[M/M] Morgondagen är aldrig långt borta 'del 1' |
Så, min nya, den käns lite bättr än min andra testnovell. Kommentera så kommer det fler delar. Äh alla vet hur det funkar. Kommentera kommentera :D
Mario Gonzales
Solen steg över hustaken och träffade det ljusblåa trähuset med vita knutar. Ett av fönstren på övervåningen låg precis i slagfält för strålarna som trängde sig igenom både fönster och gardiner. Om det varit ett vanligt rum som tillhört en vanlig pojke kanske en tjock rullgardin skulle dragits för en bit in på sommarlovet. Rummet med de vita väggarna, ett skrivbord med en oanvänd dator, en liten tv och en säng. I sängen låg en hopprullad grå katt som sträckte ut sig så fort en solstråle bländade det enda öga han hade. Som för att slippa att bli bländad spatserade katten ut genom rummet och ner i köket. En morgontidning var uppslagen på bordet, den som läste var Mario. Stadens enda pojke som satt uppe klockan sju på morgonen under sommarlovet för att i lugn och ro få dricka en kopp kaffe och läsa morgontidningen. Den som han alltid hämtade iförd kalsonger och därför fick skäll av granntanten. Varje morgon gick hon ut samma tid som Mario för att hämta tidningen, hon borde ha lärt sig.
Tidningen slogs ihop och Mario reste på sig, 170 centimeter med ett berg av muskler. Det fick honom att se lite kompakt och ihop tryckt ut men inte så biffig att armarna stod rätt ut för att han inte kunde få ner dem. Inte så att han såg ut som en pingvin när han gick.
En andra person klev in i köket med ett muntert leende, även hon med mörkt hår och mörk hy. Morgonrocken var vit och passade hudtonen perfekt. Katten smet ut i vardagsrummet och Mario reste sig upp. Koppen åkte ner i diskmaskinen och han själv vandrade upp på övervåningen. Shorts och ett linne, det fick bli dagens träningskläder.
Katten hade rullat ihop sig igen, denna gång i bäddsoffan för att slippa ljuset. Mario ryckte på axlarna och gick ner för trappan igen, han stannade till utanför ett rum på nedre våningen och bankade på dörren. Ett demonstrativt mumlade hördes från andra sidan dörren, med då hade Mario redan lämnat huset med gympaskorna på fötterna. Han gick bort till spåret i skogen och tittade på klockan. När den var exakt 07:30 började han springa träden förvandlades till suddiga illusioner och var inte träd längre. Inget var vad det brukade vara, stenarna fanns inte, de försvann precis som resten av skogen. Den svaga, varma vinden lekte i håret på Mario som stegvis ökade tempot, han sprang bort alla tankar.
Låtarna ändrades hela tiden men han märkte det inte ens, bara svaga mumlanden från någon som uttryckte ord och meningar. Frihet kallade han det, att röra sig så att skogen försvann, springa på moln. Hans liv som var allt det alla drömde om, han var inte rik. Ägde inte de senaste sakerna eller hade de modernaste kläderna. Långt ifrån det, men han var ändå lycklig med föräldrar som älskade honom, en skitjobbig tvillingbror och två mindre systrar på nio år. Vänner omringade honom, och så var det den enögda katten Emilio som var rädd för alla utom Mario.
Vid den lilla sjön med bryggan som låg ungefär 4 km från startskottet saktade han ner farten igen och joggade den sista kilometern till spårets början.
Mario hann knappt få på sig kläderna efter duschen innan telefonen ringde, det var ovanligt tidigt för Simon att ringa. Han kanske hade slagit i skallen så hårt att han nu mera vaknade tidigt på morgonen. Den var strax för tio och så mycket som Mario kunde minnas var det omöjligt att väcka Simon förrän lunchtid. Blondin Simon som egentligen inte var blond men envisats med att färga det. Han som var gränsfall till dvärg om Mario fick tycka som han ville. Men det fanns ändå en viss charm med den lilla pojken som mer än gärna trampade Mario på fothälarna. De bestämde möte i centrum runt lunch så att de kunde gå till pizzerian. Mario hatade pizzerian men Simon påstod att alla skulle dit, vilket egentligen betydde hans från- och -till flickvän Julia och bokstavsbarnet Kim. Egentligen var det inget fel på Julia, Mario var bara intresserad av annat. Kim var helt galen, han slogs hela tiden och skrek för minsta lilla. Ironi hade övertaget om Kim också, ett unisexnamn och kvinnliga drag så det var synd om honom. Bög var något han blev kallad ofta, något som de istället borde kalla Mario, även om Mario var ganska likgiltig i den frågan. Men Kim kunde skylla sig själv när han bestämt sig för att spara det mörkbruna håret och dessutom slinga det i ljusare slingor.
