting om det. Om han bara visste vad som rörde sig i mitt huvud just nu, så fort jag går förbi något, tänker jag på Lee. Då jag och Lee var båda sjukt trötta på skolan och gick och satte oss på bänken vid ica och köpte varsin cola och hällde ut dom på varandra, då vi gick och fotade körsbärsträden vid ån, där vi kysstes för första gången. Alla minnen bara kommer över mig som en flodvåg, som en jävla tsunami. Jag mår illa och vill inte gå in i lokalen men det vore konstigt att balla ur nu, musiken bultar i mina öron.
Det är verkligen mycket folk här, det lugnar mig en aning för då är det inte så stor risk att jag kommer stöta ihop med folk som jag inte vill stöta ihop med. Lee till exempel, men varför hoppas en del av mig att få se honom här? Den delen av mig som jag begravt, delen som fortfarande är hopplöst förälskad i honom, kryper fram mer och mer och jag känner mig som ett svin när jag ser in i min pojkvän vackra ögon. Atsu är bättre än Lee någonsin varit, så varför kan han inte bara lämna mig ifred?
”Allt okej?” Frågar Atsu och lägger en hand mot min arm, jag vet inte om han förstår vad jag går igenom eller om han bara undrar med tanke på att min ansiktsfärg genast blivit askgrå pågrund av mitt illamående.
”Mhm, jag behöver bara något att dricka tror jag.” Säger jag och ler svagt, han nickar och vi går in i havet av människor. De flesta känner jag igen eftersom det här inte heller är världens största håla direkt. Mina föräldrar gillar visst att bo i värdelösa hålor. Jag ser människor jag både gillar och ogillar, folk stirrar på mig. Jag antar att jag blivit snyggare sen jag flyttade, en del tittar på mig en gång för att sedan stirra en gång till förbluffat för att sedan känna igen mig. Det känns bra dock, att jag blivit ännu snyggare. Känns som att om Lee ser mig nu kommer han ångra att han någonsin dumpade mig för en jävla cd försäljare. Svartsjuka. Bort, ta bort den, det är inte rättvist. Jag skakar på huvudet och hoppar till då jag känner en hand på min axel.
”Aiden?” Jag vänder mig hastigt om och ser Nancy, Timmie, John och Liv stå där med varsin drink i handen.
”Oj, hej!” Säger jag förvånat, Atsu betraktar oss med ett litet snett leende, tror han är glad att se mig träffa mina gamla vänner igen.
”Ah! Hej!” Nancy och Tommie praktiskt taget flyger på mig, jag blir lite tafatt, men kramar klart tillbaka.
”Varför sa du inte att du var tillbaka?!” Liv slår mig hårt på armen, typiskt henne, så okvinnlig egentligen, jag börjar skratta.
”Det var en impulsgrej, var egentligen inte planerat alls!” Förklarar jag och ger henne en kram.
”Ska du inte presentera din kompis?” Frågar John efter ett tag och jag blir generad.
”Ah, jo förlåt, haha.” Jag känner mig genast dum, hoppas ingen tar illa upp. Jag blir alltid så himla förvirrad i såna här situationer.
”Det här är Atsu.” Säger jag och drar fram honom, han tar alla i hand och ser verkligen elegant ut, alla hans rörelser är mjuka och utan ansträngning. Han är vacker, vackrast. Sådär förtrollande, ser att alla andra lägger märke till det också.
”Går ni i samma skola eller?” Frågar John, som alltid frågar en massa frågor utan vidare, jämt. Hans motto är ”frågar man inte får man inget veta” och lever verkligen efter det.
”Ja, ungefär. Det är två skolor i en skola.” Säger Atsu och ler emot honom. Nancy verkar bli förtrollad av Atsu, det syns verkligen. Hennes ögon glittrar när hon tittar på honom. Jag blir lite full i skratt, eftersom hon hade en crush på Lee förut. Nej, nu var han där igen, kan han lämna mitt huvud tack?
”Förresten, har du träffat Lee något nu när du varit här?” Frågar John precis som jag tänker Lees namn, smärta, och det går upp för mig att de inte fattat att Atsu är min nya pojkvän.
”Um, nej. Varför skulle jag?” Frågar jag stelt. Jag vågar inte kolla på Atsu, rädd för hur han reagerar.
”Ah, tänkte mest på att han pratar om dig hela tiden och du sa ju föru…” Timmie slår till John på armen för att få honom att hålla käften.
”Vad?!” John gnuggar sig med sin hand på stället som han blivit slagen på och ser argt på Timmie. Tack gode gud har Timmie fattat att jag och Atsu är tillsammans.
