En svag doft av vanilj {Del 32 |
Jag skäms. Okej? Jag skäms på riktigt. Jag säger inget mer om saken.
Del trettiotvå
At the end of the rainbow I found my broken heart
Känslorna vällde över mig i samma stund som jag förstod att jag var ensam i lägenheten. Jag vet inte om det hade så mycket med det att göra, och förmodligen var det inte alls så, men jag kände raseriet, ilskan och sorgen trycka sig från magen upp i halsen och i ett plötsligt utbrott rusade jag fram till Villes soffa i vardagsrummet och slängde ut alla soffkuddar i den.
Där låg det. Knarket. I de små plastpåsarna, jämnt fördelade över soffans yta och så vidrigt lysande att jag fick stor lust att kräkas.
Det hade förstört Ville inifrån och ut. Han hade blivit någonting helt annat jämfört med vad han kunde ha varit just då och jag kunde inte låta bli att känna att det var väldigt orättvist. Det var så elakt att han i och med sitt välkända missbruk inte kunde få samma chans som andra i livet, och hur det hade sett till att han inte längre vill veta av mig.
I samma stund som denna vetskap drabbade mig, fick jag ett nytt utbrott. Jag böjde mig ner och samlade ihop alla drogpåsar i famnen, vartefter jag försvann in i badrummet med dem. Jag tappade flera stycken på vägen, och märkte inte att jag grät förrän jag satt framför toaletten.
Det var som att jag trots allt inte var riktigt närvarande då jag slet upp påsarna med heroin och kokain och allt vad det kunde tänkas vara och hällde ner pulvret i toaletten. Mina händer rörde sig automatiskt, samtidigt som de skakade något fruktansvärt, och jag fick då och då avbryta mina fumlande rörelser för att torka bort tårarna som skymde min sikt.
Ungefär när jag var mitt i att tömma den femte påsens innehåll i toaletten, hörde jag avlägset steg utifrån hallen. Detta var ingenting jag funderade över just då, mina tankar och mitt fokus befann sig inte längre bort än just där inne på toaletten.
Så det var inte förrän han stod bredvid mig och gav ifrån sig ett förfärat mörkt tjut som jag reagerade på att Ville hade kommit tillbaka.
”VAD I HELVETE GÖR DU?!”
Jag hann knappt förstå vad som hände, men plötsligt befann han sig över mig. Han slet påsen ur min hand och kastade sig samtidigt över mig med sån kraft att jag föll bakåt.
En outhärdlig smärta spred sig från mitt huvud och ut genom kroppen då jag slog i badrumsgolvet. Det kändes som om någon hade slagit en hammare i bakhuvudet på mig och jag kunde inte låta bli att skrika högt och gällt.
När mitt skrik hade klingat ut förde jag handen till bakhuvudet och letade trevande efter skadan med fingrarna i håret. Långt bak, nästan mitt på bakhuvudet, kände jag en rännil av någonting varmt och klibbigt sprida ut sig i håret, och när jag tittade på de nerkladdade fingrarna såg jag direkt på vätskans röda färg att det var blod.
Jag såg upp från min egen hand, och blev medveten om Villes klagande röst där han stod lutad över toaletten och såg ner i den som om han inte kunde tro sina ögon.
”Nej, nej, nej, nej, nej, helvetes jävla skit… det kan inte vara sant! Jävlar! Nej, nej, nej!” kved han förfärat framför toaletten. Han hade sjunkit ner på knä.
Allting som hände därefter, minns jag väldigt vagt. Smärtan i bakhuvudet fick mig att domna bort allting, och jag kände det som en tjock vit dimma täckte för min syn och när ljudet av någon annans röst nådde mina öron var allting ett suddigt dis av färger och jag funderade knappt över vad han gjorde där. Orden som uttalades av Ville och den-okända-personen var omöjliga för mig att urskilja, och jag försvann ur medvetandet ungefär lagom till att ljudvolymen omkring mig höjdes ordentligt. Jag hörde en duns. Skrikande läten. Obehagliga knakanden. Sen, tystnad.
Jag slog upp ögonen och bländades genast av ljuset i det alldeles vita rummet. Skenet var så starkt för mina oförberedda ögon, att jag var tvungen att knipa ihop dem igen och blinka många gånger innan jag kunde börja urskilja konturerna runt omkring mig.
Det första jag förstod var att jag inte var hemma. Jag var inte hos Emil heller, och definitivt inte hos Ville. När jag senare blickade upp i de elakt stickiga lysrören i taket, förstod jag att detta inte var hemma hos någon. Jag befann mig på ett sjukhus.
Det var först när jag hade konstaterat det som jag upptäckte den bultande smärtan i bakhuvudet. Det var åtminstone där jag först kände den. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer ont gjorde det i hela kroppen.
Jag blinkade upp mot det starka ljuset igen och hörde som från andra sidan en glasväg, ett dovt stönande. Jag förstod snart att det kom från mig själv, men ungefär samtidigt som jag kom till den insikten såg jag hur något rörde sig i ögonvrån, och i nästa stund dök ett ansikte upp precis ovanför mig.
”Ellen?” sa han, vars ansikte mest var suddigt för mig. Jag kunde urskilja en mörkblond kalufs i den tjocka dimman, men till och med hans röst kändes främmande för mig, men ändå var det någonting jag kände igen mig i.
”Ellen, är du vaken? Säg att du är vaken. Kan du se mig?”
Trots att jag var så omtöcknad att jag knappt kunde urskilja någonting, så kunde jag med lätthet höra den oro som låg gömd i rösten.
Jag försökte svälja, men det stack till i halsen och jag insåg att den var snustorr.