Mario la på luren, han bestämde sig för att följa med ändå, han behövde faktiskt inte äta pizzan bara för att han följde med.
När klockan närmade sig halv tolv hade Mario malt igenom en hel däckare. Böckernas underbara värld som han kallade det. Något som tvillingbrodern Milan inte höll med om, de var så olika som det bara gick att bli. Men trots deras olikheter såg de exakt lika ut, enda skillnaden var ögonfärgen. Marios ögonfärg var någon konstig blandning mellan brunt och lite gult. Då och då gick det att skymta en grön nyans också. Milans ögon däremot verkade vara muterade, för de var knallblåa trotts deras latinamerikanska bakgrund. Det såg mer ut som att han var en typisk Irländsk pojke med svart hår och blå ögon, men huden var alldeles för mörk för det. Kroppsbyggnaden kunde man också se skillnad på, Milan var långt ifrån den typen som tränade, även om Mario tvingade honom minst tre gånger i veckan.
”Milan?” Mario knackade på dörren och klev in i rummet som såg ut som ett bombnedslag. Milan satt fastklistrad framför dataskärmen, men vände sig motvilligt när Mario klev in.
”Ja?”
”Kom, vi ska till pizzerian med de andra”
Mario och Milan var i samma kompiskretsar, de var inte syskonparet som bråkade speciellt mycket även om de aldrig kom överens om någonting. Milan var extremt barnslig och Mario lite mer åt vuxenhållet.
Milan ringde Fia, som han var tillsammans med, mest för att han var intresserad av Fias storebror Sam. Men efter att han sagt till Fia att han hade HIV och antagligen smittat henne för att få en bra anledning till att göra slut var Milan inte välkommen i deras hus längre. Fia hade testat sig och varit lika negativ som Milan var, därför var de nu tillsammans igen.
På vägen till hallen stötte de på tvillingpar nummer två, Anna och Isabel, nio åringarna som försökte vara precis som de äldre bröderna. Vilket de inte lyckades med särskilt bra.
”Får vi följa med?”
”Nej”
Mario smällde igen dörren innan de hann protestera eller springa till mamma och klaga. De tog cyklarna in till centrum även om båda två hade körkort, motion var ändå bättre. Dessutom var det snällare mot miljön.
Trots protester från Milan lyckades de trampa sig fram till centrum där de andra redan stod utanför och väntade. Innan någon han protestera tog Mario fram en cigg och stoppade den i munnen.
”Måste du röka hela tiden?” Julia la armarna i kors och tittade ogillande på Mario, men han suckade bara.
”Måste du vara fjortis hela tiden?” Mario ansåg att hon försökte för mycket hela tiden, gjorde allt för bekräftelse och var villig att gå ganska långt.
”Jag är inte fjortis”
”Brösten ska vara i bhn inte utanför tröjan” Mario stoppade tillbaka ciggen i paketet och gick in på pizzeria. Han orkade inte ett till av deras välkända bråk diskussioner som sakta men säkert gick över i bråk. I vanlig ordning beställde alla deras favorit pizzor med Coca Cola och Mario tog en räksallad men ramlösa.
”Fattar ni inte vad den där skiten innehåller, fatta vad ni trycker i er!” Mario tittade ogillande på pizzorna men ingen brydde sig om Marios utlåtande.
”Ska du säga som röker”
”Jag dricker i alla fall inte kemikalier till lunch”
Alla tystnade, de visste att de skulle bli bråk som slutade med att Simon tog Marios parti, Julia och Mario gjorde slut. Kim skulle spåra ur totalt och slå ner Milan. Fia som alltid tittade på skulle sakta men säkert backa mot dörren och springa hem så fort hon var ute. Sedan skulle resten av dagen vara förstörd för alla.