”Tror inte att Aiden bryr sig, skit i Lee han är äcklig.” Säger Timmie och ler emot mig. Jag ler tackande, tar tag i Atsus hand. Då går det upp för alla.
”Är ni tillsammans?!” Frågar Nancy chockat, jag nickar och himlar med ögonen.
”Vad trodde du då?” Skrattar jag och ger Atsu en puss på kinden, hans sneda leende blir större när jag gör det. Han har inte sagt ett ord på flera minuter dock, även fast jag vet att han är den tysta typen och inte säger mer än nödvändigt så oroar det mig lite för jag vet hur svartsjuk han är. Han är ju värre än mig till och med.
Kvällen rullar på och allt är jätte fint faktiskt, inte någonstans ser jag Lee och jag och Atsu har blivit väldigt populära, jag visste inte att så många hade saknat mig när jag varit borta. Jag är faktiskt glad över att vara tillbaka, hoppas jag inte kommer att ångra att jag just tänkte det där. Jag och Atsu har gått upp på balkongen högst upp i lokalen, det är skönt för det är en jätte stor balkong men inte så många människor här, visst är det lite kallt, för det snöar, men det är vackert och mysigt på samma gång. Lite annorlunda mot den svettiga danslokalen där man måste trängas med en miljard fulla tonåringar.
”Jag ska bara gå och hämta något mer att dricka, vill du ha älskling?” Frågar Atsu och kysser min nacke. Jag ryser.
”Ja tack, jag väntar här om det är okej.” Säger jag och tittar upp mot himlen, stjärnorna lyser alltid så fint när det är vinter. Det är som att de blir starkare då.
”Okej, ses snart.” Han kysser mig länge innan han går, älskar känslan av hans tunga emot min. Det är det bästa känslan jag vet.
Det tar inte så länge innan jag känner ett par händer mot mina axlar igen, jag blir förvånad och vänder mig om.
”Vad fort de gi..” Jag tystnar när jag stirrar in i ett par gråa ögon, blicken isar igenom mig, lukten, känslan, han.
”Vad gör du?!” Jag stapplar bakåt.
”Är det så du brukar hälsa på någon du inte sett på länge? Haha, ta det lugnt.” Han böjer sig fram emot mig, han ser äldre ut. Håret har vuxit, lite mer muskler.
”Lee, gå härifrån jag vill inte prata med dig.” Jag är livrädd att Atsu ska komma tillbaka, vilket han kommer att göra vilken sekund som helst.
”Aiden, lugna ner dig. Jag vill prata med dig, du försvann ju på en gång jag fick aldrig tid att förklara mig, dessutom nu när jag såg dig har jag försökt komma när dig men du och din loverboy är visst oskiljaktiga.” Han skrattar sarkastiskt, som om att det vore någonting löjligt eller så. Jag blir så arg att jag kokar.
”Gå, seriöst, jag orkar inte. Jag stack av en anledning och det var att jag inte ville se dig mer, jag är över dig. Gått vidare.” Precis när jag säger det tar hans starka armar ett tag om mig, jag är på väg att få en hjärtattack. Jag får tårar i ögonen, jag är inte alls över honom, jag kommer alltid vara bunden till honom, så varför kan han inte bara låta mig leva utan honom då om det nu var så svårt att behålla mig från början?
”Jag ångrar mig, det var fel av mig att släppa dig.” Säger han och ser in i mina ögon, dom är ärliga. Mitt hjärta slår fortare och fortare, jag har fått lite att dricka men jag är inte full och jag vet att det är fel att stå såhär med Lee när Atsu och jag är tillsammans. Varför blir jag ändå glad när han säger så?
”G-gör du?” Frågar jag ställt, han nickar till svar. Han böjer sig fram för att kyssa mig men jag viker undan mitt ansikte.
”Jag har pojkvän Lee, jag bryr mig inte om du ångrar dig eller inte. Jag är lycklig med Atsu.” Säger jag argt men vågar inte se på honom när jag säger det. Var det ett misstag att bli tillsammans med Atsu om jag inte är över Lee helt? Jag älskar Atsu, men Lee kommer alltid vara kvar. Han var min första.
”Jag vet att du vill ha mig Aid, alla vet det.” Han tar tag i mig hårt och pressar sina läppar emot mina, hans tunga letar sig in i min mun, det är en hård och häftig kyss och när han släpper mig är jag helt omtumlad.
”Säg inte, att du inte vill ha mig, för jag vet att det inte är sant.” Säger han och ler emot mig, sen attackerar han mig igen. Allt går så fort, jag fattar knappt att det händer. Jag står bara helt stilla och känner hur mitt hjärta brister igen. Först tror jag att det är mitt hjärta som låter, men när jag fattar att det är glas som krossas emot det hårda golvet slits jag tillbaka till verkligheten, bort från min apatiska värld.
