titta bakåt så kanske du ser ..-* |
Nej.
Flickan med det
rödsvarta håret,
ni vet
hon som sitter och
stirrar rakt ner
i den sönderrispade bänken
utan att ens öppna boken
eller bara är så där
underligt frånvarande
och låter blicken vila
på de vita små
snöflingorna utanför fönstret,
i stället för att se in
i folks ögon och låta
tungan forma ord
i ett enkelt samtal
Men visste ni att hon
inte kan
föra ett enkelt samtal
längre
eller att hon
inte kan
föra stiftpennan mot det
vita matteblocket
och klottra ner långa
uträkningar i krokiga spalter
med rena svar i slutet
Hon kan inte ens känna
att hon är hon
eller att
hon ens har rätt till att
vara någon
Hon har varit instängd i sig själv
för länge för att minnas
hur det var utanför gallret,
hur det var att l e v a
Men det kanske inte gör
så mycket
Hon har ju vant sig
så pass mycket vid kedjorna
och de trånga andetagen
hon tvingas ta
att hon klarar av smärtan
och rädslan och mörkret,
(i alla fall tillräckligt
för att kunna gå upp
på morgonen
utan att helt gå sönder)
Hon har lärt sig
att hon inte kan ta
för stora andetag
(för då bryter hon sönder
ytan som bara inte får
gå sönder)
och hon har lärt sig
att om hon äter allt
som finns på tallriken
så blir hon större
och är inte lika
osynlig längre,
inte lika skyddad mot
alla vassa klor
som vill åt henne
(för då syns inte de starka
revbenen som skyddar
och bygger barriärer för att
skrämma bort de kalla
beröringarna)
Hon rår inte för att
det tar emot att lyfta
luren och ringa
ett enkelt samtal
eller att tårarna rinner
när ingen finns där
och vill kyssa bort alla
bekymmer som tynger
hennes ihop lappade hjärta
och svärtade själ
Allting har liksom
blivit så svårt
Allt det där
som hon gjorde
varje dag
har blivit till
avlägsna omöjligheter,
och hopplösheten
skrattar högt
i bakgrunden för att
understryka hur otroligt
fel hon är
hon har låtit sina
vilsna tankar
bygga om hennes kropp
till ett fängelse,
där hon själv
är fången,
och hon har svalt nyckeln
Hennes vingar
som brukade vara vitast
av dem alla
är nu grå och täckta av
grova kedjor som ger
ifrån sig kalla ljud
när de stöter emot varandra,
och hon blir så där
äckligt rädd
varje gång det blir så
För det där ljudet
är ljudet av hennes
egna skrik
som aldrig lämnade
hennes läppar
(men de återspeglas
ständigt
i hennnes skärrade blick)
Och hon glider ifrån
allting nu
Allt bara flimrar förbi
två uttryckslösa ögon
och hon kan inte
urskilja någonting
i den grå dimman
För hon glider ifrån
allting
nu
allting
.
|
| Kommentarer | | idantica - 15 nov 09 - 11:47 | W O W
och jag dog på:
"För det där ljudet
är ljudet av hennes
egna skrik
som aldrig lämnade
hennes läppar
(men de återspeglas
ständigt
i hennnes skärrade blick)"
du är bara så otroligt bra!
och du, finns här om du skulle vilja det | | Tokiloka - 14 nov 09 - 23:39 | | Galet vacker! | | LikeBefore - 14 nov 09 - 23:35 | Åh gumman
<3 |
|
|
|