”vad ska vi göra sedan då?” Det var Fia som pratade med skakig röst, hon var alltid ganska blyg av sig och pratade endast för att bryta tystnad som uppstått.
”Vi kan kolla in freaken på horgatan” Kim sken upp, som om det skulle vara dagens höjdpunkt att se människor som sålde sig själva för pengar.
”Du är ju dum i huvudet” Mario drack upp det sista av sin ramlösa och skakade på huvudet åt Kims förslag.
”Håll käften” Kim skrek som vanligt och hade gått från tyst till förbannad över Marios kommentar.
”Fattar du inte att det är du som är freaket i de kvarteren?” De hörde inte hemma där, ingen av dem gjorde det, men han visste att Kim var intresserad av dem. Han kallade det ’ få en uppfattning om andra människors kulturliv’ Det var hans uppgift över sommaren, att ta reda på andra livssituationer. Han hade hamnat i sommarskola medan de andra sommarjobbade, det gjorde inte Mario. Han hade sparat som en galning för att slippa jobba den sommar. Mario tyckte inte att det var särskilt passande att använda 15 åriga pojkar som sålde sig själva till 40 åriga ryska gubbar med pälsmössa till ett sommarskolprojekt.
”Senare, bara du och jag” Mario hade lovat att hjälpa Kim, så det var lika bra att göra det direkt så var det gjort sen.
Liam Strand
De nedskräpade gatorna fick också se en skymt av solen, även om den stora tegelbyggnaden med trasiga fönster kastade skuggor över största delen av kvarteret. Porten var söndersparkan och porttelefonen hängde från ett par kablar. Inget funkade som det skulle, inte ens ventilationen. Fruktansvärt kallt på vintern och outhärdligt varmt på sommaren. I alla fall de som hade oturen att bo med fönstret åt det hållet där solen låg på. Den oturen hade Liam när det kom till sovrumsfönstret, vardagsrummets fönster låg däremot på skuggsidan. Men det var inget han klagade på, många av dem som höll till i kvarteret bodde på gatan. Som Erik gjorde, men nu låg Erik i Liams säng och svettades, han blev sjukare för varje dag som gick. Ingen visste vad felet var och det fanns inte en chans att de skulle kunna ta reda på det. Men Erik hade haft sina perioder så länge Liam känt honom och det var i fyra år. På något magiskt sätt lyckades han alltid repa sig.
Liam ägnade sin tid åt att försöka slå liv i tvn som antagligen var den enda som fortfarande visade myrkrig. Det var ingen ide att ens försöka egentligen, den var mest prydnad så att det inte skulle se så tomt ut. Irriterat slängde han sig i soffan och stirrade upp i taket, där över hela ytan hade han målat solsystemet. Från Merkurius till Pluto och hundratals stjärnor, där låg han och tittade ibland på dagarna, när han inte kunde studera de som endast visade sig molnfria nätter. Det var en seg dag, ingen verkade vara riktigt sugen på Liam just den dagen. Han hade stått i det där förbannade gatuhörnet i flera timmar men bilarna stannade, plockade upp någon annan och rullade vidare. Ingen av dem verkade ha lagt märke till den rödhåriga pojken med hasselnöts ögonen, färgen var hasselnöts färgade. Formen såg mer ut som överbeväxta mandlar. Lite knepiga och kanske till och med lite sneda, han ägnade inte allt för mycket tid till att spegla sig själv. Det var svårt eftersom att spegeln spruckit för länge sedan och en ny spegel stod inte högst upp på Liams inköpslista.