”Oj, oj, someones in trouble now” Lee torkar sig i mungipan med baksidan av sin hand medans vi båda stirrar på Atsu som stirrar på oss. Jag vet inte hur jag ska läsa honom just nu, han tittar på oss. Bara tittar. Med glassplitter kring sina fötter, det blåser lite så en hårslinga åker framför hans ansikte, han stryker undan den.
”Atsu, jag, jag kan förklara, det är bara inte, nej.” Jag hatar när folk säger ”det är inte som det ser ut” men nu är det ju verkligen så.
”Aid, jag tror inte han vill lyssna på dig just nu.” Lee lägger sina händer på mina axlar och det gör mig arg, jag puttar bort honom.
”Lee, tycker du inte att du förstört saker tillräckligt?!” Jag vänder mig till honom och stirrar in i hans ögon, han blir lite ställd. Han är verkligen inte van med att jag blir arg på honom. Jag brukar alltid göra allt för att göra honom glad.
”Uh..” Atsu sätter armarna i kors över sin mage, rynkar ihop ögonbrynen. Jag går några steg emot honom men han backar bara, det ser ut som att han ska spy.
”Atsu, snälla.” Min röst blir grötig, Lee suckar.
”Uh, bara nej.” Atsu ser argt på mig och vänder sig och går, allt känns konstigt. Det känns som att jag kan ta på luften, som att luften är något som kväver mig. Att allt som finns egentligen bara, krossar mig. Jag börjar skynda efter honom, men Lee tar tag i min hand.
”Går du nu, vill jag aldrig se dig igen.” Säger han kallt.
”Okej.” Säger jag och slår undan min hand, just nu, är allt jag kan se i Lee, ett svin. Jag skäms över att jag varit så kär i honom, så fast för honom. Han tar allt för egen vinning och tänker inte på all skit han för med sig egentligen. Det är det sista jag ser utav Lee.
”Atsu, vänta!” Jag springer efter honom, det har snöat ganska rejält nu och jag hackar tänder på grund av kylan. Atsu går bara på, utan att vända sig om, utan att visa minsta tecken på att det är kallt och han faktiskt inte ens tagit på sig sin jacka ens en gång.
”Atsu!” Jag är nästan ikapp honom nu. Han går jävligt fort. Jag vill veta vad han tänker, vad han ska göra. Vill han göra slut nu? Han får inte lämna mig, jag tänker inte låta honom gå. Jag vägrar, jag ska stanna med Atsu.
”Atsu, seriöst, du måste låta mig förklara.” Jag tar tag i hans arm, han är stelfrusen. Han vänder för första gången sitt ansikte emot mig, han ser helt förstörd ut. Förutom att kylan gör att han är röd i ansiktet, så är han helt rödgråten, man ser att han försökta torka bort tårarna för det är svarta långa streck av smink längs kinderna. Hans läppar darrar och han ser, han ser så skör ut. Som att, skulle jag peta på honom skulle han gå sönder i bitar.
”Jag..” Jag tappar ord, han skakar på huvudet, ger ifrån sig ett ljud som låter som någonting av en fnysning blandat med ett sårat skratt. Han säger fortfarande ingenting. Fortsätter bara gå, vi är snart hemma nu.
”Snälla prata med mig!” Utbrister jag, men han säger ingenting. Han bara går, och slutar inte gå fören vi båda är inne i huset igen.
Han slänger den oanvända jackan på soffan, slänger av sig sina skor, ignorerar mig.
”Sluta ignorera mig! Snälla!” Jag kan inte stoppa mina tårar som rinner ner för mina kinder som floder, jag hulkar oavbrutet. Han går upp för trappan och jag följer efter.
”Sluta ignorera mig!” Säger jag argt och tar ett hårt tag om hans arm, då vänder han sig om.
”Ja, för du ignorerade ju verkligen inte att jag var din pojkvän alldeles nyss” Kvider han fram och får en ny gråtattack.
”NEJ! Snälla Atsu, lyssna på mig nu, jag ville inte att Lee skulle kyssa mig, det bara hände, han höll ju fast mig.” Utbrister jag och biter mig i underläppen. Atsu är på väg att säga något men han gråter för mycket för att kunna säga något. Han skyndar in på toaletten, låser om sig. Jag kan höra hur han spyr. Först står jag utanför och väntar på att han ska komma ut, men tappar ork att stå efter ett tag. Jag lägger mig i sängen som är precis mittemot, och väntar på att han ska komma ut. Jag kan höra hur han borstar tänderna, sen duschar. Allt känns som hundra år. Och jag kan inte sluta gråta.