Jag gjorde ett försök att åstadkomma något slags ljud, men det gick inte utan saliv eller vätska.
”Bara visa minsta lilla tecken om du hör mig…” bad den som stod lutad över mig.
Jag slöt ögonen igen och försökte samla kraft. Sen nickade jag.
”Åh”, suckade den okända personen över mig och jag kände hur hela rummet fylldes av lättnad.
Jag kisade upp emot det starka ljuset och gjorde mitt bästa för att försöka urskilja detaljer i ansiktet, och plötsligt kunde jag se ett par mjuka, gråblå ögon.
När handen började stryka mig över kinden, och fingrarna pilla i mitt hår, kände jag igen det ömsinta sättet att röra vid mig på.
”R-Rasmus…?” stammade jag frågande. Eller kanske snarare väste, för min hals var så torr att jag knappt kunde åstadkomma något hörbart ljud.
”Jag är här”, sa han och greppade min hand med sin fria. Jag kände mig genast lite lugnare.
”V-Vatten…” kraxade jag och hoppades att han skulle höra och förstå vad jag menade.
”Vatten?” upprepade han.
Jag nickade.
Rasmus bad mig att vänta lite, sen reste han sig och lämnade rummet. Under tiden han var borta, började mina ögon vänja sig vid det skarpa ljuset, och saker och ting blev allt tydligare för mig. Då han uppenbarade sig i rummet igen kunde jag till och med se mönstret på gardinerna.
”Här”, sa han och förde en plastmugg till mina läppar. Han hjälpte mig försiktigt att dricka, och samtidigt som det kalla vattnet rann nerför min strupe kände jag hur törsten verkligen sög tag i mig. Jag drack upp allt innehåll på en och samma gång.
”Känns det bättre?” frågade Rasmus oroligt. Jag nickade igen.
”Bra.”
Han strök mig lite över håret igen, och sen var vi båda tysta.
”Vad gör du här?” var det första jag kom på att säga när det hade gått en stund. ”Är inte du i USA?”
Jag vet inte varför jag kom att tänka på det först, det bara blev så.
”Nej”, sa Rasmus mjukt och log matt. ”Jag kände att jag behövdes bättre här.”
Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte minnas särskilt mycket, och jag blev alldeles yr och fick ont när jag försökte koncentrera mig.
Efter ungefär tio minuter hade jag fortfarande inte kommit fram till någonting, och därför var jag tillslut tvungen att fråga honom.
”Vad… Vad gör jag här?”
Har btw skrivit klart den här nu. Så sista delen kommer förmodligen ut imorgon, samt epilogen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | littledreamer - 21 nov 09 - 15:19- Betyg:  | | åhh!!! | | Sidewinder - 17 nov 09 - 20:02- Betyg: | Åhhhh, kan inte skriva vettig kommentar för måste skynda mig att läsa sista delen ju :D
<3 Rasmus <3 | | murrwels - 15 nov 09 - 18:35- Betyg: | | underbart! Längtar efter nästa. Säg gärna till när den är ute :) | | LipsOfAnAngel - 15 nov 09 - 18:33- Betyg: | | du skriver så sjukt bra! det finns inga ord | | vemvet - 15 nov 09 - 17:27- Betyg: | | Alltså. Jag säger bara JÄVLA Villa. Suck. | | JennnyJ - 15 nov 09 - 11:04- Betyg: | Okej Jamie, jag har inte ord för denna... det är ju så sjuuuuukt underbart bra skrivet så jag förbannar mig själv för att inte ens kunna skriva hälften så bra som du O.O :O
Helt underbart, men jag måste erkänna att jag vill att det skulle ha varit Ville som satt där och inte Rasmus ;) :D
Du skriver så fängslande så jag vet inte vad, mera mera ! :D
Kram, din Remi <3 | | hooppsan - 15 nov 09 - 02:12- Betyg: | | mejla ? :D | | MoRoTpOwEr - 14 nov 09 - 21:28 | Asså jag dog och jag förlpåter daij för att jag vet inte vad
jag kan inte tänka klart fattar inte att det är slut med ELLEN
och hennes liv :_: | | frdrik - 14 nov 09 - 19:23 | | Mera mera :D Asbra skrivet :) | | Moii-Thilda - 14 nov 09 - 18:20- Betyg: | | gött med en del till!:) den var värd att vänta på! men Rasmus..nee det gillar vi inte:P | | maaliinT - 14 nov 09 - 17:53- Betyg: | oh så härligt att du lagt upp en ny del :D
bra skrivet och man bara längtar till nästa! mejla :) | | SilverAndCold - 14 nov 09 - 17:47- Betyg: | Ja du, tid har det tagit, det kan jag inte förneka. xD
Men, för att vara ärlig så gör det inte så mycket för du skriver så jäkla bra.
Jag hoppas, för din egna skull, att Ville kommer komma till henne och ba "Ellen förlåt, jag ÄLSKAR dig, ska sluta med droger" och så vidare, och så lever de lyckliga i alla sina dagar.
Om slutet inte blir så... blir jag ledsen. :(
För jag gillar Vilhelm! <3
By the way, MSN FUNKAR INTE HOS MIG. :( Det gör mig ännu mer ledsen. Och sen om du tillverkar ett slut som jag inte gillar så... kommer jag bryta ihop. :( | | Rosapapper - 14 nov 09 - 17:32- Betyg: | | WIhooooooooooo!!! Äntligen!!! Som jag har längtat och väntat!!!!:D | | _MaAaLiN__ - 14 nov 09 - 15:42- Betyg: | | äntligen :D det känns som att det var en evighet sen du la upp förra delen :D men jag har verkligen inte slutat vänta eftersom det här är en av de bästa noveller jag någonsin läst :D |
|
|
|