Ibland var dagarna sega och då var det bara att vänta tills alla torskar slutade jobba och bestämde sig för att vara otrogna mot sina fruar. Liam ställde sig upp och gick in i sovrummet, Erik var likblek och svettades värre än han gjort kvällen innan. Att fråga om Erik ville ha något var ingen ide, för Liam hade inget att erbjuda. Vid ett skrapande ljud tittade Liam ner på golvet och fick syn på en vit råtta med röda ögon. Oscar hade Liam döpt honom till, Oscar hade bott där innan Liam flyttat in. I ett hål i madrassen men nu verkade det som att han flyttat ut för att ge madrassen till Erik som behövde den så mycket mer. Liam var livrädd för att det otänkbara en dag skulle hända. Att Erik aldrig mer blev frisk igen, men Liam behövde Erik. Erik var den som hjälpt honom när hans mamma sagt åt honom att om han nu skulle vara bög kunde han lika gärna använda det till något nyttigt. Tretton år och stod redan i gatuhörn, för att hans mamma var starkt troende och var säker på att skulle brinna i helvete för sina synder. Men Liam hade aldrig syndat, aldrig rört en kille på det sättet. Inte för än han hamnat på gatan och Erik skyddat honom, lär honom vad han skulle akta sig för. Hur mycket man kunde ta betalt för vissa saker och så var det de där med att slippa känna sig ensam. Efter två år tröttnade Liam och slutade att gå hem, gav aldrig mamma pengarna utan behöll dem själv. Lyckades för ett överkomligt pris som inte innehöll pengar, övertala hyresvärden om att få bo svart i en av lägenheterna. Han mamma hade inte verkat sakna honom, så det spelade ingen roll. Äldre systern Miranda, miniformat av mamman träffade han aldrig längre. Hon hade ändå flyttat för att gifta sig med någon och skaffa barn. Eftersom att hon inte var äldre än 25 antog Liam att det inte skulle hålla så länge. Filip däremot höll ständigt kontakten med Liam som därför kände att han hade en familj. De två yngre bröderna fick han inte träffa, kanske för att hans mamma trodde att han skulle smitta. Eller för att han slutat bidra och de var på gränsen till vräkta. Något som säkert ansågs som hans fel, bara det att hans mamma Nancy var för stolt för att erkänna det, att Liams pengar behövdes.
Oscar fick springa över golvet bäst han ville, det var hans hem också, Liam hade till och med fått honom tam. Om det nu var en han, Liam hade ingen aning om hur man såg skillnad.
”Jag måste ut” Eriks röst lät tunn, bräcklig, på gränsen till att den inte skulle hålla mycket längre.
”Jag kan flytta dig till vardagsrummet och öppna fönstret” Liam visste inte hur han skulle få ut Erik i vardagsrummet men han var villig att prova.
”Nej, jag måste UT”
Liam förstod vad han menade, ut och jobba såklart men det fanns inte en chans i världen att Erik skulle klara av det. Därför skakade han på huvudet och bestämde sig för att göra ett försök till.
”Jag jobbar åt dig”
Innan det hann komma något motsägande var Liam redan nere i trapphuset som var allt annat än trevligt.
Solen värmde Liam lite väl mycket för hans smak, så han drog av sig t-shirten och rullade upp benen på jeansen ända upp till knäna. På vägen ner till bänken fick han syn på Jonathan som såg ganska planlös ut, det gjorde han alltid. Men ändå lyckades han ganska bra ändå, han kanske inte var så vimsig som han verkade vara.
Bänken var aldrig långt borta, den stod där plikttroget och väntade på att Liam skulle sjunka ner på den. Lite trasig och solblekt men ändå lojal. Liam kunde inte fatta att han tänkte sådär om en bänk, men det var väl de små sakerna som betydde något.
På vägen ner till bänken fick han Liam på Jonathan som såg ganska planlös ut, det gjorde han alltid. Men ändå lyckades han ganska bra, han kanske inte var så vimsig som han verkade vara.
Bänken var aldrig långt borta, den stod där plikttroget och väntade på att Liam skulle sjunka ner på den. Lite trasig och solblekt men ändå lojal. Liam kunde inte fatta att han tänkte sådär om en bänk, men det var väl de små sakerna som betydde något.
En bil stannade till vid trottoarkanten, den hade tonade rutor och blank lack, vit. Liam gissade en medelålders man med kostym och vattenkammat hår satt bakom ratten.
Han reste sig upp och gick mot bilen, den elektriska rutan gled ner och bekräftade Liams misstankar. Så hände det där otänkbara, det som inte fick hända. Någon, eller några passerade Liam och blockerade hans väg.
På ett par sekunder var Jonathan framme vid bilen, satt sig i framsätet och rullade iväg mot destination okänd. Liam visste att han lekte med döden varje morgon som kom och varje kväll som flöt förbi. Att någon dag kanske han var en av de där pojkarna som aldrig mer kom tillbaka. Vad som hände med dem fick de aldrig reda på, ville inte ens veta.