Atsu kommer ut med bara en handduk runt höfterna. Vattendropparna på hans hud förtrollar mig. Det blöta håret hänger för ögonen, jag vet inte om han fortfarande gråter eller inte. Han ignorerar att jag ligger på sängen och stirrar på honom. Jag hatar att bli behandlad som luft. Han börjar klä på sig. Mjukisbyxor och en t-shirt. Även nu är han det vackraste jag vet, jag vill inte ha någon annan. Jag vill ha honom. Jag vill ha Atsu, som luktar så gott, som är så fin.
”Atsu snälla, kom hit.” Ber jag honom, han tittar på mig.
”Varför?” Frågar han kallt och kastar handduken bredvid mig på sängen.
”För jag älskar dig..” Kvider jag fram mellan mina tårar som fortfarande envist rinner nerför mina kinder.
”Älskar mig?” Frågar han och fnyser till.
”Ja, jag älskar dig!” Utbrister jag, vad är det här för jävla kaos?
”Vet du ens vad det betyder!?” Frågar han föraktfullt.
”Ja det är klart! Sluta!” Jag reser mig från sängen och ställer mig mittemot honom.
”Är du säker på det?! Jag trodde att du älskade mig, men du är fan lika låg som alla andra, jag fattar inte!” Först tror jag att han ska spotta på mig, han kollar på mig som om han hatar mig, det gör så jävla ont.
”Sluta! Låt mig förklara!” Han låter mig verkligen inte få förklara och det gör allt svårare än vad det redan är.
”Förklara vad?! Hur skönt du tyckte det var när den du egentligen vill ha, ville ha dig igen? När han kysste dina läppar som jag trodde var mina?! Prata inte kärlek med mig, jag har gjort allt för dig!” Han är så jävla sårad och jag förstår det, jag förstår bara inte hur jag ska få honom att förstå att jag älskar honom verkligen på riktigt och att han är den som jag vill ha och inte jävla Lee.
”Dom är dina!” Det gör ont när han säger att han ’trodde att dom var hans’ för dom är hans, och bara hans. Men han ignorerar det jag säger igen och fortsätter.
”Jag slutade med droger för din skull, jag släppte in dig i mitt liv, du gjorde mig dum i huvudet! Jag skulle aldrig ha litat på att det kunde bli någonting bra av det här.” Han slår en knytnäve in i väggen, jag hoppas till. Han är så jävla stark.
”SLUTA!” Jag gråter högre och praktiskt taget flyger på honom. Håller mina armar om honom.
”Släpp mig..” Bedjar han. Han blir helt svag i kroppen.
”Aldrig.” Jag håller honom hårdare.
”Släpp mig. Snälla..” Han lutar huvudet mot min axel och gråter ännu mera.
”Nej.”Säger jag stadigt, jag vägrar.
”Aiden.. Snälla..” Han håller i mig, drar ner mig på golvet. Vi sitter där, och håller om varandra, han gråter, jag gråter.
”Jag släpper aldrig dig.” Säger jag och vill bara att han ska förstå, att det är honom och ingen annan. Ingen annan.
”Du är ju kär i Lee.” Säger han tyst, jag tror inte han vet ifall han vill slå mig eller kyssa mig just nu.
”Jag är kär i dig.” Säger jag med läpparna mot hans blöta öra.
”Du kan inte släppa Lee.”Mumlar han förstört.
”Jag vill inte ha Lee. Jag vill ha dig, Atsu.” Och för första gången när jag säger det, är det sant. Jag vill inte ha Lee, jag vill aldrig se honom igen. Någonsin. Atsu gör ett mellanrum med våra kroppar, han gråter nu ännu mer och sen öppnar han sin mun, jag ser hur läpparna rör sig men det enda jag kan höra är hur mitt hjärta brister.
”Men jag är inte säker på att jag vill ha dig längre.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 15 nov 09 - 23:55 | Jag är en tönt som sitter här och gråter som ett as.
Seriöst, alltså. Du kan inte göra såhär. Du kan inte.
Jag klarar inte av det.
Åh. Jag älskar den här historien, på riktigt.
Du skriver så sjukt bra.
<3 | | TrasigFlikka - 15 nov 09 - 18:51 | | och jag saknar dig, massa! Måste ses någon helg? <3<3<3 | SoGetLost - 15 nov 09 - 16:22- Betyg:  | | ap lee :@ jätte bra:D fortsättning nuuuuu!! | | LittleHoney - 15 nov 09 - 15:58 | sjukt bra och sorgligt,
hoppas Atsu ändrar sig och tar tillbaka sin kille!..
jävla Lee :s |
|
|
|
