Kärleksnystan del 2 [F/F] |
När jag vaknade på morgonen var jag pigg och stutsade ur sängen som aldrig förr.
"Hejsan," hälsade jag när jag kom in i köjet där mamma och pappa satt och åt frukost.
"Morron," kom pappas röst från andra sidan tidningen.
"Vad har jag sagt om det där!" utbrast mamma och pekade på mina mörkblå mjukisbyxor som jag dragigt på mig.
Hon syftade på att jag hade midjan på byxorna så långt ner att grenet på byxorna var någonstans neråt knäna.
"Tare lungt, va, jag ska ju bara äta frukost," suckade jag och började bre en smörgås som jag sen åt upp stående innan jag sprang upp igen för att ta en snabb dusch.
Iklädd mina baggy jeans med nitbälde som inte satt i hällorna och en svart t-shirt med texten 'If u mess with me, u mess with me' på tog jag den korta vägen till skolan.
"Åh, titta vem som kommer här! Håll er ur vägen tjejer!" gastade Markus när jag kom in i rast hallen där alla våra skåp stod.
Jag som var van vid detta behandlande tittade på honom en lång stund.
"Kan du läsa?" frågade jag och pekade på tröjan. "Eller du kanske inte förstår engelskan?"
"Haha, väldigt kul, du skulle aldrig våga."
"Jaså?" frågade jag med höjda ögonbryn. Han och jag tränade på samma gym, så han hade sett min muskel kapacitet.
"Kom an då!" Jag visste inte om det bara var jag som såg den osäkra blicken som fladdrade mot hans polare en bit bort, men den var absolut där.
Jag höjde min vänstra knytnäva och svingade till.
Jag träffade rätt mitt på näsan. Markus skrek till och vacklade bakåt.
"Kom an då!" härmade jag honom. Han började ilskna till och måttade ett slag mot mitt ansikte som jag lätt duckade för.
Folk började bilda en cirkel runt oss och skrek och hejade. Dom allra flesta hejade så klart på Markus, dom populära killen i alla årskursker på våran skola, men det fanns några få "Kom igen då lebben!" eller "Hallå? Du kan ju inte förlora mot en tjej. Eller jo, mot henne!"
Dom få meningarna gav mig ännu mer styrka, så jag måttade mot hans mungipa - och träffade!
"Stopp! Sluta genast! Hörni, flytta på er!" Jag kände vakt igen rösten, innan jag fick se den person som jag minst av allt ville skulle se detta slagsmål, nämligen Sara, tränga sig igenom ringen av elever rakt bakifrån Markus.
Hon gick snabbt emellan oss innan nån av oss hann slå igen.
"Raka vägen till rektorn, genast!" gastade hon. Hon tittade extra länge på mig, och jag kände en våg av värme och sorg sköja över mig.
Jag gick morrande hela vägen till rektorn, där Sara knackade på och steg in.
"Hej, och vad förskaffat mig äran?" hörde jag Hans fråga från skrivbordet.
"Ett slagsmål," svarade Sara kort och vinkade in oss.
"Bea?" frågade han upprört och stirrade på mig.
Rektor Hans var en lång, smal man med en begynnande flint, klädd skjorta och jeans med ett läder bälte på.
"Ja, problem med det?" morrade jag, fortfarade argsint.
"Ja, värkligen!" utbrast han.
"Den jävla horan bara hoppade på mig! Typ: 'Hey, se upp!' och så bara slog hon mig!" ljög Markus. Jag måste erkänna att om det var något den grabben var bra på så var det att ljuga.
"Hm, säkert, du sa ju åt alla att se upp för mig, jag måste ju leva upp till mitt ryckte," svarade jag och höjde nävarna åt honom.
"Jag hoppas att detta inte är något vanligt att se," sa Sara medan hon ställde sig emellan oss igen.
"Bea har aldrig haft en kvarsittning, aldrig!"
"Jag tror inte att jag har kommit försent heller, Hasse," svarade jag korthugget.
Rektor besöket avslutades efter några minuter med kvarsittning för Markus, men jag slapp, efter som det var min första olydnad i skolan.
Alla pratade om det resten av dagen.
"Wow! Helt otorligt att jag lyckades missa det!" vad allt jag fick höra från Henkan.
"Tack för responsen," skrattade jag. "Men det kändes skönt att få honom att blöda inför halva skolan."
Även om Markus vad en av skolans mest populära killar var han även impopulär hos många.
"Bra jobbat, för att vara lebb," fick jag höra av en kille som jag mötte i korridoren, och han lät faktiskt som om han gillade det.
När jag kom hem hade Hans ringt och fått tag på en sjuk Denise som var mycket imponerad av mina slag.
"Fan va bra du är!" utbrast hon när jag öppnade dörren.
"Va?" frågade jag förvirrat.
"Att slå ner den jäveln! Han måste ju skämmas som en jag vet inte vad!" skrattade hon.
"Öh ... tack." Oväntad reaktion från en våldshatare.
"Du vet, bara för att du är min älskings syster och för att han är ett jävla svin."
"Vadå 'min älsklings syter'? Har vi någon jag inte vet om?"
"Tja ... kan man räkna Wille som extremt feminin?"
"Öh ...? Visst!"
"Bra, då är du min favvo syrra och han min ... öh ..."
"Feminina broro?" föreslog jag.
"Visst!" Vi skrattade.
Jag berättade om Saras reaktion och hur hon tittade på resten av dagen. Nästan som om hon var rädd för mig eller något.
"Det är hon säkert!" skrattade Denise, "för jag har en SUPERSYRRA!" Hon kramde om mig och sen spelade vi WII mot varandra resten av eftermiddagen ända till Wille kom hem och vi avslöjade att han var feminin och sen berättade om mitt slagsmål.
"Wow! Jag har ju värsta supersyrran ju! Slås och skrämmer sina supersnygga lärare! Fan vad coolt!"
Är inte syskon det bästa man kan ha?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SoGetLost - 16 nov 09 - 19:35- Betyg:  | | super:D | | Bolliz - 13 nov 09 - 21:50- Betyg: | | skit bra:D Mejla nästa<3 | | xXThisIsMyWayXx - 13 nov 09 - 20:48 | det är inte alltid underbart att ha syskon
MEN VISST SKRIVER DU UNDERBART! :D <3 |
|
|
|