Liam förbjöd sig själv att tänka så, det var om han började så som han aldrig skulle klara av det. Precis som Erik lärt honom, inte tänka, bara göra, det blev aldrig lättare, omöjligt att vänja sig.
”Vad i helvete” Han tittade argt upp på tre par ögon. Ett par nyfikna, ett par förvånade och ett par irriterade. Det gällde att vara snabb, här tog man varandras kunder så fort det blev tillfälle. Alla var för sig själva och lät bli att skaffa allt för nära kompisar. Men det gick inte med honom och Erik, och nu när han var tvungen att hjälpa Erik var det ännu mer irriterande att han gått miste om en ganska stor summa.
”Vet du mycket pengar jag förlorade nu” Liam rikta frågan till den som kände för att svara. En rödhårig tjej blängde på honom, såg nästan lite äcklad ut. Hon hade rött hår, det var färgat, inte som Liams hår. Liams hår var egentligen en väldigt orange färg men ändå kallades det rött. Tjejen höll ett stadigt tag runt armen på en kille, den som sett förvånad ut. Han var snygg och Liam kunde inte låta bli att undra vad tre killar i hans egen ålder gjorde där. De var knappast där för att utbyta tjänster, för att uttrycka sig snällt. Men Liam tyckte ändå att det var värt att chansa.
”Så, vad kan jag hjälpa dig med då?” Liam såg lite lagom oskyldig ut i frågan. Tjejen verkade tappa greppen en aning.
”Rör inte min pojkvän”
Liam hade inte rört pojken han hade bara höjt handen lite, kanske gjort en antydan till det. Men det hade inte varit hans mening.
Den andra killen stod med en kamera i handen, Liam backade ett par steg när blixten bländade honom. Någon borde lära honom lite folkvett, det var inte normalt att trycka en kamera i ansiktet på någon. Pojken stoppade ner kameran i fickan och tog upp ett skrivblock och en penna.
”Så, hur gammal är du? Vad heter du? Har du varit här länge?”
Liam backade ett par steg till, den killen var helgalen och såg dessutom ut som en tjej, han kanske var en tjej. Eller transexuell, en manlig kvinna eller tvärt om. Liam visste inte riktigt och hade inga planer på att ta reda på det.
”15 år” Liam skruvade lite på sig och hade fortfarande ögonen på den andra killen men tjejen runt armen. Bara för att han var så koncentrerad på kroppsbyggnaden hoppade han till av förvåning när pojken började prata. Rösten passade inte riktigt in på pojken, den var hård och kall på något sätt, Liam gillade den inte det minsta.
”Du är äldre än 15”
Det var sant, Liam var inte 15 år, han var 17 år och lite där till, men han hade ändå ungdomen på sin sida. Han såg inte så gammal ut, det var svårt för en äldre att avgöra hans riktiga ålder. Därför sa han alltid att han var 15, ibland 14, lägre än så vågade han inte sträcka sig.
”Spelar roll, jag tjänar mer på att var 15” Liam ryckte lite nonchalant på axlarna och skyndade sig iväg när en bil stannade.
”Ursäkta mig, men plikten kallar”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Goldenbird - 3 apr 10 - 23:01- Betyg:  | | Nu har jag äntligen läst hela, förlåt för att jag är seg, riktigt bra :) | | Vargvandrare - 10 jan 10 - 23:10 | Jag kan ärligt säga att ditt skriftspråk har utvecklats oerhört sedan det första kapitlet du lade ut här på dikta... Du skriver mer varierat och med bättre användande av meningsutrymmet, men en sak tycker jag har försämrats... Du har med en del bakgrundsfakta här i som bara drar ut på det hela och är tråkigt att läsa och som helt enkelt inte behövs... Typ så ^^'
Men självklart väldigt bra och med en otroligt intressant teas till handling! | Blinkblink - 26 dec 09 - 22:27- Betyg:  | | Ja du jag kommer läsa hela!! ;D<3 | | ryuichi - 14 nov 09 - 21:00- Betyg: | | Skit bra ;D<33 | | SoGetLost - 14 nov 09 - 00:15- Betyg: | | *ryser* så otroligt bra skrivit!!!!som en gud:D:D huu tycker jätte synd om liam pojken:( fortsätt detta kan bli super bra:D mejla mig nästa:D |
|
|
|
